Det är regntid i Etiopien. Den är förlängd och går in på sin sjunde månad. I Addis Abeba vräker regnet ner. Det sprutar ur avloppsbrunnarna och det bildas stora hål i asfalten.
En minnesbild, som jag inte kan komma ifrån
Det är regntid i Etiopien. Den är förlängd och går in på sin sjunde månad. I Addis Abeba vräker regnet ner. Det sprutar ur avloppsbrunnarna och det bildas stora hål i asfalten.
Några småpojkar badar och plaskar i smutsen. Vi skyndar mellan bilen och apoteket, där vi ska göra några inköp. Som vanligt fylkas tiggarna runt bilen. En liten pojke i fem-årsåldern gör oss sällskap. Han följer oss tätt invid vår sida. På ryggen bär han ett nästan nyfött barn i ett smutsigt skynke. Han sträcker fram sin lilla magra hand med en bedjande blick. I dag har vi inga matkuponger med oss. Han väntar troget på oss utanför apoteket och när vi kommer ut igen får han några birr. Han går baklänges en bit. Han vinkar mot oss och hans ansikte förändras. Lite, lite hopp tänds i hans ögon. Så rusar han ut över gatan. Trafiken är häftig, men han parerar mellan bilarna. På andra sidan körbanan sitter hans mamma, en liten trasig kvinna. En liten ensam familj, några av alla hemlösa i Addis.
De hemlösa i trakten beräknas vara 60 000 i huvudstaden. Värst utsatta är barnen. I den våg av AIDS, som drar över landet, har antalet föräldralös barn ökat. Många är födda på gatan och gatan är dera enda hem.
Ack Du lilla barn! Vet Du att Du har en far i himmelen? Han som försörjer minsta sparv! Det gör ont långt in i själen.
Vad var det Jesus skulle säga, när Han kommer åter? Jag var hungrig – törstig – naken – husvill – sjuk – i fängelse. Såg Du mig? Hade Du rum för mig?
Vi är kallade att vara Jesu händer och fötter. ”Men om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta för sin broder, när han ser honom lida nöd, hur kan då Guds kärlek förbliva i honom?” 1 Joh.3:17