På resa genom Kenya Vidderna i öst – kustens islam

Ann-Mari Wiberg låter oss följa med på ytterligare en etapp av den resa i Östafrika som började i nr 4 och fortsatte i nr 8–9/97.

Området i väster, den bördiga och folkrika delen av landet, känner de flesta av Till Livs läsare till. Det är i dessa områden den evangelisk-lutherska kyrkan (elck) har sin koncentration. I mellersta Kenya, i Rift Valley, med dess sandöken, steppartade bergstrakter och ett bördigare bälte i mitten, som övergår i söderns savann, pågår något av ett nybrottsarbete för ELCK. På höglandet öster därom finns landets centrum i de flesta avseenden, inte minst politiskt och ekonomiskt. Huvudstaden Nairobi är centrum för administration, näringsliv och handel, för en mängd kyrkor, biståndsorganisationer och fn-organisationer. Nairobi är en metropol inte bara för landet utan också för Afrika som helhet. Även elck har ett Nairobi-distrikt med huvudkyrkan vid city-skyskraporna och en distriktskyrka inne i ett slumområde.

Inom ett område runt Nairobi med en radie på 10‒20 mil är landskapet bördigt, grönt och tättbefolkat. Nu är det dags att vi drar oss österut. Antingen färdas man med bil på sladdrig asfaltväg, där tung skytteltrafik med lastbilar och bussar mellan hamnstaden Mombasa, Nairobi och övriga huvudorter i Östafrika går fram, eller med den anrika järnvägen, i 1:a klass med restaurangvagnens vitdukade bord med silverbestick eller i 3:e klass med dess myller av överfyllda sovsittplatser. Färden går genom ett alltmer törnigt, gräsbevuxet landskap. Akacieträden höjer sig över slätterna. De sägenomspunna baobabträden är översållade med vävarfåglars hängande bon.

Mot söder ser vi ”hills”– de är för stora för att kallas kullar, de är för små för att kallas berg – de är ”hills”. Skar pa i sina konturer blir de allt högre och övergår snart i Afrikas högsta berg, Kilimanjaro.

Mot norr ser vi landskapets flackhet, vidderna. Lågvuxna träd, stepp. Under regntiden grönskande, under torrtiden i sandens färger. Vi är omgivna av Tsavo nationalpark, som har varit ett paradis för viltet. Vi behåller riktningen norrut i c:a 70 mil – genom ett öde landskap, öken, där de få vattendragen utgör nomadstammarnas oaser. Orma, malakote, munyoyaya, borana, sakuye är namn på dessa nomadstammar. Även om stammarna officiellt har islam som sin huvudreligion, är lokala traditioner i praktiken starka. Inom stora områden bor somalier, som i sin tur är uppdelade i rivaliserande klaner och språkgrupper. Islam är rådande även bland dem.

Utmed kustremsan är befolkningen av stammar som bajun och shinoziswahili koncentrerad till orter som Lamu, Malindi och till Mombasaområdet. Dessa platser är också populära turistmål. Den arabiska kulturens inflytande under sekler har här skapat en miljö och stämning som klart skiljer sig från landet i övrigt. Många från inlandets nomadstammar söker sig också hit för utkomstmöjligheter och handel. Bland dessa islams stammar stannar vi till i söder, bland digo-folket.

SVÅRBEMÄSTRADE MÖJLIGHETER

–Här längs den södra delen av kusten bor c:a 250 000 människor som tillhör digo-stammen. Ytterligare 100 000 bor inne i Tanzania. Norr om oss lever durama-stammen, som består av c:a 200 000 personer. Här omkring uppehåller sig också många enskilda grupperingar som flyttat från inlandet ner mot kusten för att söka arbete.

Det är Helga och Arnfinn Røyland som berättar. Vi möter dem vid Diani Beach. De bor och arbetar ett par mil in i landet i sydvästlig riktning. Røylands ger en kort bakgrund och en karaktäristik av läget i dessa områden.

– Den förste missionären i Östafrika var tysken Johan Ludwig Krapf, som kom till Mombasa 1844 till ett tufft område med ett hårt klimat. Både hans hustru och hans barn dog här i malaria. Den förste kristne ur digostammen mördades 1878. Några missionärer kom efter Krapf men de drog sig västerut in i landet. Den uppkomna situationen öppnade för islam och den ena stammen efter den andra anslöt sig till muhammedanismen. I dag byggs moskéer på den ena platsen efter den andra och islam får allt större inflytande. Men när människor får problem är det trots allt trollmannen och medicinmannen de går till. Både svart och vit magi har en stark ställning hos folket. Förbannelseriter kastar sina svarta skuggor över området och hindrar mycket av såväl andlig som social utveckling i samhället.

FÖRSAMLINGEN

1978 började Norsk Luthersk Misjonssamband (NLM) arbete i området, till att börja med undervisning i kristendom i gymnasieskolor. Arbetet utökades sedan med förskola, vuxenundervisning, kvinnogrupper och personlig evangelisation.

Arnfinn och Helga Røyland kom till Kenya 1990 och så småningom till digo-området.

– Den första ELCK-församlingen bildades 1991. I dag finns det fyra med sammanlagt c:a 100 medlemmar. De leds av en digo-ordförande, och av de tre evangelisterna är två digo. I varje församling finns några digo men flertalet medlemmar är kamba, kikuyo, luo eller av någon annan stam från inlandet.

–Detta innebär i praktiken att arbetet har två inriktningar, säger Arnfinn. Den ena är att bereda en tillflykt för de inflyttade kristna, vilken också utgör en bas för dem som kommer till tro på platsen. Den andra och mest betydelsefulla inriktningen är evangelisation bland digo-folket. Förutom genom personliga kontakter bedrivs denna utifrån platser som Wema, Mabokoni och Msambweni med filmvisningar, drama- och sångteam och i kvinnogrupper. Centret i Msambweni utvecklas som ett inspirationscentrum för kurser och seminarier, med bibliotek och videotek. Ett av dess främsta syften är att vara en tillflyktsort för nyomvända muslimer.

– För dem som kommer till tro kan livet vara mycket svårt, påpekar Helga. De blir ofta utstötta från sina familjer och på olika sätt förföljda. En press som inte alla orkar med.

SKRÄCK VÄNDS TILL SÖKANDE

Läget i kustområdet har under de senaste månaderna varit mycket oroligt. I svenska medier har vi fått rapporter om folkskaror som dödats eller drivits på flykt av banditband. Det har varit en process i den politiska utvecklingen inför valet i december -97. De band som har härjat brukar trolldom och vidskepelse. Detta skapar skräck och oro bland folket som är kvar. Samtidigt har det skapat en ny möjlighet.

– Jag har aldrig haft så många möjligheter att vittna som nu, säger en av evangelisterna. Folk ställer sig frågor och söker efter sanningen. Möjligheterna ligger öppna.

Ann-Mari Wiberg, journalist