Se upp med girigheten!
”Den har ett vackert utseende”, skriver Carl Olof Rosenius i skriften Vägledning till frid. En betraktelse att beakta i fastetider…
Döda därför era begär som hör jorden till: otukt, orenhet, lidelse, lusta, och girigheten som är avgudadyrkan. Allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn. Bland dem vandrade också ni en gång, då ni levde i dessa synder. Men nu skall också ni lägga bort allt detta: vrede, häftighet, ondska. Låt inte smädelser och fräckheter komma över era läppar. Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare. Kol. 3:5‒10.
Det andra Paulus varnar för är girighet. Den förför själen, så mycket lättare som den inte tycks vara så farlig. Den har ett vackert utseende, och det går lätt att ursäkta den. Vem vill erkänna att han är girig? Nej, en kristen som börjar bli girig märker det knappast själv. Det är ju lovligt, ja, en plikt att försörja sig och sin familj! Och pengar, egendom, hus, mat och kläder – allt är ju oskyldiga ting! Det är graden av ens åtrå, som är tecken på att det är fara å färde, och det finns många grader. Vem kan bestämma vad som är girighet?
En kristen som vill undgå att bli en Demas får inte bedra sig själv. Han måste vara vaken för vart han är på väg. Han måste lära sig känna igen vad girighet är och vad den för med sig.
Du tröstar dig med att det är oskyldiga ting som ditt hjärta är upptaget av. Men lägg märke till vad Jesus räknar upp, när han talar om det som hindrar människor från att bli frälsta: Jag har köpt en åker, jag har köpt ett par oxar, jag har skaffat mig hustru.
Och när Jesus talar om det som kväver Ordets säd, så nämner han bara världsliga bekymmer och åtrå efter rikedom. Han talar inte om grova synder och förbrytelser. När nu omsorgen om det timliga kväver den goda säden, då visar det att denna omsorg övergått i girighet, som i sin tur leder till död. Hur går det till?
Liksom Ordet självt har två sidor, så har också Ordets verkan i hjärtat två sidor: lag och evangelium. Lagens verkan är den, att du får ett förkrossat hjärta, som känner synden så svår att hela världen blir dig för trång och du måste söka räddning och frid i Kristus. Evangeliets verkan är den, att din förkrossade själ får frid i Kristus, får liv, tröst och glädje av evangeliet. Den får också en ny kärlek, som tar sig uttryck i att du gärna talar om Kristus och lever för honom.
Men den goda säden kvävs, när du får så mycket att tänka på och ditt hjärta blir så upptaget av det jordiska, att tanken på Guds nåd och vänskap trängs undan. Då har Ordet snart ingen kraft i ditt hjärta.
Det som förr bekymrade dig och som verkligen var synd, låter du nu passera. I stället börjar du ursäkta och försvara din synd. Så blir ditt samvete tystat och ditt hjärta förhärdat. Men när lagen icke längre har någon makt med dig och när synden inte mer kan böja dig ned och bekymra dig, vad är då tron och evangeliet och Kristus för dig? Inte något annat än en gammal läxa, som du kan men som inte verkar något hos dig. Där inte lagen förkrossar och dödar, där kan inte evangeliet ge liv och kraft.
Vill du nu inte erkänna detta utan berömmer dig av evangeliet, då börjar ett hyckleri, som slutar i förhärdelse och definitivt sätter punkt för nådens gärning.
De som vill bli rika, vållar sig själva bittra kval (1 Tim. 6:9‒10). Som Judas går de till sist med förtvivlan in i evigheten och då får de – som han – se hur trolöst de har föraktat sin Frälsare, som hade kallat dem att ärva himmelska rikedomar.
Det är därför en stor nåd att kunna nöja sig med litet. Att sköta sin uppgift med flit och så ta emot det Gud ger. Sådana människor är de lyckligaste på jorden. I 1 Tim. 6:8 står det: ”Om vi har mat och kläder, bör vi vara nöjda med det.” Gudsfruktan är en stor rikedom, när den är förenad med förnöjsamhet. Och i Ords. 28:20 heter det: ”En redlig man får mycken välsignelse, men den som fikar efter att bli rik, han blir inte ostraffad.”
Fattigdom och bekymmer kan vara mäktiga törnen, som kväver Ordets goda säd. Men farligast är det, när fattigdom förbyts i rikedom. En ung man var from och gudfruktig, så länge han inte hade mer än ”en kostym och en Gud”, som ordspråket säger. Men så gifte han sig rikt och fick en bra anställning. Snart gick det inte att känna igen den förr så gudfruktige unge mannen. Han hade fått smak för denna världens goda.
En nitisk förkunnare hade det en tid mycket trångt. Men han arbetade bittida och sent för själarnas väl. Så småningom fick han en förmånlig plats, hade god inkomst och ägde en tryggad framtid. Men han var inte längre samme väktare på Sions murar. Visserligen var det samma herderöst man hörde från predikstolen, men i vardagslivet fanns inte samma iver, värme och kärlek som förr. Han hade gjort lycka, och av den lyckan blev hjärtat så fullt, att det inte föll honom in att rannsaka sitt andliga tillstånd. Det är värt att lägga Jesu ord på hjärtat: ”Ve er, ni som är rika, ty ni har fått ut er sällhet” (Luk. 6:24). Eller: ”För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket” (Matt. 19:23). När Jesus talar på det sättet, måste man ju se det som den största lycka att inte ha någon lycka här på jorden och gärna ta avsked av världens lycka och sträcka sig efter det som är i himlen!