Ordet förlåtelse är ett av de underbaraste ord jag vet! Det är befriande och upprättande. Det stryker ett streck över allt som blivit fel och som legat som en tung hand över mig.
Men det är inte ett lätt ord att höra. Varför inte? Därför att det tar all ära från mig! Förlåtelsen, eller nåden, utesluter nämligen all min förtjänst. Djupt i oss alla ligger sedan syndafallets dag att vi skall klara oss själva, men genom förlåtelse eller nåd blir vi helt beroende av någon annan. Människor och makthavare kan ge nåd. Nu gäller det den som har all makt i himmelen och på jorden, Herren.
Herren tål inte synden
Herren, vår Gud, är ”en förtärande eld” (Hebr. 12:29). ”Ingen människa kan se mig och leva”, säger Herren till Mose (2 Mos. 33:20). I en av våra syndabekännelser läser vi att vi är värda en evig fördömelse, om Herren skulle döma oss så som hans rättvisa kräver och våra synder har förtjänat. Herren tål inte synd. Nu bor synden i oss alla och vi är utan berömmelse inför Gud. Skulle Herren handla logiskt efter människotankar vore det ute med oss alla! Men nu säger Herren: ”Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar” (Jes. 55:8). Och det är väl!
Förlåtelsen finns redan i GT
I GT talas mycket om förlåtelse. Redan innan människorna fallit i synd, hade Jesus tagit på sig att ta hand om det fallna släktet. Men det är Gud som bestämt sättet för förlåtelsen. När Herren sagt till Mose att ingen människa kan se honom och leva, fortsätter han: ”Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i klippan och jag skall låta min hand vara över dig till dess jag har gått förbi.” Detta handlar om den klippa, som brast för mig, klippan Kristus. Och klyftan syftar på Jesu sår, de såren som ropar pardon, förlåt!
I Klag. 3:22f läser vi: ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet, den är var morgon ny.”
Och vem av oss älskar inte de underbara orden i Ps 32, då David bekänt sina synder inför Gud och det heter: ”Då förlät du mig min syndaskuld. Sela.”
Försoningen
All förlåtelse och nåd i GT har sin grund i Jesu död. Att Jesus lovat upprätta vårt släkte har för Gud alltid varit som en redan fullbordad handling. Jesus kan inte ljuga, han är ju Sanningen. Det han lovat kan inte bli ogjort.
Men en gång i tiden måste försoningen ske. ”Syndens lön är döden”, skriver Paulus i Rom. 6:23. Vems död? Naturligtvis din och min. Men vem är det som lider din och min död? Det är Jesus, vår Frälsare!
Översteprästen Kaifas uttalar i Joh. 11:50 de profetiska orden: ”Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe, än att hela folket går under?”
Om Jesus skulle dö måste han vara en syndare. Över den rättfärdige har döden ingen makt. Rättfärdig och utan synd kunde Jesus inte dö. Men vid försoningstillfället var han likväl den ende egentlige syndaren på jorden. Han hade nämligen blivit gjord till synd. Synden hade flyttats över från människorna till honom. Obegripligt men sant!
Korset
Dödssättet var egentligen inte det avgörande. Det avgörande var att Jesus verkligen dog för våra synder. Men korset var Herrens dödssätt. Därför har korset blivit en underbar symbol för den stackars syndaren, som dignar under lagens tunga hand.
Evangelisten Johannes skriver: ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” Redan denna händelse under ökenvandringen pekar ut vilken sorts död Jesus skulle dö. Han skulle upphöjas, och det blev han på korset. Också profetian i Ps 22: ”Mina händer och fötter har de genomborrat” pekar fram mot Jesu korsfästelse.
Döden
Jesu död var ett Guds verk. Ibland kan man få höra att det var de onda människorna som dödade Jesus. Men det är fel. I så fall hade ju människorna hjälpt till med försoningen! Nej, inga människor hade den makten. Tänk på hur soldaterna, som kom för att gripa Jesus, bara på ett ord från Jesus föll till marken och var fullständigt oförmögna att gripa honom. Men Jesus lät sig gripas.
Aldrig hör man väl att fåren tog herdens liv. Nej, det var herden som gav sitt liv för fåren.
Normalt levde en korsfäst något dygn på korset. När försoningslidandet var fullbordat gav Jesus upp andan, inte när människor trodde han skulle dö, utan långt tidigare och alldeles oväntat. Så var då människosläktet försonat inför Gud.
Blodet
I Hebr. 9 kopplar författaren tydligt ihop Jesu död med offren under Gamla testamentets tid. I den 22 versen läser vi: ”Så renas enligt lagen nästan allt med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” Jesus ställde sig själv under lagen. Något tidigare i samma kapitel står det: ”Ty Kristus har genom evig Ande framburit sig själv som ett felfritt offer år Gud.” Så har lagen fullbordats i Kristus.
När Herren lät Egyptens folk drabbas av den tionde plågan, att allt förstfött skulle dö, var det blodet, utstruket på båda dörrposterna och övre dörrträet i husen, som räddade Israels folk. Det heter i 2 Mos. 12:13: ”Blodet skall för er vara ett tecken på de hus där ni är, ty när jag ser blodet skall jag gå förbi er. Ingen straffdom skall drabba er med fördärv, när jag slår Egyptens land.”
Förlåtelsen – endast i Jesu blod
Vilken är den stora, ja, oräkneliga skaran, som en gång skall stå inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna och med hög röst ropa: ”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet” (Upp. 7:9–10)? Svaret får vi i den 14:e versen. ”Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” Jesu blod är det enda tvättmedlet som duger!
I 1 Joh 1:7 läser vi: ”Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.”
Låt försona dig med Gud!
För att få tillgång till Jesu fullbordade försoningsverk måste du komma till honom. Paulus skriver i Rom. 8:1: ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus.”
Frågan för både dig och mig måste bli: Har vi tagit vår tillflykt till honom, som inget hellre vill än sluta oss alla i sin frälsarfamn? Eller står han, som han gjorde utanför Jerusalem en gång, och gråter över din och min ovilja att komma till honom?
I så fall får vi följa uppmaningen i 2 Kor. 5:20: ”Låt försona er med Gud.” Det gör vi om vi ger upp allt eget, faller ner inför levande Gud, kommer till honom och låter honom ta hand om allt.
Ordet har underbara löften till sådana hjälpbehövande. I Upp 22:17 heter det: ”Och Anden och bruden säger: Kom! Och den som hör det må säga: Kom! Och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet.”
Kom, allt är redo! Tänk att få dricka av Jesu blod i den heliga nattvarden! Inte kan Gud förkasta den syndare som har hans Sons blod rinnande i sina ådror!
Robert Johannesson, predikant, Kristianstad