Goda själasörjare tillhör Guds gåvor. Han har i sin omsorg försett kyrkan med sådana i 2 000 år. De finns där till vår hjälp. Det är inte Herren Gud som behöver dem utan den kristne i världen. De får fungera som Herrens förlängda arm här på jorden.
Han som har skapat oss känner oss och våra behov, likaväl som våra svårigheter och vår kamp i världen. Han vet hur svårt tron har att hålla fast det den inte ser. Därför har han gett oss konkreta gestaltningar. Dopet har vattnet, och i Herrens Heliga Nattvard är det brödet och vinet.
Det finns fler konkretiseringar för nåden. En sådan kan en själasörjare, en biktfar, få vara. Tänk dig en människa, som har öppnat sitt innersta för sin själasörjare, satt ord på smuts, ondska och synd, också uppenbara och grova brott mot Guds bud. Själasörjaren har i samband med syndabekännelsen på Kristi uppdrag tillsagt henne syndernas förlåtelse. Vad har hänt i denna stund? Jo, den enskilda människan har fått en personlig försäkran om den förlåtelse Kristus vunnit. Synderna och brotten är borta inför Gud. De finns inte mer. Syndaren får utbrista med David i Ps. 18:24: ”Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.”
Nu vet varje kristen människa av erfarenhet hur svårt det är att låta det glömda vara glömt. Gång på gång fiskar hon själv i ”glömskans hav”. Dessutom påminns hon kanske om sina misslyckanden och brott av medmänniskor, både drabbade och åskådare. Så möter den här människan sin själasörjare i ett annat sammanhang än i biktrummet. Genast dyker tanken upp att hennes synd och smuts finns i åtanke hos biktfadern och att hon blir sedd och bedömd utifrån allt detta elände. Men det underbara är att en god och erfaren biktfar lastar av sig allt, som han under själavårdssamtal får kännedom om, hos sin Herre och uppdragsgivare. Alltså finns ingenting av detta vid ett möte med konfidenten (=den biktande) i annat sammanhang. Då detta går upp för och erfars av den enskilda människan får hon en mycket tydlig och synlig erfarenhet av nåden.
Kamratsjälavård är viktig och behövlig. Men den kan inte ersätta enskild själavård hos en själasörjare med tystnadsplikt. Kanske är det också alltför ofta så som någon med en rysning konstaterade: ”I ett litet sammanhang som t.ex. en missionsförening verkar det vara så, att den enskilda människan inte har någon riktig chans att bli sedd förutsättningslöst, som den hon är. Snarare blir hon betraktad mot bakgrund av allt det som hon gjort eller misslyckats med, för det finns alltid någon som minns henne såsom barn eller ung, eller som har hört någon annan berätta.”
Martin Luther betonar kraftigt vikten av regelbunden bikt och avlösning. Du medvandrare, unna dig välsignelsen av en god själasörjare! Nåden är obeskrivlig! Den kan bara erfaras.
Lena A-Artman
Luther om bikten
Vad är bikt?
Bikten består av två stycken, för det första att man bekänner synden, för det andra att man tar emot avlösning eller förlåtelse av biktfadern såsom av Gud själv och då inte tvivlar därpå utan fullt och fast tror, att synderna därigenom är förlåtna inför Gud i himlen.
Lilla katekesen i G. A. Danells övers. Pro Veritate, 1991
Det finns två slags bikt, som snarast skulle kunna kallas för alla kristnas vanliga bekännelse, nämligen då man biktar för Gud själv ensam eller för nästan ensam och ber om förlåtelse, såsom i Fader vår, där vi säger: ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro” o.s.v. Ja, hela Fader vår är intet annat än en sådan bikt (– – –)
Förutom denna offentliga, dagliga och nödvändiga bikt finns nu denna hemliga bikt, som sker inför en broder ensam och är till för att vi ska kunna klaga inför en broder, hämta råd, tröst och styrka, när något särskilt plågar och anfäktar oss, så att vi ger oss över och inte kan varar tillfreds eller känna oss starka nog i tron.
Ty det är inte ett bud som de båda andra slagen, utan en gåva åt var och en att bruka när han behöver det. Och det beror därpå, att Kristus själv givit sin kristenhet absolutionen och befallt oss att lösa från synden (Matt. 18:15‒19). (– – –)
Så märk nu vad jag ofta har sagt, att bikten består av två stycken. Det första är vårt verk och vår gärning, nämligen att jag klagar över min synd och ber om tröst och vederkvickelse för min själ.
Det andra stycket är ett verk, som Gud utför, när han genom Ordet, som är lagt i en människas mun, absolverar mig från mina synder, vilket också är det förnämsta och dyrbaraste, det som gör bikten ljuvlig och full av tröst. (– – –)
Så lär vi alltså, hur förträffligt, dyrbart och trösterikt det är men bikten, och förmanar människor att inte förakta en så dyrbar förmån med hänsyn till vår stora nöd.
En kort biktformaning
Ur Stora katekesen