Ett av de verkliga modeorden på senare årtionden är ordet ”vision”. Själva ordet i vår mening finns inte i Bibeln, däremot saken.
En av de stora ”visionerna” i Gamla Testamentet var Davids plan på att bygga ett hus för Herrens ark, det hus som vi brukar kalla för ”tempel”.
På ett fascinerande sätt beskriver GT hur denna vision växte fram – fick mogna till sig – till sist gick i fullbordan.
VISIONEN KOMMER TILL DAVID
När David hade besegrat sina fiender och fört arken in i Jerusalem kände han att Israels folk hade fått ro. Då ville han att Herrens ark inte längre skulle flyttas omkring i tabernaklet, utan finnas i en permanent byggnad, ett ”hus”.
Profeten Natan bejakade att denna vision kom från Herren, så han uppmuntrade David att börja bygga. Gud bekräftade för Natan att visionen kom från honom, men uppenbarade att uppdraget att bygga templet inte skulle ges till David utan till hans son Salomo.
När Natan förkunnar detta för David sker det med ett slags ordlek – ordet ”hus” kan betyda både byggnad och ätt/släkt: ”Nu förkunnar Herren för dig att Herren skall bygga ett hus åt dig. När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt” (2 Sam. 7:11‒13).
Först skulle Herren alltså bygga upp Davids ”hus”, sedan skulle Davids son få bygga ett hus åt Herrens ark.
VISIONEN BLIR INTE FÖRVERKLIGAD OMEDELBART
Naturligtvis blev David oerhört tacksam för detta, och i en bön till Herren uttrycker han sin tacksamhet och förundran över Herrens löfte (2 Sam. 7:18 ff). Hans ödmjukhet är slående; bl.a. säger han: ”Vem är jag, Herre, Herre, och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig ända hit?”
Varför fick han inte bygga templet? Den enda förklaring som Bibeln ger, är att David inte fick bygga det, eftersom han hade utgjutit så mycket blod (1 Krön. 22:8). I stället skulle hans mer fredlige son (hebr. Salomo = ”fridsäll”) få bygga det.
DAVIDS FÖRBEREDELSER
Blev David besviken över att han inte fick bygga templet? Det vet vi inte, men inte vore det märkligt om han var besviken, åtminstone över att han inte ens fick påbörja arbetet.
Vi är nog många som skulle tänkt ungefär så här: ”Duger jag inte, så duger jag inte! För all del, då skall jag inte besvära! Låt Salomo ta hand om hela klabbet!”
Men så handlade inte David. I stället för att tjura på Gud, valde David att så att säga förbereda marken för Salomo. Han gjorde upp planer för bygget. Ja, han t.o.m. samlade in byggnadsmaterial i kopiösa mängder: David sade: ”Här skall Herren Guds hus stå och här altaret för Israels brännoffer.”
”Och David befallde att man skulle samla de främlingar som fanns i Israels land. Han anställde hantverkare, som skulle hugga ut stenar för att bygga Guds hus. David skaffade järn i mängd till spikar på dörrarna i portarna och till märlor, samt koppar i sådan mängd att den inte kunde vägas och cederbjälkar i oräkneligt antal. Ty sidonierna och tyrierna förde cederträ i mängd till David. Han tänkte nämligen: ’Min son Salomo är ung och vek, och huset som skall byggas åt Herren måste göras mycket stort, så att det blir berömt och prisat i alla länder. Jag skall därför göra förberedelser för det.’ Så gjorde David en stor mängd förberedelser före sin död.”
Därefter sade han till Salomo: ”Var stark och frimodig. Frukta inte och var inte modlös. Se, trots mina svårigheter har jag skaffat etthundratusen talenter guld och en miljon talenter silver (d.v.s. tusentals ton med guld och silver!) till Herrens hus och dessutom mer koppar och järn än som kan vägas, så mycket är det. Trävirke och sten har jag också skaffat, och mer får du själv skaffa fram. Du har också arbetare i mängd, hantverkare, stenhuggare och timmermän, och dessutom allt slags folk, som är kunnigt i alla slags arbeten. Guldet, silvret, kopparn och järnet går inte att räkna. Stå upp och gå till verket, och må Herren vara med dig!” (1 Krön. 22:1 ff.)
VISIONEN FÖRVERKLIGAS
När David dog, efterträdde Salomo honom som kung.
Fyra år efter sitt trontillträde börjar Salomo uppföra templet, vilket tar sju år. Detta är ju inte särskilt förvånande, trots att en stor del av byggnadsmaterialet redan fanns på plats. (Däremot har jag alltid undrat över en sak: om det tog Salomo sju år att bygga templet – varför tog det då tretton år att uppföra hans eget palats? Satsade han mer tid på sitt eget hus än på templet, använde han färre arbetare eller? Jfr. 1 Kung. 6:38‒7:1.)
Byggandet avslutades med en stor invigningsfest. Från själva invigningen återger Bibeln framför allt Salomos bön, 1 Kung. 6 och 2 Krön. 6. – Templet kom sedan att bestå i c:a 375 år, tills det brann upp vid Jerusalems förstöring år 586 f.Kr.
VAD KAN VI LÄRA OSS AV DETTA?
En intressant fråga blir: Vad kan vi, som lever nästan 3 000 år senare, lära oss av allt detta?
Dessa skildringar står knappast i Bibeln av en slump; Guds Ord innehåller inte en massa uppgifter som återges för sin egen skull. I stället tror jag att Gud vill att vi skall dra viktiga andliga lärdomar av detta tempelbygge, bl.a. beträffande våra ”visioner”:
• Det är viktigt, ja, nödvändigt med visioner i allt andligt arbete! Gud talar ofta till oss på det sättet, t.ex. Apg. 10:10 ff, 13:46 f, 16:6 ff, Rom. 15:20, 23 f. – Ofta handlar visionerna om hur vi skall nå ut med evangeliet till nya grupper av människor.
• Visionerna måste prövas mot Guds vilja och mot hans Ord! Det faktum att vi önskar något gott innebär inte automatiskt att Gud vill detsamma. Om jag vill bli missionär i Afghanistan är det en god önskan i sig, men inte nödvändigtvis Guds vilja. Han kanske vill att jag skall bli hans missionär i Angered i stället! Paulus fick uppleva något liknande, Apg. 16:6 f.
• Naturligtvis skall vi sträva efter att förverkliga våra visioner i vår livstid, men om detta inte sker, är det inte nödvändigtvis ett misslyckande! Guds tid kanske kommer senare. – Ett exempel: En ensam tysk missionär, Krapf, kom i början av 1840-talet från Etiopien till Mombasa i dagens Kenya. Efter 15‒20 års arbete föreföll hans arbete nästan resultatlöst; i dag finns, som en följd av hans arbete, miljontals kristna i Etiopien, Kenya, Tanzania och Uganda!
• Om Gud ”planterar visioner” i mig innebär det inte automatiskt att det blir min generation som får uppleva hur de förverkligas (Joh. 4:38, 1 Kor. 3:6 ff). Tänk på visionerna inom EFS på 1860-talet om missionen inom galla-folket (visioner som Krapf förmedlat!) – efter många böner och tårar från Guds folk började de uppfyllas på 1920-talet och skörden syns nu!
• Som vuxna eller äldre kristna skall vi sträva efter att bereda marken för våra barn och barnbarn. Vi skall både andligt och praktiskt sträva efter att ”förbereda marken” och ”samla byggnadsmaterial”, så att deras arbete underlättas, när deras tid kommer.
• Något av det viktigaste vi kan göra som medelålders och äldre kristna är att förmedla våra visioner vidare till kommande generationer. Om dessa då förverkligas skall vi inte sträva efter att ändå få del av äran, utan äran – den skall Gud ha! Som det står i en sång: ”Det är Gud som all äran ska ha!”
VILKA VISIONER ”PLANTERAR” GUD I OSS?
Vad är det då för visioner som Gud vill lägga på våra hjärtan nu inför 2 000- talet?
Personligen tror jag att Guds tankar och planer för oss svenska, bibeltroende kristna, som han förmedlar till oss bl.a. genom ”visioner”, särskilt handlar om två viktiga frågor:
- Mission och evangelisation på massor av sätt: yttre mission, inre mission, arbete i den lokala församlingen och missionsföreningen, i studentmiljö o.s.v. ”Gör alla folk till lärjungar”, befallde Jesus oss.
• Teologisk undervisning: utbildning av präster, missionärer, vanliga kristna (”guds-folket”) o.s.v.; att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”, Ef. 4:12.
Vi vet hur tufft det andliga läget är i Sverige i stort, inom Svenska kyrkan o.s.v. Men vi behöver minnas: Gud har aldrig sagt att vår uppgift skall vara lätt; däremot har han lovat att ge oss kraft genom den Helige Ande och att han alltid skall vara med oss (Apg. 1:8, Matt. 28:20).
Därför behöver vi alla fråga Gud: Vad vill du göra med mig och mitt liv – med min församling/missionsförening? – Vad kan jag göra just nu? – Hur kan jag utrusta andra? – Hur kan jag bereda vägen för kommande generationer?
Vi kanske aldrig får uppleva några större resultat under vår livstid, men vi måste ändå arbeta troget och frimodigt, Hebr. 10:22‒25. Låt oss sträva efter att nå ut med evangeliet och utrusta både unga och gamla till deras och vår tjänst i Guds rike! Låt oss också arbeta på ett sådant sätt, att Jesu ord i Joh. 4:38 kan tillämpas på oss: ”Jag har sänt er att skörda där ni inte har arbetat. Andra har arbetat, och ni har gått in i deras arbete.”
Rune Imberg studierektor, FFG, Göteborg