Förra numret innehöll en artikel om Martin Luther som ”glädjens och frimodighetens teolog”. I detta nummer presenteras ytterligare en lärofader – Carl Olof Rosenius (1816 – 1868).
Komminister Mats Giselsson har valt att ge en bild av Rosenius och hans teologi i den fingerade intervjuns form.
Redan år 1861 skrev dr Baird i juninumret av The Christian World: ”Förmodligen har ingen i Sverige gjort mer, på ena eller andra sättet, för att återupprätta sanningen och sprida missionens ande bland kyrkorna i det landet (Sverige) än han (Rosenius) har gjort.”
I boken C.O. Rosenius – hans liv och verksamhet, EFS 1909, finns citerat många av de brev Rosenius skrev. Denna ”intervju” med Carl Olof Rosenius bygger i huvudsak på den boken men också något på Husandakt.
Carl Olof, vill du säga något om din barndom?
– Jag föddes som det tredje barnet i familjen den 3 februari år 1816 i Nysätra församling norr om Umeå. Vi flyttade ofta, för min far Anders Rosenius, som var präst, blev ofta förflyttad av stiftets ledning.
Är det något särskilt du kommer ihåg från barndomen?
– Jag minns att jag ofta gick för mig själv ute skogen. Det hände att jag brottades med tanken att det kanske inte alls finns någon Gud, att det är påhitt alltihop. En gång fick jag för mig att jag skulle få ett bevis på det. Jag band en bindel för ögonen. Kunde jag gå rakt fram till knuten av ladugården, då skulle jag vara övertygad om att Gud finns och kan leda mig rätt.
Hur gick det?
– När jag gått en bit, var det som om en osynlig hand hindrat mig. Jag stannade och tog av ögonbindeln. Ett steg till, och jag hade fallit ner i en öppen brunn. Det blev för mig ett övertygande bevis på att Gud finns.
Vad minns du från tonåren?
– En gång i femtonårsåldern, när jag skulle äta frukost, tog jag en gammal bok som Iåg på bordet och tittade i den. Doktor Erik Pontoppidans härliga ”trosspegel” stod det som titel på den. – Jaha, då är det väl bäst att spegla sin tro då, tänkte jag och började läsa. På tredje sidan skrev författaren, att man kan modigt bekänna den kristna tron, ja, även dö för den, man kan göra under i Jesu namn och ändå fara till helvetet. Jag kom inte från det jag läst.
Jag minns också att jag ofta tog mat med mig ut i skogen och satte mig och läste Bibeln och Luthers skrifter.
Du har vid något tillfälle, när du ännu var ung, predikat för biskopen i Härnösand och hans familj.
– Ja, det var vid en gudstjänst med nattvard. Biskopen sa, att han blev ledsen av att höra min predikan.
Efteråt vid middagen kallade han fram mig inför prästerskapet och sa, att både han och hans familj knappt kunnat gå till nattvarden. Jag hade predikat mot gärningarnas rättfärdighet och framhållit trons rättfärdighet. Biskopen höll nu ett långt tal, där han försökte stödja sig på Bibeln för att visa att våra egna gärningar är nödvändiga för att vi ska bli saliga. Jag gick emot biskopen och visade, att frälsningen inte beror på oss och vad vi gör utan på vad Kristus har gjort för oss.
Vad sa biskopen då?
–Han blev tyst. Men när jag sen flyttade från Härnösand önskade han mig frid och välsignelse.
Carl Olof, har du någon gång senare i livet tvivlat på att Gud finns?
– Jo, visst har jag det. I slutet av maj 1839 kom jag till Länna utanför Stockholm för att undervisa två söner till en grevinna. Här fanns ingen som jag kunde dela min tro med. Jag började starkt tvivla på att Gud finns, för jag tyckte inte att han hörde mina böner om att kunna fortsätta mina studier till präst. Jag mente att det var så självklart att jag skulle bli präst, att jag inte behövde be att Guds vilja skulle ske. När jag såg att Gud inte hörde min bön, kom tanken att det kanske inte finns någon Gud. Särskilt minns jag en kväll då jag bad på mina knän i mitt lilla rum. Plötsligt reste jag mig och sa: ”Vilken galenskap! Vem pratar jag med? Skulle Gud finnas här i mitt lilla rum? Nej, vilken dårskap!”
Men det fanns ytterligare en fråga som jag brottades med…
Vilken då?
– Frågan om Bibeln är Guds ord. Jag fick hjälp av en engelsk präst i Stockholm som hette George Scott. Men efter ett tag var det som tidigare. Vem vet? tänkte jag. Vem vet? En vecka senare sökte jag upp Scott igen. Scott menade, att fiendens makt beror på att han förvirrar våra tankar. Han vill inte vara med om grundlig forskning. ”Skriv därför upp på ett papper allt som talar mot och allt som talar för att Bibeln innehåller Guds ord”, sa han. Tre dagar senare var jag fullständigt övertygad om att allt i Bibeln har gudomligt ursprung och är sant. Jag blev så glad. ”Allt är sant, helt sant, gudomligt sant och allt är kvar som jag sörjt som förlorat!” Nu trodde jag på syndernas förlåtelse.
Du har varit noga med att inte predika utan att ha blivit kallad.
– Ja, det stämmer. Dels var det många, inte minst präster, som ansåg att jag inte hade någon kallelse att förkunna Guds ord. Jag hade ju tänkt att bli präst, men Gud satte hinder för det. Det gjorde han säkert för att han hade bestämt att jag skulle arbeta för honom på ett större fält.
Jag hade inte kunnat predika om jag inte varit övertygad av både Bibeln och Luthers lära om den trefaldiga kallelsen att jag verkligen var kallad till det. Luther säger att om en bonde säger till en annan: ”Kom och undervisa mig i Ordet”, så är det en lika gudomlig kallelse, som när ett konsistorium kallar. Skillnaden är den att när bonden kallar, gäller det bara för just det tillfället.
Kyrkans nya böcker skapade oro i församlingarna.
– Ja, de var en starkt bidragande orsak till oron. Jag försökte dämpa oron. Det var lätt att tyda detta som om jag menade att allt stod väl till med vår kyrka, prästerna och de nya böckerna. Jag tycker att kyrkans ledning skulle gjort något för att lindra de bedrövade kristnas samveten. Det är aldrig svårt att anmärka, klaga och röra upp sinnena, men det är inte så lätt att sedan lugna och leda dem. Det gällde att handla med besinning! Men det var också lätt att sova och glömma sin plikt. Vi kunde inte säga en sak och göra en annan. Den som betraktar något som synd och fortsätter att göra det, för den är det synd.
Jag vet att många separatister inte delade din uppfattning.
– Det stämmer. Jag fick både brev och personliga samtal. Man måste alltid skilja på kyrkan och enskilda personer i kyrkan. Kyrkan måste bedömas efter sin bekännelse. En del präster är vargar i fårakläder; dem ska man fly från. Andra är legoherdar; dem ska man ha fördrag med. Ytterligare andra är trogna tjänare; dem ska man älska och inte fly. Jesus säger inte att vi ska fly för andra än för vargarna.
Hur länge ska vi vara kvar i kyrkan?
– Så länge Jesus är där.
Men hur länge tror du att han är där?
– Så länge människor föds på nytt, för det är inte ett verk av djävulen. Jesus, som är livet, och bara han, kan föda människor till liv.
Du har förkunnat sådant som man nästan aldrig hör om i dag. Du tar bland annat fram det förhållandet att Guds Son var under Guds lag.
– Ja, aposteln säger ju: ”… för att friköpa dem som stod under lagen. Så skulle vi få rätten att vara barn hos Gud.” Har du aldrig hört det? Skulle du inte tacka den gudomliga kärleken och låta det vara tillräckligt till frälsning, vad din store lagfullgörare har gjort? Aposteln säger här, att Kristus inte gjort detta för sin egen räkning utan för att friköpa dem som stod under lagen. Det är Skriftens centrala budskap, att Kristus är lagens ände! Guds heliga lag har nämligen fått sin ände i Kristus till rättfärdighet för var och en som tror. din utläggning i dagbetraktelsen för den 31 mars är välkänd och har betytt mycket för många. Vill du citera något ur den?
– ”Se nu här: Den syndaförlåtelse, den förlossning som här omtalas tillhör varje människa, from och ofrom, troende och otroende. Du får vara hurdan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, kastade i havets djup. Detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, så sker det inte för dina synder utan för din otro, för att du håller dig borta från Kristus. Vill du å andra sidan komma till Gud, bli hans egen och få hans nåd, så finns det inget hinder från Guds sida. Du är alltid välkommen. Herren säger själv: ’Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen inte kasta ut.’ (Joh. 6:37.)
Här är inget undantag, och det beror på att hela syndaskulden är betald och att försoningen gäller och gäller hela världen.”
Carl Olof Rosenius såg sig inte som något annat än en lekman eller med ett modernare ord som en amatör. Ordet amatör har med kärlek att göra. Hans kärlek till Frälsaren och till sina medmänniskor har gjort att han hjälpt och än i dag hjälper många att tränga in i Skriften.
Något som talar för vikten av att en stund var dag vara samlade i hemmet till andakt är en vetenskaplig studie som jag den 30 januari i år hörde teol. dr Njål Skrunes från Norsk Lærarakademi i Bergen redogöra för. Den företogs bland blivande ingenjörer i mitten av 1980-talet. Där visade det sig att husandakter har en mycket stor betydelse på lång sikt för barnets kristna tro.
Läs Rosenius’ skrifter! Det gör tusentals människor på andra håll i världen. Hans skrifter lär vara översatta till ungefär 30 språk. Än i dag är Rosenius ett Guds redskap till att upptäcka vad vi äger i Jesus, vår Frälsare.
Tänk om vi nästa år kunde fira 130- årsminnet av Carl Olof Rosenius’ död och kanske inbjuda andra som läser Rosenius’ skrifter från andra håll i världen.
Mats Giselsson, komminister