”Är Bibeln tillförlitlig?” lyder en rubrik i detta nummer. En fråga som markerar själva vattendelaren i kristenheten. Utifrån svaret på den frågan definieras nämligen begreppet kristendom.
Är inte Bibeln tillförlitlig i egenskap av Guds uppenbarelse, kan ungefär vad som helst betecknas som kristendom, något som vi också ser ständiga skräckexempel på.
Litar inte predikanten på Bibelns sanning, blir hans predikan inte ett ”så säger Herren” utan ett ”så här tycker jag och mitt teologiska parti”.
Är inte Bibeln tillförlitlig i egenskap av Guds ofelbara ord, behöver – inte kan knappast – tron definieras som försanthållande. Då räcker det att beskriva den som något slags ”relation”. (Men till vad och till vem?)
Eftersom Bibeln i sanning är Guds levande och kraftiga ord, är den sanna tron både försanthållande och förtröstan. Att tro är att känna den ende sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus.
Kyrkohistorien visar emellertid att det just när det gäller tron alltid varit svårt att hålla balansen. Ortodoxien värnade om lärans renhet, och för många blev det nog att inte ifrågasätta Bibelns ord. Med pietismen svängde pendeln över från teori till praktik; det subjektiva ville tränga undan det objektiva. Den enskildes trosliv förutsatte ständig introspektion. Herrnhutismen återställde i stort balansen. Om reformationen framför allt innebar återupptäckten av evangelium, så förde herrnhutismen med dess villkorslösa förkunnelse av det glada budskapet reformationens anda vidare.
Finns denna anda kvar bland oss? Lever vi i reformation under ständigt återvändande till det tillförlitliga bibelordet som enda norm för lära och liv? -Det är sådana frågor vår historieskrivning vill väcka.
Eftersom den tillförlitliga Skriften bekännelse själv talar om något som huvudsaken, finns det också moment som i bekännelse och förkunnelse alltid måste få stå i centrum. Trosbekännelsen rymmer tre artiklar; den andra står bokstavligen i mitten. Den beskriver den gode Herden, som har gett sitt liv för fåren. Det är denna verklighet och ingenting annat som är evangelium. Våra fäder var mycket noga med att precisera och avgränsa själva huvudsaken. Axel B. Svensson ger ett exempel på det, när han skriver: ”Då Paulus predikade i Korint den första gången för arma förtvivlade, som aldrig hört Guds ord, och då han skrev till slarvaktiga och endels avfallna kristna, var det samma evangelium han frambar … Det ligger i evangeliets natur, att det icke kan ändras. Det är nämligen icke vilket vackert och kristligt tal som helst som är evangelium. Evangelium är talet om gjord gärning och icke om gärning som skall ske. ’Kristus har dött för våra synder, enligt skrifterna’, är evangeliets ena huvudtema… Evangeliets andra huvudmoment har aposteln uttryckt- icke med något ord om vad nu vi skall göra – utan med orden: ’Och att han har uppstått på den tredje dagen, enligt skrifterna.’ ”
Just med tanke på vad som är huvudsaken vill Till Liv göra aposteln Paulus’ ord till sina: ”Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i, och genom vilket ni blir frälsta” (1 Kor. 15:1-2).
Flera vänliga läsare har efterlyst en bönespalt i Till Liv. Redaktionen ämnar försöka tillmötesgå detta önskemål. Men redan nu föreslår jag ett gemensamt böneämne: Låt oss be till Gud att han av nåd för Frälsarens skull inte flyttar ljusstaken från dess rum! Låt oss be med David: Herre, ”ta inte din Helige Ande ifrån mig! ”
Jesus sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.”
Sam-Arne Nilsson