1996 – det var ett märkligt år! 1996 var det år då Lill-Olle fyllde femtio. Lill-Olle är en liten Nils Holgersson-docka, som min lillasyster Eva fick när vi flög från Bromma en snöig februaridag för att fyra dagar senare landa i Addis Abeba i sällskap med ”moster Thea”, Petrea Paulsson. Med på planet var, förutom ett antal svenska experter i etiopiska regeringens tjänst, även dr Agges fru Tenzen och deras dotter Alfhild.
1996 var det 30 år sedan jag avskildes som missionär i Roseniuskyrkan i Stockholm, varefter följde många innehållsrika och omväxlande år både i Etiopien och i Kenya. Även om de yttre omständigheterna var skiftande under åren i Afrika, var det något som inte förändrades och det var den Herre som gav kallelsen och alla de stora löften han gett i sitt ord.
1996 kom förnyad kallelse till tjänst i yttre missionen efter flera år i Sverige, och vi förberedde oss för utresa till Etiopien igen, min make Workneh och jag. Löftesordet ur Jes. 54:10: ”Ja, om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika ifrån dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger Herren, din förbarmare” var ett av de minnesord jag fick i maj 1966, och samma ord blev vi på nytt påminda om vid missionshögtiden i Åsljunga i september 1996. Vi kände oss verkligen omslutna och burna av Guds löften och välsignelse och såg fram emot ett nära förestående uppbrott. Visst hade det varit oerhört arbetsamma veckor under sommaren och hösten med att tömma ett helt hus, välja ut vad som skulle packas ner för Etiopien, vad som skulle magasineras och vad som skulle slängas, så till att börja med var det skönt med dagar av vila och avkoppling, tid att bli stilla inför Ordet, tid för varandra, men – ovissheten! Hur lång tid skulle det dröja innan arbetstillstånden var klara?
Rent konkret kunde vi slappna av och överlämna oss åt Herrens ledning och invänta hans tid. Magnus Malms bok Vägvisare läste jag med stor behållning. Han skriver på ett ställe att ibland kan det vara nödvändigt inte bara att handla i tro utan även att vänta i tro. Vi beredde oss på att fortsätta att vänta i tro, för vi trodde, och tror fortfarande, att det var Herren som kallade oss till tjänst i sitt rike på missionsfältet. ”Jag fortsätter väl att packa i tro”, tänkte jag, när jag stod där i Tuves maskinhall, omgiven av färdigpackade tunnor och banankartonger med en halvfull tunna framför mig. Men så slog det mig: Min tro är så liten! Det började sjunga inom mig:
Min tro är så liten, men Gud är så stor och Jesus har gripit min hand. När han leder färden, då går det så bra på resan till himmelens land.
Jag slöt ögonen och började be: ”Herre, föröka min tro!” Då kände jag mig liksom omgiven av en förunderlig värme och ett ljus, något oförklarligt, och jag ville inte öppna ögonen utan så länge som möjligt hålla kvar denna konkreta upplevelse av psalmistens ord: ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.” I den handen är vi, vare sig vi känner det eller ej, men jag tror att Gud också kan ge en människa verkliga och trosstärkande bevis på det.
Vi hade trott att det var bråttom med vår avresa, men Gud ville annat. Han ville visa oss att arbetet i Guds rike inte är avhängigt av människor. Han är suverän. Han behöver inte oss – det är vi som behöver honom. Han är det som skall stå i centrum, inte vi.
Petrus trodde att han skulle hjälpa Mästaren och högg till, men Jesu sade: ”Stick ditt svärd i skidan.” Petrus stod inte ens vid korset i Jesu dödsstund. Han hörde till de rädda lärjungar som satt bak låsta dörrar, och ändå fick han vara med när den Uppståndne stod mitt ibland dem och sade sitt ”Frid vare med er”. Sedan de sett honom och uppfyllts av stor glädje fick de dessutom höra orden: ”Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er.” Jesus utvalde de svaga. I dem kunde han bli stor. När vårt behov av honom och beroende av honom verkligen
gått upp för oss, när vi blivit avklädda allt vårt eget, då träder nåden i funktion. Tar vi då en titt i backspegeln, ser vi att ”alla Herrens vägar är nåd och trofasthet”.
Svinstorp i december 1996.
Hanna-Karin Stark-Hechamo, lärare.