Aposteln Paulus har i slutet av sitt första brev till församlingen i Tessalonike en förmaningsavdelning, som börjar just med orden: ”Vi förmanar er, bröder” (1 Tess. 5:14). Många av de här förmaningarna har korta, nästan sentensliknande uttryck. Bland förmaningarna står en kort uppmaning till bön: ”Bed utan uppehåll.” Vi skall låta detta, för många kanske utopiska, ord bilda bakgrund till några tankar inför det nya året.
Vi skall låta all vår bibelläsning nu och under kommande år sammanfattas med orden ”I Jesu namn”. Vår Frälsares namn bestämdes inte av människor. När vi som nyblivna föräldrar skall ge våra barn namn, tänker vi ofta efter om det finns något namn tidigare i släkten, som skulle kunna passa. Men när Frälsare-barnet var fött, satte sig inte Maria och Josef ned för att fundera ut ett lämpligt namn. Jesus var visserligen ett ganska vanligt namn i Juda på den tiden, men den här namngivningen gick till på ett alldeles speciellt sätt.
Evangelisten Matteus berättar om att en ängel uppenbarade sig för Josef i en dröm och uppenbarade för honom den Helige Andes verk i Maria. ”Hon skall föda en son, och honom skall du ge namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” (Matt. 1:21). Jesus fick inte sitt namn på grund av efterforskningar i någon släktkrönika – och ändå var det för släktens skull som han fick Frälsare-namnet. Ty han skulle frälsa sitt folk, sin släkt. Vidare citerade ängeln profeten Jesaja: ”Honom skall du ge namnet Immanuel – det betyder Gud med oss” (Jes. 7:14).
Det är i dessa namn – Jesus, Mästaren som frälsar, och Immanuel, Gud med oss – som vi kan komma inför en allsmäktig Gud med våra böner. Tänk, vilka stora, ofattbart stora, namn som vi kan och har rätt att åberopa! Gud med oss! Mästare, du som frälsar! Vi lever nu i uppfyllelsens tid. Vi behöver inte tala om Frälsaren Jesus som den som skall frälsa. Nej, vi kan säga: Den som har frälsat. Och i detta sammanhang skall vi sätta in oss själva.
Mästaren Jesus som har frälsat mig, som har löst mig. Som har löst mig från alla det gamla årets misslyckanden och skulder! – Tänk dig in i detta! – Vila vid detta! – Och sedan detta stora: Immanuel – Gud med mig! Stanna ett ögonblick också vid detta! – Du får vila också vid detta!
Du, som redan under Gamla testamentets tid genom Jesaja profetiskt kunde säga om dig själv: Jag som är en mästare till att frälsa, tack för att du brutit ned och tagit bort allt det som skilde människa och Gud. Tack för att jag i tron på ditt fullbordade verk kan se fram mot det nya året i den tryggheten: Immanuel – Gud med mig! Aposteln Johannes berättar i Uppenbarelseboken om hur han får se böcker, som öppnas – böcker gällande varje människa. Vid ett årsskifte är det som om man vände blad i sitt livs bok. När vi tänker tillbaka på 1996 års sida och hur vi har fyllt den, har vi alla anledning att vara illa till mods. Vi kan ju inte vänta oss annat än en svart och ful sida. Axel B. Svensson skriver:
”Det bästa, som hos mig i bästa stunden fanns, var inte annat värt än törnets vassa krans.”
– Hur är det då med allt det andra? Men nu är det så, att när du lever i Jesus och på hans förtjänst gäller inte detta. Vet du vad har suddat ut allt det mörka, svarta, fula. Sedan har han i stället skrivit dit: Du är salig! Du är ren i mitt blod, på min förtjänst! Vilken ofattbar nåd och barmhärtighet!
Så har vi den nya, oskrivna 1997-års-sidan. Det är en sida som du väl redan har börjat att kladda till. Men den sidan får du fylla i förtröstan på löftet ”Immanuel – Gud med mig”!
Aposteln Johannes skriver i sitt första brev: ”Vi har den frimodiga tilliten till honom, att om vi ber om något i hans namn, så hör han oss” (1 Joh. 5:14). – Tänk dig nu den här situationen: Mamma och hennes barn är ute i en storstads folkvimmel. Det är brus och oväsen omkring dem. Barnet kommer litet på efterkälken och ropar: Mamma! Och trots alla oljud hör mamma just den rösten och svarar i ord och handling. Aposteln Johannes skriver vidare: ”Om vi alltså vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi att vi redan har det som vi bett om.” Barnet ropar i full tillit att mamma skall vända sig om, skall vänta, skall ta sitt barn vid handen.
Tänk så många ljud, så många röster, vilket mediebrus som når vår Herre Gud, vår Far. Och i allt bruset hör han den hjälplöses rop. ”Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig!” (Ps. 50:15). Han hör och han hjälper, men hur ofta uteblir inte pris och lov och tack. Och han hör alla Adams-barnens alla hjälp- och nödrop. Han hör dem för hans skull, som en gång kunde ropa: ”Det är fullbordat!” Då öppnades i Jesu namn direktlinjen till vår himmelske Far.
Framför alla andra böner vill han höra denna bön: Herre, gör mig salig! Herre, utplåna, stryk ut alla mina synder och överträdelser! – Och svaret: Det är fullbordat, det är gjort! Bönesvaren från Herren hänger inte ihop med något slags hjälp till självförverkligande för människan. Nej, det hänger samman med förverkligandet av Guds avsikter i världen och med människan. Katekesen förklarar för oss: ”Att bedja i Jesu namn är att bedja i Jesu gemenskap, efter hans vilja och i förlitande på honom.” ”Ske din vilja så som i himmelen, så ock på jorden.” Så kan vi för Jesu skull och i Jesu namn gå in i 1997. Vi får göra det, ty han själv har ju sagt: ”Aldrig någonsin skall jag överge dig eller svika dig. Alltså kan vi frimodigt säga: Herren är min hjälpare. Jag skall aldrig frukta” (Hebr. 13:5-6).
Ingvar Göth