Vi ska börja med att förflytta oss tillbaka till ungefär år 50 e. Kr. I staden Filippi i nuvarande Grekland vistas Paulus och Silas. En uppretad folkmassa har gripit dem och lyckats få dem piskade och satta i fängelse utan att de dömts. De sitter nu i en fängelsehåla med benen fastlåsta i en stock. Deras ryggar värker säkert fruktansvärt efter tortyren och detta får de lida utan anledning. Vad gör de då? Sitter de och beklagar sig? Nej, vi läser i Apg. 16:25: ”Vid midnattstiden bar Paulus och Silas fram sina böner och sjöng lovsånger till Guds ära, medan fångarna lyssnade till dem.” Att de bad kan vi kanske förstå, men hur kunde de sjunga lovsånger? När vi tänker på lovsång handlar det – åtminstone för min del – om känslor av glädje och tacksamhet. Hur kan man vara glad och tacksam i en situation som den i fängelset i Filippi? En bit närmare svaret på den frågan kan vi komma om vi tittar i Psaltaren. Den användes av judarna som sångbok, och det är inte alls omöjligt att Paulus och Silas sjöng psalmer ur Psaltaren.
BIBELNS SÅNGBOK
Psaltaren innehåller olika sorters texter, som passar för olika tillfällen. Där finns psalmer som är fyllda av tacksamhet, lovsånger, böner om hjälp, klagan i nöd och t.o.m. anklagelser mot Gud. Men t.ex. Ps. 13, som är en bön om hjälp, rymmer även lovsång. Sista versen lyder: ”Jag förtröstar på din nåd, må mitt hjärta fröjda sig över din frälsning. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han har gjort väl mot mig.” Genom hela Psaltaren finns denna tanke, att även om jag inte förstår varför min situation är sådan som den är, så är Gud alltid densamme. Det handlar inte om mina känslor, för de kan svänga fram och tillbaka. Det handlar om vem Gud är och vad han gjort. Frälsningen i Kristus är ett faktum, oavsett vad mina känslor säger.
I lovsångerna i Psaltaren kan vi se ett tydligt mönster. (Se t.ex. Ps. 103, 104, 113 och 135.) De börjar med en kort uppmaning till lovsång, därefter följer ett längre stycke, som anger orsaken till lovsången, och så avslutas psalmen med en kort lovprisning. Vi kan titta närmare på Ps. 103: ”Lova Herren, min själ, och allt det i mig är hans heliga namn. Lova Herren, min själ, och glöm inte vad gott han har gjort.” Redan i andra versen påminns vi om skälet till lovsång – att Gud har gjort gott, ”han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister”. Psalmen fortsätter med en utläggning av Guds kärlek, hans nåd, barmhärtighet och hans makt och avslutas helt naturligt med ett upprepat ”Min själ, lova Herren”. Här har vi receptet på en lovsång som vi kan sjunga med i även när inte allt är på topp. Genom att påminna mig om vem Gud är och vad han gjort kan jag lyfta blicken från mitt eget och se att han finns och verkar även när jag inte märker det. ”Även den timma tätaste dimma solen fördöljer, är solen dock kvar.” (LH 533)
Vi har sett att det finns anledning att sjunga lovsånger även när det är jobbigt. Men Bibeln uppmanar oss att komma ihåg att göra det också när det är lättare att leva. ”Är det någon som är lycklig och glad? Då skall han sjunga lovsånger” (Jak. 5:14). Detta är en befogad förmaning. Kanske är det lättare att minnas uppmaningen i versen före, om att be när man har det svårt. Under de tider då livet verkar gå på räls, när allt jag gör lyckas och när vännerna är många och goda, då ska jag lovsjunga. Jag vet ju att allt gott ytterst kommer från Gud; det är han som är värd att tackas. Ju mer jag lär känna honom, desto mer inser jag också att han är värd min lovsång. Jag upptäcker att han är den som har all makt, att han har skapat allting, att han älskar mig och, under över alla under, han har genom sin Son, Jesus Kristus, gjort allt för att jag ska tillhöra honom.
Sjunger vi lovsånger som uttrycker detta? I sångboken Lova Herren finns inte många renodlade lovsånger, även om tacksamhet till Gud finns som ett genomgående tema. Många bibelkörer är lovsånger, ofta med texter hämtade från Psaltaren. Ett bra exempel är den sång som bygger på inledningsverserna till Ps. 107, 118 och 136: ”Tacka Herren, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.” Här är motivet till lovsången tydligt, det är Gud som handlar och är viktig.
Psaltaren kan också vara en förebild för de lovsånger vi sjunger. I psalmerna är det Gud som är det stora subjektet; det Gud gör är det viktiga. I vissa lovsånger kan det bli så, att det är jag som är det stora subjektet, det är min sång som är det mest framträdande. Visst är det så, att det är jag som lovar Gud, men det är för att han först har gjort något. Gud frälser mig genom Jesus Kristus; det är han som är både subjekt och objekt i min lovsång.
MITT LIV – EN LOVSÅNG
Det är alldeles fel att tro att lovsång är ett offer, som skulle kunna blidka Gud. Min lovsång har inte heller till syfte att Gud ska tycka bättre om mig för att jag sjunger eller att han ska bli mer upphöjd för att jag sjunger att han är upphöjd. Gud är den han är, oavsett om vi sjunger eller inte, och hans kärlek till oss bygger inte på något vi gör. Men genom lovsången får vi möjlighet att visa vår tacksamhet och glädje över att få tillhöra Gud.
Det finns många nya sånger som kallas lovsånger. Åtskilliga av dem är till formen likadana, och begreppet lovsång betecknar ibland mer musikstilen än innehållet. Jag tror att det är viktigt att variera musikstilen, så att vi inte tjatar ut en viss stil. Ibland är innehållet i sångerna sådant att jag måste känna mig glad för att kunna sjunga med. Vissa nya sånger har slagsida åt att handla mycket om mig och mindre om Gud, vår Frälsare. Men det finns lovsånger som är värda att tas upp och sjungas mer. Det viktiga är att det är Gud och hans verk i skapelse och frälsning som får stå i centrum, oavsett vilken form sången tar sig.
En konsekvens av detta är också att man inte behöver sjunga för att visa sin tacksamhet. I Psaltaren ser vi tydligt att vi får lova Gud med hela vår varelse.
Lovsången är ett viktigt inslag i den kristna gemenskapen, men lovsång kan också vara en inställning som genomsyrar allt jag gör. ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg, vill jag leva var dag till din ära.” Lovsången föds i mötet med Gud. Jag behöver lära känna honom som min Frälsare och Herre för att den ska bli äkta. Men det är också så, att lovsången kan ge mig rätt perspektiv på vem Gud är. När Guds Ande får rikta fokus på Gud och det han i Kristus har gjort, läggs en ny sång i min mun (Ps. 40:4).
Per Svensson studerande, Uppsala