”Vidare lära de /våra kyrkor/, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom. Rom. 3, 4.
För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höraevangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud. Det vill säga, att det icke är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem, som tro, att de för Kristi skull upptagas i nåden. Gal. 3: För att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.
De fördöma vederdöparna och andra, som mena, att den helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling genom deras egna förberedelser och gärningar.
Philipp Melanchton i Augustana
”Jerusalem skall vara befolkat utan murar… men jag skall, säger Herren, vara en eldsmur omkring henne.” (Sak.2:4–5, enl. Luthers övers.)
Den som besökt en medeltida stad, som t. ex. Rothenburg ob der Tauber, vet vilket mäktigt skydd de starka murarna har varit. Hur säkra kände sig väl inte borgarna bakom sådana murar! Och de lät verkligen murarna kosta något.
Jerusalem – det är den med blod köpta Jesu Kristi församling – har då och då också sökt sådant köttsligt beskydd. Ja, man har verkligen låtit det kosta något att få säkra ”murar”. Så har man sökt stöd hos denna världens mäktiga. Man har anpassat sig efter tidens tänkesätt för att vinna massorna. Man har byggt än de ena skulle slippa det. Jesus lät sig korsfästas på det mest upprörande sätt i stäl- och än de andra ”murarna” som säkerhet. Men – det har alltid kostat för mycket. Det har kostat evangeliets sanning.
Så får det inte gå till. Jerusalem skall vara en stad ”utan murar”. Jesu Kristi församling får inte ha några köttsliga försäkringar. Det är och måste förbli så, att världen alltid måste mena, att det är en lätt sak att övervinna den.
Men – om nu världen försöker detta, om den med förnuftsklokhet, list eller våld angriper staden, så måste den upptäcka: Denna stad utan murar är inte försvarslös. Tvärtom! Den har ett kraftigt försvar. Den har murar, inför vilka världen och djävulen kommer på skam. ”Jag skall, säger Herren, vara en eldsmur omkring henne.” I honom, sin Herre, som har köpt henne, har församlingen sin säkerhet.
Wilhelm Busch övers. Josef Oredsson
Det är vi som skulle förråtts av en vän för en liten struntsumma penningar. Det är vi som skulle blivit fängslade och dragna inför rätta och fått höra lögnare vittna emot oss och beskylla oss ej blott för vad vi gjort utan även för sådant som vi aldrig gjort. Det är vi som skulle gisslats och krönts med törnekronor samt örfilats inför rätta och begabbats och bespottats samt inför skådelystna hopar förts ut till en avrättsplats för att där spikas fast på ett kors, som var hopsnickrat av ohyvlade plankor från ett på roten torkat träd. Det är vi som skulle, när döden närmade sig, finna oss vara av Gud helt och hållet lämnade. … Varför går det inte oss på detta sätt? Svaret är i all korthet detta: Jesus led och dog i vårt ställe för våra synder och utplånade dem genom att offra sig själv. Jesus lät förråda och gripa sig för att vi skulle gå fria. Jesus lät gissla och törnekröna sig för att vi skulle slippa sådan neslig och smärtsam behandling fastän vi förvisso har förtjänt sådant. Jesus lät sig bespottas och hånas av oförskämda och skandalhungriga hopar för att vi let för oss. Jesus blev i lidandets höjdpunkt övergiven av Gud på ett sådant sätt, att han i den stunden i evig ande led hela förtappelse-kvalet i vårt ställe. Om han ej gjort det, så skulle vårt ylande i helvetet evigheten igenom ej kunnat undgås. Jesus led och dog i vårt ställe.
Vilken påföljd hade denna Jesu Kristi gärning? Jo – vi blev genom den ”förlossade, förvärvade och vunna ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld” och blev hans dyrköpta egendom samt tagna till barn efter Guds fria behag. Därför kunde Herren Jesus strax före sin himmelsfärd ålägga sina lärjungar att gå ut i hela världen och göra precis alla folk till lärjungar, döpande dem och lärande dem att hålla allt vad han har befallt. Detta innebär ju tydligen att precis vem som helst kan bli evigt salig för Jesu skull.
Axel B. Svensson
Liksom den heliga passionstiden är en kristens sorgetid – med anledning av vår Herres Jesu Kristi lidande och död, som då uteslutande bör sysselsätta en kristens betraktelser – så är tiden mellan påsk och pingst kyrkans rätta, stora glädjetid.
Ty om vi verkligen tror att vår Herre Jesus Kristus är uppstånden från de döda, så är för varje sann Herrens lärjunge denna hans uppståndelse en glädjekälla som ej sinar. Genom Herrens uppståndelse är vi vissa om, att vi är försonade med Gud (Rom. 5:10) och äger syndernas förlåtelse. Genom Herrens uppståndelse är vi vissa om, att den Helige Ande kommer till oss, som den Uppståndne lovat oss (Joh. 14:16–17; Luk. 24:49). Genom Herrens uppståndelse är vi vissa om, att döden för oss inte mer har någon udd och dödsriket inte någon seger (1 Kor. 15:55) att också vår kropp skall uppstå och att vi har det eviga livets ovanskliga arv (1 Kor. 15: 42–44, 53). Är detta inte en glädje över all glädje?
Ludvig Harms, Hermansburg