I månadens axplock låter vi Martin Luther komma till tals. Göran Giselsson i Markaryd har valt ut ett antal kortare stycken ur en i Finland år 1982 utgiven version av Luthers Skattkammare.
Kristendomen fördömer dig inte för att du inte kan omfatta den så snabbt som du borde. Den tar hänsyn till att du är svag. Den tar vänligt emot dig och lär dig den rätta sanningen och den rätta friheten, så att du inte behöver träla under människostadgar. Den har tålamod med dig, om du inte genast kan frigöra dig från dem. Den låter dig handla så gott du kan, ända till dess att du växt upp till kunskap om den rena och klara sanningen.
Därför bör vi lära oss, att i Kristi rike finns bara människor med svaghet och brist. Ja, det är egentligen ingenting annat än ett sjukhus. Där ligger bara sjuka och bräckliga människor, som väntar på att få vård.
Den som är svag i tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. Rom. 14:1.
Om du ser en broder, som är en svag kristen, så skall du tänka: Denne broders börda vill jag hjälpa honom att bära. Jag skall inte visa bort honom, så länge han vill bekänna sig till Kristus.
En kristen skall i sitt samvete vara en läkare men i sin vandel ett lastdjur, som bär brödernas bördor. I Kristi kyrka kommer det alltid att finnas svaga medlemmar – också sådana som väcker förargelse – liksom det i människans kropp finns inte bara ben utan också kött. Därför består Kristi rike av både sådana som bär och sådana som blir burna. Är det inte på samma sätt med hela vårt liv? En blandning av styrka och svaghet.
Det Gud gör, gör han av intet; det hör hans natur till. Därför kan han heller inte göra något av dem som ännu inte blivit tillintetgjorda. Gud tar inte emot andra än de övergivna, botar inte andra än de sjuka, ger inte syn åt andra än de blinda, inte liv åt andra än de döda, inte fromhet åt andra än syndare, inte vishet åt andra än de dåraktiga. Han förbarmar sig bara över fattiga stackare och ger sin nåd bara åt den som behöver den.
Därför kan ingen högmodig, vis och egenrättfärdig få Guds nåd. Guds verk kan inte ske hos sådana, utan de förblir sitt eget verk och gör av sig själva falska helgon, skrymtare.
Ingen människa är så hög eller kan nå så högt, att hon inte behöver frukta att bli den allra ringaste. Och tvärtom: Ingen har sjunkit eller kan sjunka så djupt, att hon inte vågar hoppas att bli upprättad. Här är all vår förtjänst utesluten. Endast Guds godhet gäller.
När Herren säger, att de första skall bli de sista (Matt. 20:16), tar han all berömmelse ifrån dig och förbjuder dig att förhäva dig över någon människa, om det så gällde den allra djupast fallna. Och detta gäller även om du vore en Abraham, en David, en Petrus eller en Paulus.
Men när han däremot säger att de sista skall bli de första, frigör han dig, så att du inte får misströsta, även om du i syndfullhet vore som Pilatus eller Herodes, som Sodom eller Gomorra.
Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Rom. 8:28
Herren har makt att göra det onda gott igen, om vi med vår vårdslöshet har förstört något.
Jag har gjort mycket oförståndigt och ovist, som jag efteråt varit tvungen att ångra. Det har sett omöjligt ut att komma ut ur den dårskap som jag själv störtat mig i. Men i alla fall har Herren ordnat det så, att det som jag fördärvat blev botat.
Gud leder alla sina trogna så, att om de också gått vilse och gjort något fel, blir allt gott till sist, och deras felgrepp får inte leda till någon allvarlig skada. Allt som Gud gör, gör han av intet. Så kan han också göra något gott av det onda.
Det ser ut som om Gud behandlade gudfruktiga och ogudaktiga lika. Ja, ibland verkar det nästan som om han lät det lyckas sämre för de kristna än för förnekarna. Och ändå handlar han med de kristna som med sina egna barn, medan de andra är endast tjänare i huset.
En far kan straffa sin son men han samlar ändå skatter åt honom, sådant som han en gång skall få ärva. En dålig tjänare lyckas komma undan straffet men i stället får han gå sin väg och går miste om arvet. På något annat sätt kan jag inte svara på frågan varför Gud låter sina barn lida och plågas här i världen, medan de ogudaktiga har det väl ställt och utan plågor förbrukar sina skatter i sus och dus.
Jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott. Rom. 7:18.
Om de köttsliga begärelserna var målade på väggarna i ett hus, kunde du gå ifrån dem. Om de var invävda i din röda rock, kunde du dra den av dig och klä på dig en grå i stället. Om de växte i ditt hår, kunde du låta raka dig som en munk. Om de var inbakade i brödet, kunde du i stället för bröd äta örter.
Men nu finns de i ditt hjärta och tränger igenom dig helt och hållet. Vart skall du gå, så att du inte själv följer med? Hur vill du klä dig, så att du inte själv blir kvar i din dräkt? Kan du äta eller dricka utan att själv vara med?
Käre vän, begärelserna bor i dig själv. För att undkomma dem måste du ju fly från dig själv. se guds lamm som borttager världens synd! Joh. 1:29
Gud säger: ”Jag vet att dina synder är för tunga för dig att bära. Därför skall jag lyfta dem av dig och lägga dem på mitt Lamm. Sätt din tro till detta! Då är du fri från dina synder, som måste tynga antingen dig eller Kristus, Guds lamm. Någon tredje finns inte. Om de tynger dig själv, är du förlorad. Men om de vilar på Kristus, är du fri och salig. Välj nu själv!”
Det skulle vara rättvist att synderna blev kvar på dina skuldror, men av nåd är de nu lagda på Lammet, Kristus. Och om det inte vore så, utan Gud ville gå till rätta med dig, skulle du vara en förtappad människa.
Om du tror att Kristus har lidit för dig och återlöst dig, så kan du säga: ”Har Kristus mina synder, så har inte jag dem kvar. Han har tagit bort dem från mitt hjärta och samvete. Där stod det förr: Du är en äktenskapsbrytare, en mördare, en tjuv, men när Kristus har tagit mina synder på sig, är de inte mer uppskrivna vare sig i himlen eller på jorden. På Guds Son är de lagda, bara på honom.”
Livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån syndens och dödens lag. Rom. 8:2.
Vilken tröst innehåller inte de här orden! När lagen och samvetet säger att jag har syndat, kan jag svara: ”Det är sant. Jag har syndat men ändå skall Herren Gud inte straffa och fördöma mig.”
Om någon då invänder att Guds lag klart talar om min synd och att jag inte kan förneka det, får jag svara: ”Vad angår mig lagen?” Och om man frågar mig: ”Angår den dig inte? Vad menar du?” svarar jag: ”Jag har en annan lag, frihetens lag, som har besegrat den gamla lagen, så att den måste tiga.”
Frågar någon då: ”Vilken frihet talar du om?” svarar jag: ”Kristi frihet, för Kristus friköpte oss från lagens förbannelse (Gal. 3:13). Därför är den lag som de ogudaktiga följer inte till för mig. Friheten är min lag. Den binder den andra lagen, som vill fördöma mig.” Lagen, som förr höll mig bunden och fången, blir nu själv tillfångatagen av nåden och friheten. Dessa har nu blivit min lag och säger till den andra lagen, då den anklagar mig: ”Den här människan får du inte binda eller ta till fånga, än mindre fördöma. I stället skall vi ta dig till fånga och binda dina fötter, så att du inte skall kunna skada henne. Hon lever i Kristus. För dig är hon död.”
Förtrösta på Gud alltid, du folk, utgjut för honom era hjärtan. Gud är vår tillflykt. Ps. 62:9.
Om du har något behov, så vill jag ge dig ett gott råd: Utgjut ditt hjärta för Herren! Lägg fram dina bekymmer för honom! Dölj ingenting! Vad som än trycker dig, tala om det för honom, som när du öppnar dig för en god vän!
Herren hör dig gärna och vill gärna hjälpa dig. Dra dig inte tillbaka och tänk inte att dina bekymmer är för stora eller för många! Kom frimodigt fram med allt, också om du tycker att du bär på stora säckar fulla av brist!
Herren är stor. Han har nåd att ge också för de svåraste brott. Men tala om allt! Han är inte en människa, så att han skulle tröttna på våra böner, utan ju mer du ber, desto hellre lyssnar han till dig.
Tala rent ut och kom inte med en halv bekännelse! Bekänn inte liksom stänk- eller droppvis, för Herren vill inte heller ge sin nåd droppvis. Han vill låta nåden flöda över dig som en flod.
Det finns predikanter som menar att de måste predika något annat än Kristus, något som är förmer än det vi predikar. Men det är bara ärelystnad som driver dem, då de överger vår enkla tro och ger sig ut att söka mänsklig visdom. De vill att människorna skall lägga märke till dem och säga: ”Se, han är en verklig predikant!”
Sådana borde sändas till Aten, där man varje dag vill höra något nytt. De söker sin egen ära, inte Kristi ära. Därför skall deras väg sluta i förnedring.
Akta er för sådana predikanter! Följ i stället Paulus, som säger att han bestämt sig för, när han var hos korintierna, ”att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst”.