Lovsången tillhör Kristi Kyrkas DNA. Den har med hjärtats inställning att göra men framför allt med honom som är dess fokus. Om detta skriver Berit Simonsson, inspiratör i Oasrörelsen.
”Lovsång höves oss”, säger Guds ord (Ps. 33:1, 1917 års övers. med en lite ålderdomlig men innehållsrik formulering), det vill säga det anstår oss kristna att lovsjunga, det passar sig att vi lovsjunger! Det är centralt med lovsång och tillbedjan för en kristen, det tillhör en kristens DNA, lovsången är inte något vi väljer till eller väljer bort. Ungefär som eleverna i skolan har vissa tillval beroende på lust och läggning. Vi kan till exempel inte säga att vi satsar på kärleksgärningar i stället så får andra ägna sig åt lovsången.
Lovsångens verktygslåda
Lovsång är ingen genre, ingen särskild sorts sånger. Den har med hjärtats inställning att göra och den har med honom som är i fokus för vår lovsång att göra.
Funderingarna kommer: ”Jag kan ju inte sjunga … vi har ju ingen lovsångsgrupp i vår församling … och jag som bara gillar orgelmusik …” et cetera. Vi har som Kyrka många olika verktyg i lovsångens verktygslåda. Ett orgelstycke kan bära lovsången inför Herrens tron. Men lovsången/tillbedjan behöver inte alltid vara tonsatt. Det finns tillbedjan genom ordlös tystnad. Vi kan också lovsäga, alltså talad ”lovsång” utan melodi.
Johannes ser i Uppenbarelseboken 7:9–17 den stora skaran som står inför tronen och inför Lammet, klädd i vita kläder och med palmblad i händerna … och just när vi väntar oss att en mäktig sång ska höras, så är det som att de i sitt ”skådande av Gud” inte riktigt hinner tonsätta sin lovsång, i hänförelse ROPAR de ut sin tillbedjan med hög röst: ”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet”, och alla änglarna, de äldste och de fyra väsendena tillbad och SADE: Amen, lovet och priset … (Upp. 7:12). Ord som efterhand tonsattes och som många av oss kanske känner igen från diverse sånghäften men som vid detta tillfälle ropas och sägs.
Ett kanske lite annorlunda perspektiv på lovsång och att ge Gud ära finner vi i Josua 7:19, där Akan, han som varit olydig mot Gud och hade gömt det tillspillogivna i sitt tält men blev avslöjad av Herren själv, uppmanas att ge Gud äran och bekänna sina synder. Min son, ge Herren, Israels Gud ära och bekänn inför honom … Att bekänna sina synder är ett sätt att ge Gud äran.
Anledning till lovsång
Sjunger vi lovsång för att vi känner för det, för att vi råkar vara på gott humör eller för att det hänt något trevligt, för att det kommer många på Alphagruppen, för att statistiken ser lovande ut eller för att vi varit med om en stor andlig upplevelse? Sådant är ju alltid anledningar till glädje.
Men, när statistiken pekar nedåt, inte särskilt många kommer till ”mina” grupper, när jag sovit dåligt på natten, när sommarvädret lyser med sin frånvaro, när jag är snuvig och barnen kinkar … Hur blir det då med lovsången?
Orsaken till att Kristi Kyrka lovsjunger och tillber finns varken att söka inom oss själva eller i yttre faktorer. Den enda anledningen till lovsång är att ”Lammet är värd vår lovsång”.
Du vår Herre och Gud, är värdig att ta emot pris, ära och makt (Upp. 4:11).
Lammet som blev slaktat är värdig att ta emot … äran, härligheten och tacksägelsen (Upp. 5:12).
Vare sig jag känner för att lovsjunga eller inte – eller om jag är snuvig eller om jag sovit dåligt på natten … så är Lammet alltid värd lovsång.
Att sjunga lovsång är därför mycket mera en lydnadshandling än en känslosak.
Lovsångsmiljöer i Bibeln
”Jag har varit på förklaringsberget” säger vi ibland, och sådana tillfällen tackar vi Gud för.
Men när Jesus tog med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklaringsberget … minns du någon lovsång därifrån?
Så vitt vi vet så tillkom inga lovsånger på förklaringsberget … där fick de däremot möta den som var värd all lovsång och den så kallade ”Jesus-frågan” löstes med några penseldrag av Fadern själv: Denne är min Son, den älskade lyssna till honom (Matt. 17:5).
I fängelset däremot, Apostlagärningarna 16:23–25, där Paulus och Silas sattes i det innersta rummet (förmodligen inte femstjärnigt) med fötterna fastsatta i stocken efter det att de hade piskats med många rapp, så ägnade de sig åt bön och lovsång. Fängelsehålans fukt och mörker, fängelsestocken och råttorna – det var lovsångens miljö.
Eller tänk på lovsångsmiljön i Psaltaren 63, en lovpsalm som skrevs av David när han flydde ut i Juda öken undan sin son Absalom. En älskad son som gör myteri mot sin far och fördriver fadern ut i öknen … och så skriver David en lovpsalm: Jag skall lova dig så länge jag lever (Ps. 63:5).
De lovsånger som vi möter i Bibeln har inte så sällan djup nöd som klangbotten.
Lovsång – obegriplig, onyttig och irriterande
Vi är ofta fokuserade på att göra nytta, på verksamhet och på synliga resultat. Ser vi på oss själva som Guds VD-ar här på jorden, hans springpojkar/flickor med fulla almanackor, de som går hans ärenden och håller ”firman” igång? Lovsången är ett störningsmoment för det nyttiga, det rimliga och det rationella.
I Johannesevangeliet 12:1-10, vid festen i Betania där Maria smörjer Jesu fötter med den dyrbara nardusoljan, kommer genast kritiken. Denna dyrbara balsam som hade kostat en hel årslön, 300 denarer, kunde hellre säljas så att pengarna kom till nytta. Den dyra parfymen kunde användas bättre än att hällas ut över Jesu fötter. Det är ett mycket rimligt resonemang. Hennes kärlekshandling är onyttig, irrationell och mycket stötande.
Men vi får här är en fin bild av lovsångens natur. Kristi Kyrkas pågående uppgift är att som Maria ständigt smörja Jesu fötter och därmed tillbedja och lova honom. Att betjäna honom i lovsång och tillbedjan är Kristi Kyrkas primära kallelse. Allt annat orienterar sig efter det.
Vad händer när lovsången ljuder?
Glädjen kommer. Inte på grund av yttre orsaker eller ändrade omständigheter utan på grund av närhet till glädjens källa, den källa som rinner över på den lovsjungande Kyrkan och på den lovsjungande enskilde. Inför ditt ansikte är glädje tillfyllest (mättas jag av glädje, Folkbibeln; Ps. 16:11). ”Glädje tillfyllest”, det betyder massor med glädje, tillräckligt med glädje. Så mycket glädje att mina behov och min längtan mättas, inte av yttre ting utan av närhet till Herren själv. Glädjen som finns inför Guds ansikte smittar via lovsången.
Ett klädbyte sker. Jesaja 61 talar om klädbytet i vers 3: Lovprisningens klädnad istället för en modfälld ande. Psaltaren 30:11 talar också om klädbytet: Då förvandlade du min klagan till fröjdesprång, du klädde av mig sorgens dräkt och omgjordade mig med glädje.
Detta märkliga skeende i lovsången är mångas erfarenhet. Hur garderoben byts ut och sorg, tristess, modfälldhet får vika för glädjen som spirar på nytt. Det är inget klädbyte man kan åstadkomma själv, utan ett under som sker i Herrens närhet. Ända från Bibelns början har närhet till Herren inneburit nya kläder. Adam och Eva fick, den förlorade sonen fick, bröllopsgästerna fick, och i den himmelska världen väntar också en ny garderob. I lovsången får vi en försmak av detta garderobsbyte. ”Det kan ej förklaras, men det kan erfaras”, som vi sjunger i läsarsången ”Lammets bröllop”.
Lovsång är ett kraftfullt vapen. Andliga strider utkämpas och seger vinns genom lovsången som vapen. Läs om detta märkliga fenomen i 2 Krönikeboken 20, där Guds folk är rådlösa inför en övermäktig fiende. ”Vi förmår ingenting mot denna stora hop … vi vet inte vad vi ska göra” (v. 12), inte alldeles olikt hur vi i dag i Kyrkan kan känna och tänka. De sökte Herren och ”ställde upp sångare som skulle prisa Herren i helig skrud, medan de drog ut framför den väpnade hären” (v. 21).
Vilken syn! Först sångarna, sedan den stridande hären … det borde väl vara tvärtom, de starkaste främst? Men så snart lovsången ljuder låter Herren ett angrepp ske på fienden. En förvirring sprider sig i fiendelägret och de förgör varandra (v. 22).
Det där med kroppen …
Lovsång sker inte bara på insidan, i hjärtat. Hela kroppen är engagerad i lovsången. Vi vet ju att kroppsspråket är ett viktigt språk i all kommunikation. Min kropp och min själ jubla mot levande Gud … (Ps. 63:2). Kroppens delaktighet i lovsången är ett yttre tecken på inre hållning. Man står upp därför att Kungen kommer och man gör sig beredd att möta honom och hylla honom. Man faller på knä inför Kristus. Inför honom ska alla knän en gång böja sig (Fil. 2:10). Man sitter (1 Krön. 17:16). Ett unikt tillfälle i Bibeln då den bedjande sitter inför Guds ansikte. David satt inför Herren. Man faller ner på sitt ansikte, det är en handling som kommer då Herrens himmelska makt uppenbaras för människor. Man lyfter sina händer, en vanlig böneställning i Bibeln (Ps. 63:5), som vi dessutom sjunger om i en välkänd psalm i Psalmboken, nr 238: ”Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus …” Och det är ju inte förbjudet att göra det vi sjunger om … Hela kroppen får vara delaktig i lovsången, det är inte bara på fotbollsplanen eller rockkonserten som kroppens delaktighet ska komma till uttryck. Kroppen är Herrens, och det är främst Herren som ska ha kroppens tillbedjan. Den tillkommer honom.
Det spelar väl ingen roll med yttre tecken, kan vi tycka. Vi kan väl lika bra lovsjunga ”i hjärtat”. Här är fyra anledningar till att det yttre är viktig, att kroppens synliga delaktighet är viktig i lovsången:
- Det behagar Gud – vi är hans – med vår yttersida och med vår innersida – och allt skapat ska lovsjunga honom!
- Jag behöver det – det är en gåva och en hjälp att hela kroppen får vara med i lovsången. Ibland behöver jag det för att ödmjuka mig också.
- Du behöver se det – det kan uppmuntra andra att också bli delaktiga i lovsången på olika sätt. Vågar andra så vågar du.
- Den onde ska se det – och blekna, när Kristi Kyrka lovsjunger så det står härliga till.
Berit Simonsson
inspiratör i OAS-rörelsen, Varberg
Artikeln är hämtad ur Svensk Pastoraltidskrift 16/2017. Den återges här i förkortad form.