Även den människa som lärt känna Jesus som sin personlige Herre och Frälsare kan ibland drabbas av tvivel – gäller Jesu försoning mig? Läs ett personligt vittnesbörd om att på nytt få syn på den överflödande nåden i Guds hjärta.
Vad upplever du som svårast i ditt kristna liv? För mig handlar det om att kunna tro på nåden i Guds hjärta.
Jag har vuxit upp i ett pietistiskt hem. Det har varit en stor gåva. Från det att jag var barn har jag lärt mig att frukta Gud. Jag har aldrig tvivlat på att man måste kämpa för att komma in genom den trånga porten. Det är inte så att alla som säger ”Herre, Herre” ska komma in i Guds rike. Det finns anledning att pröva och rannsaka sig själv om man är i tron.
Det som jag har mött i mitt hem, möter jag också i Bibeln. Det är inte svårt att med en lång rad bibelcitat bekräfta den andliga grundton som jag har vuxit upp med. Skriften talar i sanning om vad vi ska vara och göra. Varning, förmaning och vägledning tar stor plats i Den heliga skrift. Kallelsen att ge ut sig själv i Herrens tjänst hör vi gång på gång.
Men det olyckliga är att denna del av Guds ord ibland görs till en huvudsak. Så är det inte i mitt liv på det teoretiska planet. Där är jag helt klar över hur allt hänger ihop. Men annat är det i praktiken.
När jag blir centrum
Jag tror att jag har många andliga bröder och systrar som har det som jag. Det kan jag höra av deras vittnesbörd, och jag möter det i samtal med dem. ”Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen.” I detta sammanhang tänker jag på kristna som inte kan vara utan Jesus. Det råder inget tvivel om att de inte har någon annan grund till salighet än han. Ändå har nåden i deras eget hjärta eller bristen på den i hög grad ockuperat deras sinnen och tankar.
Så är det också för mig. Under vissa perioder i livet får jag uppleva vilken underbar fullhet nåden i Guds hjärta har. Det är de rikaste perioderna i mitt liv. Då förlorar det jordiska sin trollbindande makt. Hjärtat jublar. Himlen är nära. Men omärkligt glider blicken på nytt bort från det verk som Jesus fullbordat och rikedomen i honom, och jag och min kristendom kommer i centrum.
Det får alltid allvarliga följder. Visserligen är det fortfarande gott att vara ett Guds barn, men glädjen är inte som förr. Mina ögon öppnas för medkristnas fel och brister. Men jag är inte heller nöjd med mig själv. Så småningom glider jag in i ett tillstånd där jag måste fråga: ”Kommer jag över huvud taget att nå målet, så kall och likgiltig som jag är?” Bön och bibelläsning blir till en plikt. Jag är på väg in i ett ohållbart själstillstånd, där jag i min nöd måste ropa till Gud om att han ska gripa in.
Medan jag väntar på Gud läser jag bibelord, centrala avsnitt ur vissa böcker, sånger och psalmer som tidigare har hjälpt mig tillbaka till källan med det kristallklara, uppfriskande vattnet – in i evangeliets förunderliga rikedom och fullhet. Där blir det gamla nytt. Gud öppnar mina ögon, och tron griper på nytt tag om nåden i Guds hjärta.
Tillbaka till Guds nåd
En av de skrifter som i detta sammanhang har betytt mycket för mig är Hebréerbrevet. Låt mig nämna två citat. Det första är från 9:12: Jesus gick en gång för alla in i det allra heligaste … med sitt eget blod och vann en evig återlösning. Jesu blod är i himmelen. Det har rört vid allt i himlen – också Guds hjärta. Det har inte renat Gud, eftersom han inte har någon synd som han måste renas från. Men blodet är ’inne i Guds hjärta’, och där ropar det att jag är frälst. Jag är verkligen frälst, eftersom jag är evigt återlöst. Återlösningen innebär att priset är betalt.
För många år sedan var jag på ett möte med några av eleverna från den skola där jag haft min livsgärning. Efter predikan lyssnade vi till vittnesbörd från ett par av dem. En av dem var en flicka från ett annat kyrkligt sammanhang än de flesta av oss andra. Med sångboken i handen berättade hon hur mörkt hon hade haft det andligt sett. Så hade hon hittat en sång i vår sångbok. Hon kunde inte melodin, men sången hade förändrat allt för henne. Och med ett ansikte som strålade av lycka läste hon hela sången: ”Forløsningen er vundet ved Kristi dyre blod og fred med Gud på dette fast er grundet …”
Det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Den Ande som hade gjort frälsningen levande för henne var så påtagligt närvarande. Det var som om orden bars in i vår själ med försäkran: ”Det gäller också dig!” Vi fick ett möte med nåden i Guds hjärta.
Det andra citatet som jag vill nämna skrevs med eldskrift in i mitt hjärta i den bibelstudiegrupp som jag hade börjat komma med i som konfirmand. Ledaren för gruppen tröttnade inte på att gång på gång återvända till Hebr. 10:14: Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga. Ett enda offer är tillräckligt. När det gäller frälsningen kommer du för sent med ditt offer. Kristi offer frälser helt och fullt. Ja, inte bara frälser – det har frälst! Du tänker kanske att målet ligger framför, och det är ju riktigt. Men det är inte hela sanningen. Det mål som du väntar har du redan nått. Du har inte gjort det genom att själv ta dig dit. En annan har fört dig dit. Du är helt rättfärdig i Guds hjärta genom Jesu död.
Dina synder är borta!
Nu måste du än en gång läsa vad C.O. Rosenius skriver i sin andaktsbok för den 31 mars: ”Du må vara hurudan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, kastade i havets djup – detta skedde i Kristi dödstimma.” Den meningen skrev jag in i min Bibel för flera år sedan. Jag skrev den på svenska, för att ingenting skulle gå förlorat vid en översättning. Rosenius är här inne på det som är mest angeläget för honom både på det personliga planet och i hans tjänst.
Hurdan du än är. Tänk, det har ingen betydelse. Om jag är varm och rörd av Skriften eller kall och död och tom, så finns det något som står fast. Det är att det inte finns någon synd som skiljer mig från Gud. Här är det som om Rosenius inte kan finna ord nog. Du måste höra det ända in i hjärtats innersta. Höra vad som inte har uppstått i någon människas hjärta och tanke: Dina synder är borttagna. Om du inte förstår ordet, så hör att de är utplånade, de är förlåtna. För att du inte ska tvivla på det: Synderna är kastade i havets djup. När skedde det? Det skedde på en bestämd dag, ja, i en bestämd stund: Kristi dödsstund.
Tack och lov!
Käre läsare, utestäng nu alla invändningar. Sätt inte ’tankstreck’ efter evangeliet så att du fortsätter att lyssna till alla lagens invändningar. Jesus är ju lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror.
Nu handlar det bara om att tacka och ta emot. Tacka för den nåd som finns i Guds hjärta. Tacka för att jag inte ska prestera det som Jesus redan gjort. Tacka för att det som är fullbordat aldrig behöver förbättras – då vore det ju inte fullbordat! Tacka för att nåden i Guds hjärta inte räcker bara delvis. Den är total och uppfyller allt. Eftersom den gör det i Guds hjärta, så får jag lov att ta emot och låta den göra det också i mitt.
Hans Erik Nissen, f.d. bibelskollärare på LMH