Vid Riksväg 30, mellan Växjö och Jönköping, bor Eva Spångberg, fil. kand. och konstnär, träsnidare och de slagnas vän.
Ann-Mari Wiberg har stannat till i Björkelund för att intervjua henne.
Vid Riksväg 30, mellan Växjö och Jönköping, bor Eva Spångberg, fil. kand. och konstnär, träsnidare och de slagnas vän.
Ann-Mari Wiberg har stannat till i Björkelund för att intervjua henne.
Hon är smal, smärt och lång. Enkelt klädd i polotröja och joggingbyxor. Det mörka håret döljer sig under den svarta hättan. Dragen skiftar i uttrycksfull mimik.Blicken från bruna sammetsögon utstrålar värme, klarsynthet, kärlek och en humorns klurighet.
Vi följer henne in i den röda stugan med vita knutar, Björkelund. Där i värmen från ena rummets braskamin slår vi oss ned vid köksbordet, omgivna av den gamla spiselhällen, doften av kaffe och kålpuddingens läckra sjudande i ugnen. Här vid den väggfasta soffan och bänken med fårskinnsfäll får vi veta.
BÖNEPLATS I SKOGEN
– Jag vill bli munk, tänkte Eva, när läraren första dagen i skolan undrade vad hon ville bli. Det var det uttryck som bäst kunde fånga innehållet i den sjuåriga flickans vision för framtiden. Året var 1930.
Eva Spångberg är uppvuxen i norra Uppland. Där, i skogslandskapet, hade hon sin böneplats.
– Jag talade med Gud. Jag har alltid älskat gemenskapen med Gud mer än gemenskapen med människorna, säger Eva.
I gymnasieåldern flyttade familjen till storstaden Gävle.
– Här var det kyrkan som under dagtid blev min tillflyktsplats för att möta Gud.
– Jag trodde gudstjänsterna var till bara för vuxna, inte för barn och ungdomar, berättar Eva.
Jag undrade om inte mormor ville gå till kyrkan, så jag kunde gå med som sällskap till henne. Det fortsatte med att Evas föräldrar också ville gå dit, och de blev varmt troende.
Den största betydelsen under gymnasietiden hade lektor Hjalmar Sundén, sedermera professor i religionspsykologi. Genom hans undervisning fördjupades Eva i sin tro.
Studentexamen var en svår prövning för Eva. Hon blev underkänd på grund av att hon skrev sin uppsats i kristendomskunskap om Jesus. Läraren var nazianhängare. Som ett under och genom Guds ingripande kunde Eva i alla fall ta sin examen.
TEOLOGI OCH ENGAGEMANG FÖR MÄNNISKOR
– Jag valde sedan sjuksköterskeutbildning i Uppsala, berättar Eva Spångberg. Men polio satte stopp för mig. Då gick Eva in på universitetets föreläsningar i teologi. Hos professorerna väckte hon stor uppmärksamhet med sin begåvning. Snart hade hon en fil. kand. i religionsfilosofi och religionspsykologi. Under 40-talet levde Eva i det andliga skeendet i staden. Högkyrklighet och bibeltrohet var nyckelbegrepp med förgrundsgestalter som Danell och Gärtner.
– Det var de bibeltrognas gemenskap. Jag var lycklig, tog emot Ordet som det står och teoretiserade inte bort det.
– Min inre lidelse var att få tjäna Jesus.
Nu började mångfalden av Evas gåvor att spira. Hon blev ”spionligans” ledare. Barnens byggande av modellflygplan ersattes med snideri av krucifix. Och samlingarna brukade avslutas i Mikaelskyrkans helighet.
Hon brydde sig om de slagna, hon vittnade för alkoholisterna. Likt de socialt engagerade franska prästerna tog Eva jobb på en verkstadsindustri. Hon sökte nå arbetarna. En fråga väcktes som Eva fortfarande kämpar med.
– Har kyrkan någon möjlighet att nå ut till folk? Om inte, hur för man då människor fram till Jesus?
LEVNADSBANA
De inre bilderna av Kristus och tron hade Eva börjat uttrycka i träsnideriet. 1950 blev hon erbjuden att komma till Oberammergau snidarskola. Här utvecklade hon skickligheten att hantera bildhuggarjärn och klubba. När Eva återkom till Sverige slog hon sig ned i Hjälmseryd.
–Hjelmserydsstiftelsen sökte någon som kunde göra ett krucifix till dess kyrka, och jag fick uppdraget. 50-talet var en storhetstid för Hjelmserydsstiftelsen med dess föreståndare Ingvar Hector. Men Eva arbetade mest i köket.
– Jag snappade upp så mycket som möjligt av gudstjänster och konferenser, b.l a. med Gunnar Rosendahl.
Själv började Eva vara ute och hålla föredrag med hjälp av egenhändigt målade rullgardiner med berättelser ur både Gamla och Nya Testamentet.
I början av 60-talet bosatte sig Eva i Växjö för att sköta om sin mor, som blivit änka. Där arbetade hon som lärare på en flickskola. Med den pedagogik hon använde var hon långt före sin tid. Under denna tid stod den högkyrkliga väckelsen på sin höjdpunkt i Växjö och uppdragen blev många för Eva även i detta sammanhang.
I mitten på 70-talet bosatte sig Eva med modern åter i Hjälmseryd. Det blev en arbetsam tid för Eva att sköta om sin mor, som blev allt mer senildement. Om detta – men också om åldrandets rikedom – har Eva givit ut en skrift.
– Under 80-talet kom den karismatiska väckelsens vind till Hjälmseryd. Här spelade kyrkoherde Sunnliden en stor roll. Människor samlades i överfyllda kyrkor till lovsångs- och bönegudstjänster.
– För första gången kände jag mig som en andligen fullmyndig person. Det är en fara när lekmännen annars görs till enbart konsumenter.
– Som inom varje rörelse är risken att yttre former uppehålls utan den inre glöden och livet. Det gäller att pröva vad som är gott och behålla det goda.
Äkthet och ärlighet är begrepp som Eva Spångberg gång på gång återkommer till.
– Och nu? Hur beskriver du våra dagars andliga läge?
– Väckelsen är här. Människor vaknar inför den andliga världen. Men ser vi det?
Där återkommer vi till frågan om hur kyrkan, vi kristna, når ut till folket.
FÖRKUNNELSE I TRÄ
Eva Spångberg har nycklarna till att nå människor. Varje säsong kommer nu 20 000 ‒ 25 000 människor till Björkelund.
Vi reser oss från köksbordet och går ut och ser på denna bibliska värld. Ett par friggebodar ligger på gården. Arken är byggd. Här har Eva sin större träsnidar-verkstad.
– Jag förkunnar i trä, understryker hon.
Många är de kyrkor och församlingshem över hela landet som nu har denna förkunnelse i trä. Julkrubbor i Uppsala, Linköping och Växjö domkyrkor. I Uppsala finns dessutom ett helt korfönster, i vilket Evas träfigurer med deras symboliska framtoning avbyter varandra alltefter kyrkoårets gång. Hon gör den lidande Kristus, den segrande Kristus. Processionskorsen har blivit många. Eva utför även reparationer och återställer medeltida träfigurer.
Hon tar fram en trästock cirka en meter hög.
– Det här träet, som har en sådan här barkrelief på baksidan, har jag haft sedan jag kom hit, säger Eva och visar på den gravidformade konturen. Nu har det mognat fram. Här har jag gjort en Mariabild av glänsande konturer. Den visar himmelens port in i världen. Mitt i finns Jesusbarnet med sin gyllene omgivning och visar på människans port in i himlen.
BJÖRKELUND – EN PLATS NÄRA GUD
Några kullar i skogsbrynet är platsen för tempelbygget. Här får besökare ta del av himmelens skuggbild och förebilden till Jesus – försoningen intar en central ställning.
– Du är Guds förlåtna barn, du möts av en kravlös kärlek! Eva talar med hela sin varelses emfas, med riktning till människans innersta. Karmels berg, bergspredikans berg – många är de platser som hon byggt upp i trä.
Eva har god hjälp av en medarbetarskara. De slagna, alkoholister, fångar, de som har haft det svårt, har funnit hjälp, befrielse och resning. De samarbetar i gårdens skötsel.
Till Evas 70-årsdag för fem år sedan samlade många vänner ihop till en ny byggnad, Åsnelund, där hon kan ta emot folkskarorna som kommer. Här kan man också köpa med sig hem en skrift av Eva eller än mer, en träfigur, en kamel som ljusstake eller en åsna, som bär Guds ord med sig. På gården Åsnelund har Eva samlat djuren. De hör till Guds värld och Eva har ett särskilt hjärta också för dem. I stallet finns en shetlandsponny, ett vildsvin och ett tjugotal höns, som representerar lika många sorter.
Raskatterna ger en ombonad stämning. Getterna talar sitt språk – bocken som bar bort synderna och bocken som togs till Herrens altare.
Just åsnan har fått stor betydelse i Evas framställningar. Åsnan, som bar fram Guds ord, åsnan som bar Jesus såsom kung.
Hela området präglas av skapelsens under: naturen, djuren och av ett i gudsfruktan helgat människoliv. Hit kommer den andliga hungerns människor.
Ann-Mari Wiberg
journalist