DÅ FÖLL HERRENS ELD
Prästvigningstal och föredrag av biskop Bo Giertz. Församlingsförlaget. 220 sidor.
Bo Giertz var biskop i Göteborg under 21 år. I boken Då föll Herrens eld har prästvigningstal och nio föredrag samlats.
Det finns ett tema som återkommer i boken: Det verk som Gud är mäktig att göra hos och genom svaga människor. Här ges själavård med Guds ord som grund och med Kristus i centrum.
I prästvigningstalen har jag funnit tre sidor av Guds verk:
1) Guds verk i prästens liv. ”Ordet bevisar sin sanning och makt när man släpper in det i sitt hjärta och sitt liv. Ingen behöver det bättre än prästen. För honom gäller det hans eget väl och andras frälsning.” I samtliga tal återkommer biskopen till vikten av prästens egen omvändelse.
2) Guds verk i prästens liv tillsammans med människor. Ett av talen utgår från Ps. 69:7: ”Låt inte i mig dem komma på skam, som hoppas på dig, Herre, Herre Sebaot.” Det värsta som kan hända med en präst, säger Giertz, är att de som hoppas få någon vägledning genom predikan för alltid går bort från den kristna gemenskapen. De fann inte vad de sökte, kanske för att prästens predikan var haltlös eller illa förberedd. Även i övriga tal tar biskopen upp prästens förhållande till andra människor. I ett av dem varnar han för strid och sensationsmakeri och säger klart och tydligt att tillopp av många människor inte automatiskt leder till väckelse.
Det är Gud som har makten att verka i människors hjärtan.”Han /prästen/ griper på nytt efter Guds fadershand och ber: ’Låt inte i mig dem komma på skam, som hoppas på dig…’ Det är en bön också i vardagen och i framgången och glädje. Det är så många frestelser i det som tycks lyckas och skänker prästen beröm. Ju mer han får vara redskap till människors väckelse och omvändelse, ju mer han märker att ordet tas emot, desto ivrigare behöver han bedja: ’Låt inte i mig dem komma på skam…’”
3) Guds verk i kyrka och församling. Giertz återkommer till att Guds ord verkar men han talar även om dop, nattvard, prästämbete, vigning inför Herrens ansikte, apostlarnas efterföljd. Han påminner om att bygga Guds församling: ”Ingenstans bör denna önskan vara mera uppriktig och brinnande än bland dem som är vigda till det heliga prästämbetet.” Talen är själavårdande och tillämpningen mästerlig. Vad jag saknar är undervisning om t. ex. prästämbetet. (Den som vill veta hur Giertz ser på prästvigningen rekommenderas att läsa avsnittet Försoningens ämbete i skriften Kristi kyrka.)
Den senare hälften av boken innehåller föredragen (somliga med plats och årtal angivna).
Ett föredrag om tro och vantro från 1961 är mycket aktuellt 1997: ”Mycket av den häftiga debatt som uppstått kring kyrkan – i frågan om nattvarden, äktenskapet, troheten mot Skriften och mycket annat – beror på att människor plötsligt upptäckt att kristendomen inte alls är den allmänna religiositet och idealitet som de tänkt sig. Ibland har det varit en chockerande upptäckt för dem att kyrkan på fullt allvar står för en uppenbarelse, en sanning om Gud som Gud själv skänkt oss.”
I ett föredrag för prästsällskapet 1962 framhåller Giertz: ”Däremot är det inte kärlek att sudda ut gränsen mellan sanning och lögn i det andliga. Det är vår egen rätt vi kan ge efter på för kärlekens skull men inte Kristi sanning.”
”I det svåra läge i vår kyrka som vi alla lider under är det ingen väg till enhet att bara säga att vi skall älska varandra. Var och en av oss vet att kärleken inte räcker för att göra oss till ett med baptisterna, ännu mindre med Jehovas vittnen. Det finns motsättningar i läran, som går så djupt, att vi inte kan överbrygga dem med kärlek.”
Från avsnittet om bibelsyn saxar jag följande:” Det förefaller uppenbart att Lutherdomens klassiska inspirationslära, som räknade med att den Helige Ande ingivit Bibelns författare vad de skulle skriva, ger bättre uttryck åt den nytestamentliga synen på Skriften än den historiska bibelsynen.”
Bo Giertz’ böcker är en stor gåva till Kristi kyrka, ett andligt testamente, i vilket vi bör pröva allt och behålla det som är gott. Ingen människa är fullkomlig, men det Bo Giertz skriver är värdefullt inte bara för präster utan också för lekmän, för män och kvinnor.
Köp boken Då föll Herren eld och läs den! Bilda gärna studiecirklar!
Jan Eriksson, fil. kand.
FARLIGT
Andaktsbok för hem och skola, typ. Av Dag Sandahl. Svenska Kyrkans Fria Synod. 151 sid.
Genom sin senaste bok (publicerad den 17 april) inbjuder prosten Sandahl till samtal – inte i första hand med majoriteten och dess biskopar. För dessa är samtalsunderlaget så komprometterande att det vore dumdristigt av dem att gå med på en förutsättningslös dialog med synodens företrädare.
Det är samtal mellan olika företrädare för minoriteten Farligt vill befordra. Nu kan det nog inom lågkyrkliga grupper bland de bekännelsetrogna finnas en viss skepsis gentemot synoden, men den bör inte hindra någon att lyssna till vad dess företrädare har att säga. Det írör sig om en högst aktuell frontrapport.
Och Dag Sandahl har mycket att säga, inte enbart om ämbetsfrågan, för den kanske ändå bara är symptom på något större och ännu allvarligare: ”Det borde i minoritet att så många av feministteologerna inte nöjer sig med att hantera frågan om kvinnliga präster som en liten justering av ett missförhållande utan som en del i ett projekt som syftar till något nytt och annat än den gamla strukturen.”
”Det blev en bok”, skriver författaren i en egen presentation, ”som tar upp evangelisationskollapsen i Sverige. Kyrkans ärende tycks för de flesta inte särskilt angeläget. Statskyrkosystemet är värt en analys liksom konfliktfrågan om ordningen med kvinnor som präster (– – –) Och det är en poäng med att den inte bara tar upp ämbetsfrågan. Jag skriver om jämställdhet – och menar mig ha något att säga i den frågan. Jag skriver något om Christina Odenberg. Men jag skriver också om svekets etik och tar fram förslag till handlingslinjen framåt.” Farligt är en ”andaktsbok” i den meningen att den vill ge läsaren åtskilligt att tänka på. (Det tyska ordet andacht är en bildning på verbet denken = tänka.)
Boken rekommenderas, just för att den väcker tankar och stör den likgiltighet som är en stor fara för minoriteten. Sandahl skriver om ”alla dessa kyrkligheter” (hög-, gammal-, lågkyrklighet etc.) att ”de renodlar sina svagheter och hanterar sin isolering som ett tecken på egen förträfflighet”. Risken finns; samtal kan i någon mån eliminera den.
Författaren är inte ”snäll” i den meningen att han avstår från att tala om hur det i verkligheten förhåller sig med kejsarens nya kläder. Han är å andra sidan inte heller illasinnad eller bitter.
Han ställer frågor som bör vara ganska besvärande för majoriteten: ”Är det verkligen klokt att formulera teologi i syfte att mönstra ut dem som står i opposition till anspråket att ett visst riksdagsbeslut från december 1957 skulle vara särskilt gudomligt?” (Vilket biskoparnas ”teologi” förutsätter och vilket ingen människa tror, allra minst majoriteten och de politiker som erkänner att de inte ens tror på Gud!)
Efter ett grundligt blottläggande av den nuvarande episkopala teologins iögonfallande brister kommer så en slutkläm ur författarens hjärta: ”Jag tror inte att det är möjligt att inom ramen för en kyrkoteologi definiera bort mig och jag låter inte prästsöner från skilda socknar få monopol att avgöra vilka som ska få vara med i Kyrkans gemenskap vare sig det är prästsonen från Örkelljunga, Malmö S:t Johannes, Björksta, Västra Frölunda, Sjötofta eller Varberg, för att nu räkna upp ett antal biskopar. Kyrkan är Guds, inte deras. Den är apostolisk, inte episkopal.”
Farligt skrevs under Påsken i år och producerades på rekordtid, vilket tyvärr avspeglar sig i en besvärande mängd tryckfel.
Sam-Arne Nilsson
ATT VARA SÄNDARE – om att sända och ha omsorg om sina missionsarbetare av Neal Pirolo. HFs förlag. 176 sid.
Hur stöder vi egentligen våra missionärer när vi skickat ut dem? En slant och en bön emellanåt? Att ta hand om en missionär är mer än så!
I sin bok säger Pirolo att de som åker ut och de som sänder ut är som två enheter i samma team. Båda är lika viktiga för att fullfölja missionsbefallnlngen. ”Ofta var det lätt att tro att de två avdelningarna i missionsteamet utgjordes av dem som åkte ut och dem som sa: ”Farväl!” Paulus la ner mycket tid på att tala med sitt stödteam och tackade alltid Gud för dem.
Boken går igenom missionärsstadierna med egen kallelse, bekräftelse, utresa följd av kulturchock o. s. v. och beskriver hur man bäst kan stötta för att missionären, som genomgående kallas ”din missionär”, inte ska krascha.
Pirolo menar att det är en kallelse att vara sändare inom olika stödområden: Moraliskt (att finnas till hands), praktiskt, ekonomiskt, genom bönestöd, med kommunikation (brev, kassetter etc.) och med hemkomststöd (att veta vad som hänt ute, så att man kan vara på missionärens våglängd vid hemkomsten). Vart och ett av stödområdena får en noggrann genomgång i var sitt kapitel. Varje kapitel avslutas sedan med ett konkret exempel och en mycket bra självstudiedel med konkreta uppgifter kring den sändande tjänsten. En handledning för studiecirklar finns också med.
Det praktiska stödet kan helt enkelt innebära att hjälpa till med såna praktiska detaljer i hemlandet som man själv skulle behöva hjälp med i samma situation. (Missionsorganisationen tar hand om den mer övergripande arbetsgivarfunktionen.) Här ingår även sådant som att pröva missionärens andliga tillstånd och hjälpa till med att stvrka tron under hemmavistelser. En uppgift som kräver uthållighet och noggrannhet.
Bönestödet handlar teologiskt om att fylla det gap som finns mellan missionären och folkgruppen med bön. Jämför med Moses!
Var och en borde absolut läsa inledningskapitlet! Hela boken är mycket intressant och viktig för medlemmar i missionsföreningar, kanske särskilt för dem som inte har engagerat sig så mycket i missionen förut. Pirolo ger nya infallsvinklar om vad ett missionsengagemang kan innebära!
Förutom för privat läsning borde denna bok användas som studiecirkelmaterial i varje missionsförening. Kanske föreningen också kunde ha ett par exemplar för utlåning, så att den verkligen blir läst av så många som möjligt. Detta är viktigt just för att föreningarna i allmänhet inte har särskilt personligt missionärsansvar. MBV-missionärerna hänger på ett vis i Iuften (eftersom de lyder direkt under MBV:s styrelse), om ingen tar sig an dem mer personligt. Boken är för resten också bra som missionärsfortbildning.
Det allra sista kapitlet i boken Att vara sändare skiljer sig från den övriga boken. Här handlar det om att nå alla folkslag med evangelium före år 2 000. Särskilt bland icke samfundsbundna missionsorganisationer är det i dag vanligt att ha detta mål och här nämns en del av dagens statistik kring det hela för att inspirera oss att ta del i den stora utmaningen att nå också de helt onådda folkgrupperna.
Karin Hansson