Vi startar nere vid Tanzaniagränsen. Victoriasjöns vatten breder ut sig inför våra ögon. En söndagsmorgon när luften redan är dallrande het vandrar vi nerför sluttningen, på en udde. Ju närmare sjön, desto friskare vindar.
Vi startar nere vid Tanzaniagränsen. Victoriasjöns vatten breder ut sig inför våra ögon. En söndagsmorgon när luften redan är dallrande het vandrar vi nerför sluttningen, på en udde. Ju närmare sjön, desto friskare vindar.
Här i Muhuru samlas en grupp människor. En skara som växer till omkring tjugo vuxna och trettio barn. MLTC-studenten Moses Okoyo predikar. Det här är en av de fem församlingar/predikoplatser där han praktikiserar. Folket sitter gruppvis under trädens skugga. Tjugo meter därifrån ligger grunden färdig till den kyrka, som håller på att byggas.
Färden går mot den sydligaste staden, Migori. I staden tar vi in på en väg, som strax övergår till hjulspår i meterhögt gräs. Det fuktiga underlaget är snart gyttjelikt. När vi kommer fram till ELCK-kyrkan finner vi den omgiven av vatten. Det var en billig tomt, som pengarna räckte till, men – ett malariaghetto för förskolan, för prästfamiljen som bor intill, för gudstjänstbesökarna.
Utmed vägen österut bor kuria-folket, där ELCK har ett begynnande arbete. Paula Söderlind har här sitt arbetsfält. Västerut bor luorna, suba-stammen och inflyttade luhya. Kisiiernas land tar vid. Bland dessa folkstammar är den lutherska kyrkan etablerad, liksom den katolska kyrkan och sjundedagsadventisterna. Pingströrelsen har också åtskilliga församlingar här.
FOLK
Från ett flackt landskap med odling av sockerrör, tobak och kasava kommer vi upp på kisiiernas högland med dess frodiga, höga bergssluttningar. Majsodlingarna är överväldigande, växlande med bönor, grönkål, tomater, lök, potatis, morötter, blomkål, gurka. Kaffe- och teodlingarna är självklara. Fruktodlingarna är många. Alla odlar på sin shamba, den åkermark som ligger runt hyddorna, tätt, tätt, på sluttningarna.
Här, närmare en mil utanför ”länsstaden” i Kisii, Itierio, ligger ELCK:s huvudkontor. Det omfattar byggnader för kontor, klinik och skolor, ett område där c:a tusen personer är bosatta under terminerna. Här, på Secondary School, har Kerstin Nilsson sitt arbete som lärare. Strax intill ligger det arkitekt-ritade hus, där BV- pionjären och byggmästaren själv, Anna-Brita Albertson, har sitt hem.
Färden går vidare. Trafiken är tät och farlig. Matatus – bussar i varierande storlek – flyger fram, överlastade med både passagerare och gods. Bara en halvmeter utanför den skarpa asfaltgränsen vandrar barn och vuxna, betar kor, getter och får.
Utmed vägen passerar vi samhällen och marknadsplatser. Smärre stenhus kantar vägen. Där finns livsmedelsbutiker, järnhandlare, syateljéer eller snickeriverkstäder – med både tillverkning och skyltning utomhus på gårdsplanen. På stråmattor har försäljarna lagt ut sina kängor, tyger, kläder, tofflor, järnartiklar, stråhantverk, sisalrep. Frukt- och grönsaksmarknaderna har sina avdelningar. Försäljare går omkring med korgfat på huvudet för att erbjuda bananer, ananas och jordnötter till förbipasserande resenärer, som gör en anhalt. Här finns oftast ett postkontor, möjligen en bank, och så ett kanu-kontor, regeringpartiets lokalförankring.
Resan går från Tanzaniagränsen i söder och Victoriasjöns strand, upp till Kapenguria, i gränslandet till Uganda.
Morgon vid Viktoriasjön. Morgonbad blandas med fiske. Kläder tvättas. Fisken fjällas. Disken diskas. I morgonsol och lätt bris.
KYRKOR
Mellan orterna är det också tättbebyggt. De institutioner som kantar vägarna är kyrkor, skolor och kliniker. De senare oftast i kristen regi. Det finns ett och annat kooperativ och någon privatläkarmottagning.
Vi kan räkna till tio ELCK-distrikt, som vi passerar (utmed vägen eller upp till tio mil österut och västerut): Central Nyanza, Western Nyanza, South-West, Kisii South, Kisii East, Oyugis, Kadongo, Nyamira Central, Nyamira Borabu och Nyamira North.
Bland dessa är två luo-distrikt, som efter biskopsvalet har en uttryckt bristande lojalitet till huvudledningen. Frågan är nu om dessa kommer att bilda ett eget stift, utanför den nyss genomförda organisationen med fyra stor-kontrakt. Bland luorna har SLEF, den svenskspråkiga finska missionsorganisationen, sitt huvudsakliga arbete.
En gropig och hoppig väg, där asfaltbredden varierar mellan en och fyra meter. Det är något att övningsköra på det…
LEDARUTBILDNING
En rastplats i Matongo. Här bedrivs delar av ELCK:s utbildning för evangelister. Här finns prästutbildningen. På MLTC, Matongo Lutheran Theological College, finns alltså centrum för utbildningen av det kommande ledarskapet i kyrkan.
De svenskar som nu finns här är Erik och Ann-Mari Wiberg, lärare respektive journalist. De tre bröderna Wiberg undervisas av Gunnel Gustavsson. Förutom att vara lärare är Gunnel kassör på MLTC och handhar även BV:s ekonomi och administration när Eskil Engström är i Sverige.
Några mil längre upp på höjderna ligger Ogango med OLDC, centrum för diakoniutbildning. Där arbetar Karin Gunnarsson, som dessutom har hand om de officiella relationerna mellan BV och ELCK. Gunhild Andersson har sitt litteraturarbete på samma plats.
Från gränsen i söder är det c:a tjugo mil, ungefär fyra timmars resa. Nu är det dags att ställa färden längre norrut. Vi nöjer oss med trettio mil, omkring fem timmars körning när man räknar utan stopp.
DISTRIKT
Tidigare en gropig och hoppig väg, där asfaltbredden varierar mellan en och fyra meter, däremellan sten, grus och jord. Men norrut är det ”autostrada”. Det är ett par år sedan vägbygget pågick med både asfaltering, mitt- och sidmarkeringar och vägskyltar, som ännu står kvar. Här är hastigheten högre, med upp emot 100 km/h. Vi åker i lätt slingrande nerförsbackar mot dalen, mot slätten. Skärningspunkten mellan kisiier, luor och kipsigiser går här. Luornas land ligger runt Victoriasjön. Där åker vi nu. Det är torrt.
Boskapsskötsel är viktig. Jordbruket inskränker sig till huvudsakligen ris och om möjligt majs. Bland hantverken är lergodstillverkningen viktig. Fiskerinäringen utmed Victoriasjöns vatten är livsnödvändig.
Ännu många ELCK-kyrkor passerar vi i distrikten Katito och Kisumu.
STORSTADEN
Cykeltrafiken blir tät när vi närmar oss Kisumu. Privatcyklar och taxi-cyklar. Vid någon vattendamm badar barn. Kvinnor tvättar kläder och lägger ut dem på tork på buskar och gräs. I samma vatten pågår cykel-, bil- och traktortvätt. Boskapen släcker sin törst i det.
När vi närmar oss Kisumu kommer vi till ännu ett ELCK-centrum. Här finns kyrka, kontorsrum, förskola, skola för handikappade, verkstad som inkluderar skyddad verkstad. Här har den finskspråkiga missionsorganisationen LEAF ett centrum. Kisumu är numera också centralort för ”Lake Deanery”, storkontraktet runt Victoriasjön.
I Kisumu kör vi flera kilometer genom marknadsplats och myller. Någon dignar under bördan av att dra kärran, fylld med vattendunkar. De större affärerna i centrum drivs huvudsakligen av indier. Kyrka och moské står där sida vid sida. Vi segar oss uppför backarna. Ännu en moské passerar vi. Utsikten från Nandy Hills, Ekvatorsbergen, är storslagen. Sikten är c:a tio mil i fjärran.
VÄCKELSE
Väl uppe på den tättbefolkade högplatån korsar vi ekvatorn. Där ligger även en trekorsning av provinser, Nyanza Province, Rift Valley Province, som i stort sträcker sig över hela mellersta Kenya och Western Province, som gränsar till Uganda och Sudan. Landskapet är mera flackt, lövträden dominerar och hela intrycket är faktiskt skandinaviskt. Österut ligger Kenyas enda regnskogsområde. Under några ögonblick passerar vår väg in under skuggiga, skyhöga lövträd, beklädda med lianer och mossa.
I Vihiga ELCK-distrikt stannar vi för att släppa av Adonijah Luvisha, MLTC-student på praktik. Under färden har han talat om arbetsförhållandena i sitt distrikt, det som innebär växt och det som ger svårigheter.
I provinsstaden Kakamega stannar vi till. Ett kort stopp hos Eva Dahlbäck, 25-årig nyanländ WMPL-missionär från Själevad i Ångermanland. Hon har gått på bibelskola i USA och är alltså utsänd därifrån. Nu arbetar hon i Kakamega District med särskilt ansvar för ungdomsarbete.
Under dagen har hon tagit första, tidiga morgon-matatun, vandrat i ett par timmar och mött folket på en predikoplats. Hon har hållit bibelstudium för kvinnor, träffat barnen, träffat ungdomarna. Det är inte så många som har råd att sända sina tonåringar på internatskola här, så de håller sig i stor utsträckning hemma. Sedan samma tretimmars väg tillbaka. Svettig och varm kommer hon tillbaka till sin oas, sitt hyrda hus som hon delar med en annan missionär. Det är ett hus med interiör i ombonad Laura Ashley-stil. l kvällens svalka berättar
Eva och en evangelist om väckelser som går fram. Det här är luyha-stammens område. Bara inom detta område finns ett tjugotal språkgrupper. Intill finns nandy-stammen, som traditionellt ansetts vara av stridbar natur. I de större orterna är det vanligt att flera folkstammar flyttar samman.
BISTÅNDSPROJEKT
Färden går vidare norrut till Kitale, en gammal stad, som till stor del är grundad av kolonisatörer. Utmed vägen blir det allt glesare med folk. Fälten är större. En anslående blick utgör det stora pappersbruket Pan Paper, som ett industrialismens nedslag i ett naturreservat. Runtomkring har en tätort vuxit upp med skolor, sjukhus och handel.
Väl framme i Kitale gör vi ett stopp på det svenska biståndsprojektet VI- trädplantering. Här är huvudbyggnaden tillkommen som ett minne efter Olof Palme. Här finns en trädplanteringslund till minne efter Estoniakatastrofens offer. Där möter vi svenskar från Umeå. Ulf Lindgren talar om samarbetet och utbytet av erfarenheter med NLM, den norska missionen, och dess jordbruksprojekt i Pokot.
En lunch och simtur i swimmingpoolens kristallklara, svala vatten sitter bra. I Kitale har ELCK inga församlingar. Däremot träffar vi ett par, som arbetar med Trosgnistans mission, med dess hälso- och sjukvårdsprogram bl. a. på Mount Elgon och uppe i Turkana-området.
EVANGELIUM
Efter denna rastplats går färden vidare med vackra vyer västerut, mot Kenyas näst högsta topp, Mount Elgon. Dess höglandsområde sträcker sig in i Uganda. Österut börjar åsarna, som blir allt högre och bildar bergskedjan ner mot Rift Valley. Akacieträden blandar sig nu med de höga eucalyptusträden och andra lövträd. Åkermarken är inte så dominerande. Dock ser vi rakryggade kvinnor som på huvudet bär sina majssäckar, eller män på sina cyklar, på väg att sälja majs och för att hamstra i ökande bristtider p.g.a. torkan.
Vi svänger av huvudvägen, ner på en bergssluttning och är snart framme vid Kapenguria Bible Centre. Det är ett nav för ELCK:s kyrkoliv i Pokot. För snart tjugo år sedan började NLM – Norsk Luthersk Misjonssamband – att arbeta i dessa bergstrakter. Landområdet var svårtillgängligt. Den väg som vi i dag kör på två timmar var då en dagsetapp på grusvägar, i serpentinkurvor och utmed farofyllda stup.
Folket hade då inte nåtts av ”civilisationen”, som under många decennier präglat stora delar av landet. Livsvillkoren och livsmönstren var desamma som funnits i århundraden.
Med varsam hand kom missionärer till en öppen och välkomnande folkstam, pokoterna. Hand i hand medspridande av evangelium gick en process för att förbättra livsvillkoren inom hälsa, jordbruk och utbildning.
Kyrkan har växt dynamiskt och detta enda pokot-distrikt omfattar nu 11 huvudförsamlingar med c.a 100 predikoplatser och 5–6 000 kristna. I evangelistutbildningen, där teori och praktik varvas, deltar närmare 100 personer. Med stor iver tjänar de i församlingarna, oftast på deltid.
Missionsuppdraget har väckt ett medvetande och nu går evangelisterna ut till turkana-folket. Av hävd är stammarna ärkefiender. Men evangeliet överbryggar hinder. Och evangeliet sprids från dessa storslagna bergstrakter vidare norröver, till folket som bor på sandvidderna.
Ann-Mari Wiberg