Vart leder min skuld?

Frågan om skuld är starkt laddad i vår tid och har säkert varit det även i andra tider. En del människor vill inte alls veta av talet om skuld. Jag kan minnas en diskussion där en person hävdade att man aldrig fick skuldbelägga föräldrar när barnen gjorde fel. Föräldrarna mår ju dåligt av att bli skuldbelagda, och detta är alltid fel oavsett vad som har hänt, menade man. Men detta förhållningssätt är inte hållbart för den som vill lära av sina erfarenheter.

Hur ska vi då hitta ett sätt att tänka om skuld som är sunt? Jag tror att det har att göra med de stora, grundläggande frågorna om vad en människa är och vad livet går ut på. Som vanligt bör vi gå till Bibeln för att hitta den smala vägen. När vi går på Bibelns smala väg ramlar vi inte ner i något av dikena – varken i det dike som innebär ansvarslöshet, eller i det dike som innebär att vi destruktivt dömer och bedömer oss själva och andra.

Ett kalibrerat samvete

Vi börjar från början. Gud har skapat oss till sin avbild. Det innebär att vår kallelse är att spegla vem Gud är. Vi ska vara goda förvaltare av allt det han har gett oss. Allt detta ska förvaltas i kärlek, inte i egoism. Mitt liv kan endast vara meningsfullt om jag älskar och blir älskad. Till skapelsen har Gud skickat oss med en instruktion, som vi kallar lagen. Den finns i Bibeln, men den är också i viss mån skriven i våra samveten. Den skrivs in i våra liv av dem som uppfostrar oss. När vi bryter mot det vi lärt oss känner vi skuldkänslor som ska få oss att ångra oss, att be om förlåtelse och att vända om.

Ibland blir vårt samvete felinriktat, den inre kompassen har börjat peka åt fel håll. Så kan det bli om våra föräldrar eller andra lär oss saker som Gud inte har sagt. Det kan också ske när vi förhärdar oss. Då behöver samvetet kalibreras. Det kan ske genom den helige Ande som verkar i oss genom bibelord eller andra omständigheter, och på så sätt visar oss att vi kommit snett. Det bästa sättet att ställa in kompassen rätt är att ständigt ta in Guds ord och tänka på allt det vi får därifrån.

Falsk skuld

Ibland kan vi av olika skäl få falska eller ogrundade skuldkänslor. Kanske har vi lärt oss fel. Någon kanske har fått lära sig att man måste vara framgångsrik. Det blir som en lag som man kan känna skuld inför trots att Gud aldrig har gett någon sådan lag. En sådan känsla är missledande. Gud har aldrig sagt att man måste vara duktig eller snygg.

En annan variant av falsk skuld uppkommer när man fastnar i rädslan för ”vad folk ska tro”. Vi kan jämföra med Jesus, som inte brydde sig det minsta om vad folk skulle tycka när han umgicks med prostituerade. Folk hade ju kunnat tro att Jesus utnyttjade de prostituerade så som många andra gjorde! Jesus brydde sig inte heller om vad folk skulle tro när han umgicks med tullindrivarna som samarbetade med ockupationsmakten. De var landsförrädare och borde frysas ut, tyckte nog många. Men Jesus följde Guds lag som säger att man ska älska sin nästa. Den lagen hade Jesus brutit mot, om han hade gett efter för den falska skuld som folk ville lägga på honom på grund av hans umgänge.

Ibland märker vi inte själva att vi har hamnat snett. Hyckleriet lurar runt knuten, när vi tänker att synder som andra begår är förfärliga, men mina egna är inte så farliga. Då behöver vi bli väckta, Guds Ande vill störa oss.

Vi behöver lära oss att skilja mellan Guds lagar och männi­skans förordningar. Ibland kan människor med kristen bakgrund ha svårt att göra detta. Man tror eller känner att det är lika fel att dansa som att ljuga. En sådan missuppfattning beror på att vi människor vill kunna tillämpa Guds bud i konkreta situationer och därför skriver så kallade syndakataloger. Till exempel fanns det förr de som inte kunde gå till en dansbana utan att bära sig illa åt på olika sätt. Då förbjöd man i vissa kristna sammanhang all dans. Och det fanns de som inte kunde spela kort utan att spela bort hushållskassan. Då förbjöd man allt kortspel. Och så höll man ögonen på varandra och undergrävde ett sunt liv. Här måste vi använda det förstånd Gud har gett oss, så att vi kan skilja mellan Guds bud och de tillämpningar av Guds bud som gäller i särskilda situationer!

Övergrepp

Slutligen finns det ett mycket känsligt område. Det gäller barn, unga och vuxna som blivit utsatta för övergrepp, bland annat sexuella övergrepp. Den som blivit utsatt på detta område behöver hjälp i någon form. Barn som utsätts för sådant får nämligen inpräntat i sitt innersta att de inte är något värda, att det på något mystiskt sätt är deras fel att de blivit utsatta. Alla som pratar med dem förstår att det inte alls är så, men själva tar de på sig falsk skuld. Om de dessutom får höra att de med en gång måste förlåta den som gjort det onda, fastän förövaren ännu inte bett om förlåtelse, gör man skadan ännu värre. De som utsatts på detta sätt ska inte mötas av snabba lösningar. De behöver varsam och kunnig hjälp. De flesta av oss drabbas inte av detta, men tyvärr gör tillräckligt många det för att det ska behöva nämnas när man talar om falsk skuld.

Bikt

I vår kyrka har vi en fantastisk uppfinning som heter bikt. Det innebär att du bestämmer en tid med en präst då du får prata om din skuld. Där kan du konkret få bekänna en synd, en verklig skuld, som du burit på en kortare eller längre tid. Sedan uttalas förlåtelsen till just dig och då händer det något med dig. Guds ord, som prästen uttalar, gör dig fri! Det kan också hända att prästen säger: ”Det där ska du inte bekänna, för det är en falsk skuld. Det är inte ditt fel!” Det är naturligtvis också värdefullt att få veta.

Målet, när det gäller skulden, är att vi ska ta på oss den skuld som är vår. Den har dock inte makten att trycka ner oss eftersom vi alltid kan komma till vår himmelske Far som tar emot oss. Den äkta skulden förlåter han. Jesus dog för dig. Du är oändligt värdefull.

Björn Larsson,
präst, Göteborg