Så är Han, som fått det namn, som är över alla namn, den Herre från vilken all verklighet kommer, genom vilken all verklighet uppehålles och till vilken all verklighet är. Han är den gudomliga uppenbarelsens majestätiska Jag från början, i varje nu och till slutet. Hans Namn är förbundet med alla andra namn och allt annat, som nämnes genom hela denna uppenbarelse. Han är Regenten över alla regenter och Härskaren över alla härskare. Han är Tjänaren under alla tjänare, en slav åt alla förtryckta, nedböjda, sorgsna, sargade och förvillade. Och detta är Han från tillvarons begynnelse, i varje stund och till dess ände. Han är det från Skriftens första bok till dess sista. Han är det för den enskilda människan från den första till den yttersta. Han förbinder tillvarons höjd med tillvarons botten. Han förbinder den himmelska lovsångens värld med de nedersta ångestropens värld.
Hugo Odeberg i ”Kristus i Gamla Testamentet”
Grundtextens ord (keryssein) har översatts med ”predika” eller ”förkunna”, men detta ord har i senare svenskt språkbruk fått en annan innebörd, och närmar sig i betydelse ordet ”propagera”. (– – –) Keryssein betyder emellertid något helt annat: termen är hämtad från en helt annan sorts verksamhet, nämligen från kejsarens utsändande av härolder. En härold (keryx) hade ingen propagandauppgift. Han hade alls inte att tala om vad han själv tyckte utan han skulle vidarebefordra kejsarens meddelande till undersåtarna. Jesus framträder själv som keryx: ”Jag talar inte av mig själv”, säger Han, som dock är ett med Fadern och är den som kan säga: ”Jag säger eder.” Apostlarna är således intet annat än härolder, som talar om vad deras kejsare sagt, nämligen Han som har skapat himmel och jord. De förkunnar Herrens gärningar utifrån det Ord Han själv sänt, på samma sätt som härolden talar utifrån det kejserliga brev, han fått att meddela. (Jfr. Ps. 118:17.) Härolden har inte att meddela sina egna åsikter om innehållet i det kejserliga brevet.
Hugo Odeberg i ”Kristus i Gamla Testamentet”