Är du utsatt för orättvisor? Eller upplever du dig vara det? Då kanske du har tagit på dig ’offerkoftan’. Den kan vara svår att ta av sig, men vi kan göra som Jesus och ställa oss i Guds omslutande värme.
Alla människor blir någon gång utsatta för orättvisor. Det är en konsekvens av att våra relationer är drabbade av syndens existens i världen. Ibland händer det att vi upplever att vi alltid är den som drabbas av orättvisor, svek, elakheter, andras dolda agendor eller liknande. Beroende på vilken miljö och situation vi befinner oss i, kan det kanske vara så att vi ofta är offer för andras fel och brister. Det kan också finnas en känsla av att vara offer för omständigheter i livet, som vi inte kan påverka, till exempel sjukdom, vår egen eller närståendes. Det är en svår situation att befinna sig i, för det kan kännas som om att oavsett vart man vänder sig så är alla andra – eller livet – ute efter oss.
Är offerkänslan ett mönster i våra liv så finns det anledning att söka hjälp i samtal med någon man har förtroende för, det kan vara professionellt eller med en vän. Oavsett om vi verkligen är offer eller om det är mer en känsla av att vara ett offer, finns det en risk att det blir vår identitet att vara ett offer. Detta är farligt, för det bryter ner oss och vi hamnar lätt i en ond cirkel av nedstämdhet, uppgivenhet, självömkan och till slut kanske ensamhet och bitterhet.
När man talar om att någon är ett offer ska man vara varsam. De som har utsatts för övergrepp, kränkningar, brott och elakheter från andra människor är verkligen offer för orättvisa och ondska. Och då finns det en förövare och ett offer. Även små upprepade orättvisor i vardagen eller en livssituation kan göra att vi blir offer. Å andra sidan kan det finnas en upplevelse av att alltid vara ett offer. Det är ovist att som utomstående lättvindigt bedöma om någon är eller upplever sig som ett offer. Men i det goda samtalet kan man vända och vrida på perspektiven på det man upplever sig vara utsatt för.
Ibland talas det om att man tar eller har på sig ’offerkoftan’. Analogin i bilden har flera goda poänger. En kofta tar man på sig för att undvika att frysa; ett sätt att skydda sig själv från den kyla man känner, också i bildlig mening. En person som drabbats av verklig orättvisa har oftast inte förberett sig med någon varmare klädsel och man slås hårt av kylan som möter en. Att i förlängningen ta på sig offerkoftan kan bli en konsekvens av den eller de erfarenheterna. Offerkoftan kan kännas som en kortsiktig hjälp och trygghet, en rustning. Men den blir besvärlig när livsklimatet blir varmare igen. Personer som har tagit på sig offerkoftan har ofta svårt att släppa den igen, den har blivit en del av identiteten, oavsett om orättvisan är verklig eller upplevd. Har man haft den på sig länge, har man kanske rent av glömt vilken tröja man har på sig under – och man är rädd för att avslöja det, för sig själv och för andra. Tänk, om den är ful eller omodern? Det känns säkrare att behålla koftan på även om den är lite besvärande ibland.
Jesus är det bästa exempel som finns på någon som verkligen utsattes för orättvisa. Han var ett verkligt offer, för människors orättvisor och inte minst för Guds dom. Han blev ett offer för allas skull – förövare, offer och alla andra. Han utsattes för den värsta kylan, blev avklädd, nästintill naken1, och upphängd på ett kors. I den situationen överlämnade han sig till Gud.2
Ingen av oss är Jesus. Och vi kan inte heller alltid styra över andras handlingar eller de livskriser som drabbar oss. Men vi kan följa Jesus exempel och överlämna oss till Gud i de situationer vi är i eller upplever oss vara i som offer för orättvisor. Våga stiga in i Guds värme och ta av dig koftan! Han vet vilken tröja, som finns därunder, han blir inte överraskad. Han skapade dig och du är ämnad att leva fri från en destruktiv och besvärande rustning.
Benedikte Nilsson
organisationskonsult, Stidsvig
- Luk. 23:34
- Luk. 23:46