Det finns ingen självklar eller billig nåd. Guds nåd är dyrt köpt och ges för intet, som gåva. Det är ett under!
Det finns ett begrepp som heter ”billig nåd”. Den tyske teologen Bonhoeffer, som dog i ett koncentrationsläger under kriget, skriver i sin bok Efterföljelse en del om billig nåd. Billig är den nåd som förkunnar syndernas förlåtelse utan bot, utan omvändelse, utan ånger. Det är nåden som realisationsvara, för det är en nåd som inte kostar något. Det är nåd utan Jesus, och därför är den i verkligheten inte särskilt nådig mot oss. Det är rättfärdiggörelse av synden i stället för av syndaren.
BILLIG NÅD
Billig nåd står högt i kurs i vår tid, för nåden förkunnas generöst som realisationsvara, som en självklarhet. Gud är god och kärleksfull. Han är nådig och vill oss bara väl. Och det betyder uppenbarligen enligt mångas mening att vi gott kan göra allt vi har lust till och känner oss upplagda för. Inget tal om att efterfölja Jesus i lydnad mot honom och Guds vilja. Guds bud och hans vilja angående människolivet är inte något som är populärt; ordet synd har helt enkelt försvunnit från många av landets predikstolar. Förkunnelsen får absolut inte såra människor genom att tala om synd och därigenom ge dem en föråldrad bild av Gud såsom en som straffar och vredgas över synden. Nej, för sådant tal jagar bort människor, det ger skuldkänslor, skapar åtskillnad och fördärvar stämningen.
Allt tal om omvändelse och ett nytt liv i efterföljelse som följd därav är naturligtvis otänkbart. Gud har blivit en snäll och rar gammal man, som inte är så nogräknad utan låter oss få sista ordet.
Nåden får här en alldeles felaktig placering och missbrukas grovt. Att Gud bevisar nåd blir en ursäkt och ett försvar för människan att leva som hon vill, t.o.m. i uppenbar strid med Guds uppenbarade ord.
Den billiga nåden bereder väg för och rent av uppmuntrar synden. Om inte Guds lag och Guds inställning till synden förkunnas klart, uppstår inget behov av nåd, av det nåden verkligen är och det den verkligen omfattar, nämligen förlåtelse för verkliga synder. Nåden blir något självklart – en vara som alltid finns i lager och som gör att jag fritt kan fortsätta med synden.
Men varför bara rikta uppmärksamheten mot det som omger oss? Också i våra sammanhang är det en reell fara att nåden blir betraktad som något självklart. Vi har ju hört det oändligt många gånger, vi kan det utantill: Gud förlåter synder; han är nådig. Och så kan vi använda denna sanning till att inte vara så noga utan synda i förlitande på förlåtelse i efterhand.
Det finns ett gammalt uttryck för detta: att synda på nåden, d.v.s. att använda Guds nåd som ursäkt för att leva som man själv vill, i strid med Guds vilja. Detta är livsfarligt och slutar, om det får fortsätta, med evig död. Men där begreppet synd har blivit föråldrat eller reducerat till en intressant teori och synden inte utgör något verkligt problem, där kan man vagga sig till sömn med en billig nåd – som icke är nåd i biblisk mening.
DYR NÅD
Bibelns nåd är dyr. Att säga ja till Jesu kallelse och ta emot hans nåd är inledningen till ett liv i Jesu efterföljelse. Jesus liknar detta vid en man, som finner en skatt i en åker. Han går bort och säljer allt vad han har för att få äga skatten (Matt. 13:44). Det kostar honom allt. Vid ett annat tillfälle säger Jesus att man skall beräkna vad det kostar att följa honom.
Djupast sett kostar det oss själva. Jesus talar som bekant om att mista sitt liv för att vinna livet. Det handlar om att ge avkall på sin egen vilja.
Men framför allt är nåden dyr på ett annat sätt. Den betingade ett högt pris, nämligen Jesu lidande och död. Jesus köpte rätten att bevisa människor nåd genom att själv betala skulden på Golgata kors. Han gav sig själv i döden för vår skull. Därför kan vi för hans skull få nåd, vilket innebär att äga Guds ynnest och välbehag. Att Gud är nådig betyder alltså inte, som alltför många tror, att han ser genom fingrarna med synden och låter udda vara jämnt. Nej, han tar den så allvarligt, att den bara kan sonas med död. Han betalar det allra högsta pris – sitt eget liv.
GRATIS NÅD
Nåd utesluter all förtjänst. Vi skäms lätt för evangelium (Rom. 1:16), skäms för att skola frälsas och ha Guds välbehag utan den allra minsta insats från vår sida. Det bjuder oss innerligt emot att andligt sett vara så ringa – att vara satta ur spel, utan möjlighet att själva kunna förbättra vår ställning inför Gud, ens det allra minsta.”Men om det var av nåd, så var det inte på grund av gärningar, annars vore nåden inte längre nåd” (Rom. 1:16).
I detta att be om och få nåd ligger en bekännelse av synd. En god illustration utgör den spionanklagade franske kaptenen Dreyfus. Han levde som fånge i landsförvisning och fick en dag av sin fångvaktare besked om att han blivit benådad. Men han ville inte acceptera denna benådning, för, som han sade, ifall jag skulle ta emot nåd, skulle jag därmed erkänna att jag vore skyldig, och det är jag inte. Därför stannade han kvar i fängelsehålan till dess att det från Paris kom en frikännande dom.
Den som har mött Gud och lärt känna honom, sådan som han möter oss i sitt Ord, har också lärt sig något om sig själv: att jag är en syndare, som står med skuld inför Gud. Att erkänna det och ge upp alla försök att själv göra något åt saken och i stället vända sig till Gud och be som publikanen i templet: ”Gud, var mig syndare nådig!” – det är räddningen. Du kan som publikanen gå hem rättfärdig, alltså förklarad skuldfri. Du har funnit nåd och äger Guds ynnest och välbehag. Gratis. Utan förskyllan. Villkorslöst. För Jesu skull.
Paul Otto Kjøller, Generalsekreterare, ELM Danmark