Att bedja i Jesu namn betyder i allmänhet och egentligen att bedja på grund av Jesu medlareförtjänst, att i bönen troende åberopa medlaren…
Då Jesus uppmanar sina lärjungar att bedja i hans namn, tillerkänner han dem all sin förtjänst och värdighet. Han kläder dem i sin översteprästerliga prydnad och ger dem försäkran om att Fadern i himlen skall så betrakta dem som om det vore han själv, den sanne, evige översteprästen, och att Fadern skall anse deras bön som bön av Sonens egen mun.
Den som jämte detta betraktar och tror Herren Kristi ord vid Lasarus’ grav: ”Fader, jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig” kan ju i högsta grad förundra sig över den makt över Guds hjärta som är given åt sanna bedjare i Jesu namn.
Att vara välkomna såsom Jesus, att få träda fram i hans värdighet inför Gud, att bli av honom mottagna så som Sonen måste bli mottagen, att på samma sätt som han äga Faderns uppmärksamhet och hjärtliga välbehag – vilken outsäglig härlighet och nåd är icke detta!
Men för att kunna rätt åberopa Jesu förtjänst och bedja i Jesu sinne fordras med nödvändighet det Andens verk i själen genom vilket vi blir sanna Jesu lärjungar och Guds barn… Så djupt sitter självrättfärdighetens smitta i allas vår natur att även sanna Guds barn… så länge de lever på jorden åter faller i samma villfarelse, att Gud skall vara dem nådig och höra deras bön endast i den mån de har varit lydiga och fromma och däremot vara vred och inte vilja höra dem, när de har blivit överrumplade av synden och känner stor ovärdighet. Men att i bönen komma fram med den tanken, att Gud skall höra oss i den mån vi själva är värdiga, det är raka motsatsen till att bedja i Jesu namn eller med förtröstan endast på hans medlareförtjänst. Hur mycken nöd och vilka förödmjukande erfarenheter fordras inte för att vi så småningom skall mena det alldeles sant och rent: bara på Jesu värdighet, bara i Jesu namn, bara för Jesu skull var mig nådig och ge mig det goda, fast jag bara förtjänat det onda!
Ur Carl Olof Rosenius predikningar