Jag tror det var David Watson (en känd engelsk präst) som skrev så här:
– Folk säger att bönhörelser bara är tillfälligheter. Men det märkliga är, att när jag ber, inträffar de där tillfälligheterna – och om jag inte ber, så inträffar de inte!
Jag tror det var David Watson (en känd engelsk präst) som skrev så här:
– Folk säger att bönhörelser bara är tillfälligheter. Men det märkliga är, att när jag ber, inträffar de där tillfälligheterna – och om jag inte ber, så inträffar de inte! Det är verkligen ett visdomsord som är väl värt att fundera över.
Jag kom att tänka på detta i samband med att vi packade upp vår packning från Kenya och ibland alla sakerna hittade en almanacka som vi fått julen 1995 av ett par missionärskollegor. (Jag återkommer till den!)
Vi fick ju lämna Matongo, vårt hem sedan fem och ett halvt år, under nästan flyktartade former: torsdag eftermiddag den 13 juni fick vi besked om att vi måste lämna stationen inom några dagar. På lördag middag blev det bestämt att vi skulle resa redan samma eftermiddag.
Det märkliga är, att när jag ber,
inträffar de där tillfälligheterna – och om
jag inte ber, så inträffar de inte!
Det blev alltså en dramatisk avfärd, där vi i all hast fick packa det allra viktigaste. Oftast lyckades vi hitta vad vi behövde, vissa saker fick vi be andra missionärer hämta åt oss från vårt hem, och större delen av vårt bohag fick våra missionärskollegor packa sedan vi lämnat landet.
När detta skrivs har vi varit i Sverige flera månader. Just nu har vi fått fram sakerna från Kenya. En av de första saker som vi fann – den nästan hoppade upp av sig själv ur en låda – var kalendern från julen 1995, en almanacka med välvalda bibelord och underbara färgbilder.
Så fort jag hittade den bläddrade jag tillbaka till mars månad. I minnet förflyttade jag mig tillbaka till Matongo och den gångna våren. Mars månad har en bild på en fräsande våg som slår över några klippor. I anslutning till den vackra, men ganska dramatiska bilden, återfinns Jes. 43:2 (jag citerar här hela versen): ”Om du än måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skall de inte dränka dig. Måste du än gå genom eld, så skall du ej bli svedd, och lågorna skall ej förtära dig.”
Jag tittade på bilden och mindes hur det var i mars: När vi satt i matsalen och åt fångades min blick nästan varje måltid av bilden och texten. Och jag tänkte ofta, ofta: Det känns som om Gud på något sätt vill förbereda oss för någonting – men vad?
I mars trodde vi att situationen på seminariet på Matongo höll på att reda upp sig. Vi höll på med den s. k. försoningsprocessen efter strejken i oktober 1995. Det mesta föreföll att gå åt rätt håll, trots att det märktes att kyrkoledningen i tysthet försökte sabotera processen.
Utvecklingen såg ut att gå åt rätt håll – ändå kändes det som om Gud ville stärka mig inför något okänt som var under uppsegling, något farligt, okänt. I all tysthet höll havet på att blåsa upp till storm…
Nu sitter jag med facit i hand. På ett ganska obegripligt sätt brakade vår tillvaro i Kenya samman på bara några dagar – en elev på seminariet försökte vigla upp folk att slå ihjäl mig, jag och min familj sparkades av kyrkoledningen under kränkande former ut ur landet med några hycklande ord om att min säkerhet var hotad…
Gud hade förberett mig och Katrina.
I mitt inre hade jag vetat att stormen skulle
komma, och att Gud tänkte beskydda oss!
Det var en chockartad tid. Ändå blev jag intesärskilt överraskad – för Gud hade förberett mig och Katrina. I mitt inre hade jag vetat att stormen skulle komma – och att Gud tänkte beskydda oss!
När detta skrivs är det höst. Regnen kommer och går. Vindarna blåser ner löven från träden som blir allt kalare. Kölden börjar krypa in i skinnet.
Mycket av det som hänt i Kenya förefaller så märkligt. Kanske får vi aldrig helt svaret på varför situationen utvecklade sig som den gjorde.
Jesus har aldrig lovat att ge svar på alla våra frågor: tvärtom har han vid några tillfällen, trots lärjungarnas nyfikenhet, bara velat antyda att det ofta finns en gåtfullhet i ondskan: En ovän har gjort det…
Men för mig och min familjs del kan vi verkligen säga: Gud är god. På ett underbart sätt har han tagit hand om oss och beskyddat oss, ordnat så att vi fått tag på en utmärkt bostad, jag har fått ett fantastiskt arbete på Församlingsfakulteten i Göteborg, o. s. v.
Vi har på ett underbart sätt fått erfara Guds omsorg och beskydd – att Gud hör bön, och hur han hör den. Vi har verkligen fått erfara att Gud lever upp till sina löften: ”Så säger Herren: Jag bönhör dig i behaglig tid.” (Jes. 49:8, 2 Kor. 6:2.) Ja, Gud har t. o. m. infriat det märkliga löftet i Jes. 65: ”Och det skall ske, att innan de ropar, skall jag svara, och medan de ännu talar, skall jag höra.” (I Giertz’ översättning finns det flera intressanta hänvisningar till just denna bibelvers, Jes. 65:24. Slå gärna upp dem!) Det är en sådan Gud vi har – en som t. o. m. kan höra våra böner innan vi börjat be!
Nu går året mot sitt slut. Framför mig har jag almanackan med en sprakande vacker höstbild och ännu ett tänkvärt bibelord. Där står inledningsorden till Psalt. 24: ”Jorden är Herrens och allt vad därpå är, jordens krets och de som bor på den.”
Det ordet förklarar det mesta – hur Gud kan höra våra böner, t. o. m. innan vi ber, och hur han kan vända även det onda till något gott. Gud är den som har makten, han har all makt, t. o. m. när ondskan ser ut att triumfera.
Därför får vi utbrista som de kristna i Kenya ofta gör: Mungu asifiwe – pris vare Gud! Lovad vare Herren! Varför? Jo, det är aldrig ondskan som har sista ordet. Sista ordet har alltid Gud, han som har all makt i himmelen och på jorden – han som hör våra böner, t. o. m. innan vi ber!
Rune Imberg