Referat från missionsseminarium på Missionsgården Strandhem. Hur ska vi gå vidare med missionsarbetet i Kenya? Var vill Gud att vi ska satsa? Är mission att arbeta i områden där det finns procentuellt fler kristna än i Skandinavien?
Referat från missionsseminarium på Missionsgården Strandhem. Hur ska vi gå vidare med missionsarbetet i Kenya? Var vill Gud att vi ska satsa? Är mission att arbeta i områden där det finns procentuellt fler kristna än i Skandinavien?
Det missionsseminarium som anordnades på Missionsgården Strandhem den 9–10 maj samlade drygt 50 personer. Många var f. d. missionärer men det fanns även andra deltagare och av dem var några blivande missionärer. Vi fick ta del av mycken information, inte minst från Kenyakommittén, som hade anordnat seminariet för att så många som möjligt skulle få ta del av dess preliminära rapport och även få tillfälle att ge synpunkter på denna.
VI LEVER I ETT KOMMUNIKATIONSSAMHÄLLE
Redan i inledningsföredraget konstaterade Sven-Ingvar Nilsson att vi lever i ett kommunikationssamhälle och ställde frågan om vi lever kvar i 1920- talet i stället för att leva inför 2000- talet.
Sedan följde aktuell missionsinformation: e-mail från Peru, fax och brev från Kenya och intervjuer med Per Olof Nilsson, nyss hemkommen från Etiopien, och Sven-Ingvar Nilsson, som hade varit på privatbesök i Eritrea. På alla missionsfälten finns det både glädjeämnen och sådant som man oroar sig för och önskar förbön för.
SE PÅ JESUS!
På kvällen bereddes missionärerna tillfälle att berätta under temat ”Han såg till dem i deras nöd…” Vi blev påminda om att det i missionsarbetet har funnits visioner, som förverkligats
först efter lång tid. EFS (och senare BV) såg det som sin uppgift i Etiopien att nå galla-folket (numera kallat oromo-folket) ända sen missionsarbetets början 1865, men först 1920 kunde man ge detta folk evangelium.
I Kenya ville man nå Turkana-folket och försökte från 1920 till dess att man lyckades 1996.
Vi uppmanades att se på Jesus: ”Så låt nu också oss, som har en sådan sky av vittnen omkring oss, lägga av allt som tynger, även den synd som har lättast att snärja oss, och hålla ut i det lopp som vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst på honom som är trons upphovsman och fullkomnare, Jesus, som i stället för att ta den glädje som låg framför honom led korsets död utan att fråga efter vanäran, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat så mycket fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och inte tappar modet.” (Hebr. 12:1–3.)
DEN STORA UTMANINGEN PÅ AFRIKAS HORN
Lördagen inleddes med ett föredrag av Oddrun och Finn Aasebo-Rønne. Finn började föredraget med att påpeka att all mission har sin utgångspunkt i missionsbefallningen (Matt. 28:18– 20), i vilken Jesus uppmanar oss att gå ut till alla folk. Sedan fortsätter det med en rak linje fram till Jesu återkomst (Matt. 24:14). Vi får inte stagnera eller komma bort från denna linje.
Finn menade att bristande missionsintresse bland ungdomar i dag delvis kan bero på att de inte automatiskt kan tänka sig att fortsätta med ett missionsarbete som har pågått länge och som ibland dessutom förekommer i områden där det finns fler kristna än i våra skandinaviska länder.
Somalierna är det största muslimska onådda folket och de bor i områden som gränsar till några av våra nuvrande verksamhetsfält. Det kunde därför kännas naturligt för oss att anta utmaningen att missionera bland somalier. Men vi ska veta att det är ett hårt arbete Gud kallar oss till bland muslimer: det är en andekamp.
Även i ett missionsarbete bland nomader (somalierna är delvis nomader) är kommunikationsmedlen viktiga. Eftersom radioapparater är allmänt förekommande hos nomaderna skulle radiomission vara möjlig. Vidare skulle rörlighet vara nödvändig: inget husbyggande, utan personliga kontakter och besök i lägren. TEE (Theological Education by Extension = teologisk distansutbildning) skulle kunna användas genom att man utnyttjade marknadsplatser och vattenhål som utbildningsplatser.
Det påpekades också att vi egentligen inte behöver resa till Somalia för att missionera bland somaliska muslimer – de finns bland oss i våra skandinaviska länder (i Sverige finns det c:a 10 000 somaliska flyktingar). I Danmark har man påbörjat ett arbete som går under benämningen ”Tværkulturel mission” och syftar till att nå t. ex. somalier i Danmark (som sedan i sin tur kan nå landsmän i Somalia).
En av diskussionsgrupperna tar här del av MBV:s rapport: ”Vi är förvissade om att MBV i första hand ska gå till muslimerna – ända till dess att motsatsen har bevisats.”
KENYAKOMMITTÉNS RAPPORT
Tyvärr blev vissa delar av seminariet mest envägskommunikation, eftersom det inte blev tid över för samtal och frågor. Denna information gav ändå upphov till tankar och funderingar, som sedan togs upp under samtal i grupper där man behandlade kommitténs rapport. Roland Gustafsson introducerade kommitténs redogörelse genom att hänvisa till skildringen av Paulus’ andra missionsresa (Apg.16: 6–10), där det framgår att Paulus och hans följeslagare var beroende av Guds Andes ledning, även om resan sannolikt var strategiskt väl förberedd.
Per-Martin Hjort presenterade kommitténs rapport, och för att säkerställa att denna uppfattats rätt gavs tillfälle att fråga om ordalydelsen.
I rapporten ges många synpunkter och förslag avseende MBV:s fortsatta arbete i Kenya, tex: ”Jesus har befallt oss att gå ut till alla folk. I Kenya finns de flesta onådda folken i östra och nordöstra delen av landet. Majoriteten av dessa för ”tidsramar” såväl för missionärsinsatmissionsuppdragets slutförande så väsentliga folk är muslimer.”
”Vi är övertygade om att det är Herren Gud som stänger och öppnar missionsdörrar, och vi är förvissade om att MBV i första hand skall gå till muslimerna – ända till dess att motsatsen har bevisats.”
”Arbetet skall redan från början inriktas på att vi som missionsorganisation efter hand lämnar över ansvaret och arbetet och att vi därmed blir överflödiga. Det är viktigt att sätta ut ”tidsramar” såväl för missionärsinsatser som för ekonomiskt stöd.”
Under ”arbetsgrenar som vi ganska snart bör lämna” nämndes: sjukvård, skolor och byggnadsprojekt och under ”arbetsgrenar där vi tills vidare bör vara kvar” ledarutbildning, stadsmission och litteraturproduktion.
Rapporten avslutas med ”Nya satsningar”, där det framhålls att NLM har frågat MBV om att hjälpa till i ett nyligen påbörjat arbete, antingen i Marsabit-området i nordöstra Kenya eller bland digo-folket nere vid oceankusten. Kommittén är förvissad om att det är en kallelse från Gud.
Vid gruppernas redovisning framkom en del synpunkter på rapporten men man gav också uttryck för sin uppskattning av det stora och gedigna arbete som kommittén lagt ner. Det påpekades att förbönen är av stor betydelse för att komma fram till hur vi ska gå vidare, så att arbetet blir i överensstämmelse med Guds vilja. Därför låter vi denna uppmaning gå vidare: Bed för missionen!
Lilli Hjort, sjuksköterska