En farisé var i regel en from man. Det var en, som inte nöjde sig med att hålla tio Guds bud utan dessutom kände sig förpliktigad att rätta sig efter de äldstes stadgar. Dessa stadgar, som hade vuxit fram under en följd av år, förtydligade och preciserade lagen. Som exempel kan nämnas att det var fastställt hur många steg man fick färdas en sabbat. Fariséerna var djupt religiösa och respekterades av vanligt folk. Deras mycket goda intention med livet var att de skulle förverkliga Guds vilja i allt. Härigenom skulle Guds rike bli en realitet mitt ibland dem, för där Guds vilja råder där regerar han. De var inte omedvetna om sina begränsningar. Eftersom de förstod att inte ens den ivrigaste var riktigt ren eller helt god inför Gud fick de nytta av begreppet ”nåd”. Nåden bestod i att Gud hade överseende med det som fattades i deras laglydnad. Kanske hade de haft en tanke som inte var helt kärleksfylld eller glömt att vara noggranna med tiondet. Guds nåd bestod i att han förlät det och hade överseende med bristen. Farisén byggde en bro till himlen av sin kärlek och fromhet, men eftersom det inte stod i hans makt att uppfylla all rättfärdighet, fick Guds “nåd” bli kronan på verket och den avslutande vägstumpen. Många kristna tänker på nästan samma sätt. De fick lära sig Guds bud när de konfirmerades. Genom livet har de strävat efter att hålla buden. Visst har de begått synder många gånger, men det har blivit bekänt och är förlåtet för Jesu skull. När de tänker på sig själva inför Guds domstol räknar de med att det är rättvisa som gäller. Gud måste ju se allt gott de gör och han måste ju vara medveten om deras goda intentioner, att de verkligen vill väl i allt; sen är det ju en annan sak att det ibland misslyckas, men då får faktiskt Guds nåd för Jesu skull skyla över bristen. Detta är fariseism, fast det talas om nåd för Jesu skull och förlåtelse och medvetande om Guds vilja i livet. Fariseismen bygger sitt frälsningshopp på en kombination av människans strävan att vara god och Guds nåd. Enligt Bibeln är denna kombination omöjlig. Hoppet om evigt liv kan grundas på antingen fullkomlig kärlek och lydnad eller helt oförtjänt nåd. Logiken lär oss att det som ges enligt förtjänst inte kan blandas med det som ges oförtjänt. Det är ovidkommande om förtjänsten är stor eller liten. Den kan ändå aldrig kombineras med nåd. Nåd innebär att den som förjänat att dö ändå får leva. Nåd kan bara begäras av den som är helt skyldig. Överfört till bilden av bron till himlen inne-
bär det att ingenting av det jag gör i mitt liv eller mina intentioner – ingenting av detta finns med i brobygget. Hela bron består av Jesus: hans förlåtelse, hans förtjänst, hans fullkomliga liv, hans rättfärdighet. Nåden innebär att han ger detta åt oss. Då har det kanske inte så stor betydelse hur man lever? Mina gärningar kan ändå inte påverka frälsningen. Så kunde man resonera redan på Paulus tid. På frågan: Ska jag synda desto mer, för att nåden skall bli större? svarar han: Bort med sådana tankar! I vår mänskliga oförmåga är vi redan skyldiga inför varje bud. Nåden kan inte bli större. Den är redan maximal. Den innebär att vi får förlåtelse för hela vår skuld samt att fullkomliga gärningar som Herren Jesus gjort ses av Gud som om de var våra egna gärningar. Att med berått mod synda sedan man fått Guds förlåtelse innebär att man visar förakt för Gud och så att säga korsfäster Kristus på nytt. Betyder inte det då att vi som kristna bör försöka hålla Guds bud? Jo, verkligen! Det är tecken på förakt av nåden och bevis på stor otacksamhet när en kristen slarvar med sitt liv.
LIKHET I DET YTTRE
Om man studerar en kristen och en farisé kanske det inte märks så stor skillnad då det gäller sättet att leva. Båda gör sitt bästa att hålla Guds bud. Ingen av dem vill vara falsk. Båda har ett gott uppsåt, en god intention. Samtidigt som de gör sitt bästa är de medvetna om sin oförmåga till fullkomlighet. Ändå är skillnaderna mycket stora om man ser bakom fasaden. Farisén är stolt över sin laglydnad. Han är tacksam till Gud att han känner lagen och är undervisad för att kunna leva efter den. Inte så sällan föraktar han andra människor som inte känner Herren eller hans vilja. Samtidigt har han en ständig oro i sitt hjärta. Han vet ju att det aldrig blir riktigt bra hur han än anstränger sig. Ja, det är just detta med den krampaktiga ansträngningen Han är liksom fånge under lagen. Det blir aldrig nog. Måtte nu Guds ”chäsäd” (hebr. Översätts vanligen ”nåd”) skyla över bristerna. För honom betyder ”chäsäd” trofasthet snarare än nåd.)
Den kristne däremot vet att frälsningen är hans för Jesu skull. Det eviga livet är hans av oförtjänt nåd, därför springer han gärna benen av sig för att vara Gud till lags. Han vill älska och tjäna Gud av fri vilja. Han tänker på att Gud älskar honom och vad Gud har gjort för honom. Skulle han inte nu göra allt som står i hans makt för att tacka, lova, lyda och tjäna sin Herre, sin skapare, Frälsare och härliggörare? Han håller därför buden villigt och glatt, väl medveten om att det inte har med hans frälsning att göra. Också medveten om att ny synd och brist varje dag behöver bekännas och förlåtas av all nåds Gud. Det finns en daglig risk för den kristne att halka in i fariseismen, genom att han börjar tänka som så, att Gud håller honom för mer värdig himlen när han gör något riktigt gott och osjälviskt i sitt liv än när han till exempel faller för en frestelse till en eller annan synd i tanke, ord eller gärning. En människa är alltid ovärdig himlen om hon ska bedömas efter sina gärningar, men å andra sidan alltid fullkomlig och helig och på väg till den himmelska glädjen när Herrens Jesu gärning är hennes frälsningshopp och grund.
Amen.
Alve Svensson