Just återkommen från MBV:s årsmöte finner jag i brevlådan en s.k. småskrift, innehållande en seminarieuppsats från år 1965 med titeln Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner – framväxt, konsolidering och viktiga händelser i dess historia.
Just återkommen från MBV:s årsmöte finner jag i brevlådan en s.k. småskrift, innehållande en seminarieuppsats från år 1965 med titeln Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner – framväxt, konsolidering och viktiga händelser i dess historia.
Innehållet kan med behållning läsas som ett koncentrat av Axel B. Svenssons historieskrivning.
Till häftets omslag har utgivarna valt att över en titelsida ur en bibel från 1541 lägga författarens namn och ”Bibeltrogna Vänner?”
Frågetecknet förbryllar. Ingår det verkligen i originalmanuskriptet? Eller är det kanske utgivarna (Ideella föreningen Trosblick) som därmed önskar markera, att man ifrågasätter bibel- och bekännelsetroheten inom dagens MBV? – Nåväl, självrannsakan är inte bara nyttig utan också nödvändig! Verklig trohet mot Bibeln är ingenting som automatiskt går i arv eller som följer med övertagna traditioner. Låt oss alltså inte ta illa upp att frågan är väckt!
MBV bildades under kamp mot liberalteologi och bibelkritik. För 90 år sen var liberalteologin i Sverige ännu fylld av ungdomlig optimism och med denna följde, så som ofta är fallet, ett visst övermod och en arrogans, som gjorde förnekelsen tydlig. Man skulle med hjälp av historisk-kritisk forskning avmytologisera evangelierna och därigenom göra kristendomen mera attraktiv. Så skulle folk fylla kyrkorna.
Den historisk-kritiska metoden må vara användbar i allmänna litteraturhistoriska sammanhang men Bibeln måste förstås utifrån sina egna förutsättningar som Guds ord till oss människor och öppnar sig inte för studiemetoder som sätter sig över dess heliga innehåll. Liberalteologin har i stort misslyckats. Den är visserligen inte utdöd men har uppenbarligen förlorat sin ungdomlighet och framlever numera sina dagar mera lik en handikappad och ilsken åldring. Ett visst mått av bekännelsetrohet har till följd härav på sina håll börjat få vind i seglen. Riktningar inom och utanför Svenska kyrkan som länge legat lågt börjar nymornat ge signaler som kan fröjda bibeltrogna hjärtan. Nya rörelser växer fram med en uttalat bibeltrogen profil.
Detta är naturligtvis något glädjande – åtminstone vid första påseende. Någon liten eftertanke bör emellertid hos de i sanning bibel- och bekännelsetrogna väcka insikten att här kan dölja sig en svår frestelse, nämligen att godtroget acceptera denna uppgivna bekännelsetrohet utan att undersöka hur djupt den sitter och hur mycket kvardröjande liberalteologi den i verkligheten döljer.
I glädjen över att på kanske oväntat håll finna kristna som frimodigt säger ja till sanningen kan frestelsen för den bekännelsetrogne bestå i att uraktlåta att undersöka om de nyfunna vännerna också och lika tydligt säger nej till lögnen. Detta är nämligen alldeles nödvändigt. Så gör våra bekännelseskrifter genomgående – på Bibelns grund. Skulle vi själva för vänskaps skull börja tona ned ett tydligt nej till exempelvis kvinnliga präster, homosexuell samlevnad eller glömma bort vår egen fallenhet för fariseism, så är vi förvisso inte längre vare sig Bibel- eller bekännelsetrogna. Inte heller om vi frivilligt avstår från att definiera vår egen bekännelsetrohet som evangelisk-luthersk.
Om detta medvetet beaktas och vi inom MBV alltjämt enligt våra stadgar ödmjukt och troget verkar ”för Kristi rikes tillväxt och bekämpande av allt slags otro och förnekelse”, kan missionssällskapet – så länge Herren Gud ännu dröjer med att flytta ljusstaken från dess rum i Sverige – med all säkerhet vara till stor hjälp för dem som nu vänder sig från en såsom självklar uppfattad liberalteologi till en alltmer medveten bekännelsetrohet.
Då kan frågetecknet avlägsnas.
Sam-Arne Nilsson