Som litet barn läste jag ur Elsa Beskows bok ”Vill du läsa?”. Där fanns bland annat en berättelse om hur Lisa planerade för sitt vuxenliv. Hon skulle bo i ett stort hus på landet och ta hand om barn som behövde henne. Det beskrivs hur hon ger dem mat, kläder och någon leksak. På kvällen stoppar hon om dem och sitter på deras sängkant och ber aftonbön. På bilderna ser man lyckliga barn springa och leka på en stor gräsmatta.
Denna berättelse satte outplånliga spår hos mig och Lisa blev för mig en förebild. Så ville jag också ha det när jag blev stor. Jag längtade efter att få en familj och barn att vårda och fostra. Jag tror ganska säkert att detta var min kallelse och det blev min dagliga bön att vara en god maka och mor. Så förunderligt då att vi med en växande familj fick bo i ett stort gult hus på landet i 25 år. Där fick jag förverkliga min dröm från barndomen. Där fick alla våra barn växa upp och springa och leka på den stora gräsmattan.
Albert Einstein lär ha sagt att: ”Det finns två sätt att se på livet, det ena som om inget vore mirakel, det andra som om allt vore mirakel.” Själv har jag lättast att identifiera mig med det senare av dessa två förhållningssätt. Å ena sidan är det den naturligaste sak i världen att vackra blommor växer upp ur jorden på våren och att små människobarn föds och sätter igång att växa upp till stora män och kvinnor, men å andra sidan är väl varje andetag ett stort mirakel?
För åtta år sedan blev jag änka. Hastigt och oväntat tog Herren hem min älskade. Den dagen blev jag berövad en dimension i livet som vi kan kalla lycka, och den har jag saknat alltsedan dess. Detta är inget jag kan tacka Gud för, verkligen inte! Däremot är jag tacksam över vad Herren lät mig och mina barn få uppleva i samband med detta hemska, till synes små detaljer som jag ser som tydliga tecken på hans omsorg om oss, små ynkliga människor, en hjälp att orka leva vidare utan make och pappa. Vi fick se vår älskade ligga i sin kista med ett stort leende i ansiktet och se strålande lycklig ut! Genom olika vänner, till olika familjemedlemmar, kom under några dagar ett och samma bibelord till tröst. Jag fick uppleva Herren så nära att jag nästan kunde ta på honom. Men det tunga och svåra är kvar och många dagar frågar jag vad Gud vill med mig? Varför tar han inte bara bort det som gör så ont?
Det händer att jag vänder mig till Herren med kung Davids ord: Jag sträcker mina händer mot dig, min själ är som törstig jord inför dig. Sela. Herre, skynda att svara mig, min ande förgås!1 Det märkliga är att när jag bett särskilt intensivt till Gud och frågat ”varför” och ”vad är det för mening” händer det mycket ofta att jag på ett tydligt sätt får se hur han är så nära och ger mig välsignelse i någon form. Det väcker min förundran och tacksamhet!
Ett väldigt bra tillfälle att tala med Gud har för mig blivit när jag är ute och kör bil ensam. Jag får tala med honom om det som ligger framför mig den dagen. Jag får klaga och låta tårarna rinna och jag får brista ut i jubel och tack över allt gott som han ger mig. I en psalm i Psaltaren säger David förtröstansfullt: Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.2 Jag vet att det är så, men jag känner det inte alltid.
Sorg och glädje går som bekant hand i hand. Skratt och tårar ligger väldigt nära varandra. Doften av vitsippor är så outsägligt underbar att jag känner vemod. När jag hör riktigt vacker musik gör det ont. Lycka framkallar lätt tårar. Livet är förunderligt.
Lena Eriksson
kantor, Göteborg
- Ps. 143:6–7
- Ps. 139:5