Carmen betyder sång. Nu sjunger Carmen från Chiclayo inför Lammets tron

Håkan och Sinnika Ekström med barnen Sebastian, Sofie och Nicolina har sedan slutet av juli månad förra året vistats som missionärer i Peru. Efter språkstudier i Arequipa är de nu bosatta och verksamma i landets norra del. Barnen – inte minst Sebastian, fem år – har längtat tillbaka till Sverige, medan mamma Sinnika har lidit av långvariga magbesvär, förorsakade av giardia-parasiten. Efter behandling med antibiotika håller hon emellertid nu på att återfå sina krafter. ”Det har varit en rätt kämpig början på vår missionärstid”, skriver Håkan, ”men vi vet i alla fall att med Gud som den huvudansvarige för våra liv vågar vi se framtiden an med tillförsikt! Med denna lilla berättelse vill vi hälsa till alla dem som ber för oss och tacka för förbön, gåvor, brev- och telefonhälsningar vi fått.” En nytagen bild av familjen Ekström pryder omslaget till detta nummer. Deras egen kommentar till den lyder: ”Vi känner oss vara i den store Krukmakarens hand.”

För en tid sedan var jag med om ett par ovanliga gudstjänster i Las Lomas, halv-miljonstaden Chiclayos fattiga nybyggarområde med många tragiska levnadsöden. Missionen anordnar regelbundna samlingar för ett drygt tiotal församlingsmedlemmar, de flesta kvinnor, som är antingen övergivna eller misshandlade av sina män.

En av de trognaste medlemmarna hette Carmen, mamma till fem barn och övergiven av sin man för åtskilliga år sen. För fem år sen förlorade Carmen sin äldste son, som hade blivit kristen efter kontakt med WMPLmissionären Henrik Christofferson. I samband med sonens död hade också Carmen blivit kristen.

För några veckor sen berättade en av Carmens döttrar att mamman blivit mycket sjuk och skulle läggas in på sjukhus. Vi for för att besöka henne, men eftersom vi inte träffade henne på sjukhuset, drog vi slutsatsen att det nog inte var så illa med henne. Desto mer överraskade blev vi, när vi några dagar senare fick höra att hon var död. Redan på kvällen samma dag som Carmen dog samlades vi i ett av barnens hem, efter att ha hämtat biblar, sångböcker och bänkar i gudstjänstlokalen.

– Undrar hur denna kväll kommer att bli, tänkte jag då jag under enkla gatlyktors sken vandrade på den grusväg som leder till huset i sällskap med Paul Gossman, min amerikanske kollega, som skulle ha ansvar för gudstjänsten. Det kändes skönt att slippa medverka. Jag vet ju fortfarande så litet om människorna här och om hur de tänker och jag förstår ännu inte så bra vad de säger. Inom mig bad jag till Gud för alla Carmens grannar och vänner som skulle delta i gudstjänsten. Jag bad att de skulle få nåden att säga ja till Jesus när han genom sitt ord kallade dem denna kväll.

Utanför huset satt en del folk. Vi hälsade, bar in bänkar och inbjöd de församlade. På jordgolvet inne i huset av soltorkat tegel stod den grå kista som en organisation för fattiga hjälpt till att betala och transportera dit. Fyra lampor på fot lyste upp rummet och spred värme i den redan varma kvällen. De församlade var förvånansvärt tysta. Unga och gamla talade i dämpad ton till varandra. Enligt Paul sörjde hela Las Lomas Carmens död. Hon hade varit som en mor med ett stort hjärta för alla. Hon hade vunnit respekt genom att ta sitt ansvar och försöka hjälpa till där hon kunde. Hennes högsta önskan hade varit att fler människor, och särskilt hennes egna barn, skulle bli kristna.

Paul utgick från Mark. 1: 16-20, ett av Carmens favorit-bibelställen. Liksom lärjungarna hade Carmen lämnat allt och följt sin Herre och Mästare. Hos Jesus hade hon funnit det hon saknade i sig själv – kärlek, förlåtelse och frid. Många gånger har hon fått lämna allt. Denna morgon har hon fått göra det för sista gången. Hon har lämnat allt, till och med sin egen kropp – utan att förlora något. Vilken paradox! Men ändå en verklighet. Nu slipper Carmen att tro; hon får se den verklighet hon trott på i fem års tid – himlen, frälsningen förverkligad.

Carmen finns inte längre bland oss. Hennes röst, hennes sätt att göra saker, hela hennes fysiska närvaro har försvunnit, men något har hon lämnat kvar – vittnesbördet om Jesus, världens Frälsare. Och Jesus finns kvar hos oss i dag. Han lever, han kallar oss till sig.

Carmen var en omtyckt människa, och hon är i himlen nu. Men hon är inte där för att hon var en bra människa, utan för att hon var en förlåten syndare som trodde på Jesus. Det är därför hon är i himlen. Halleluja!

Tack, gode Gud, för att du sände oss din Son till vår frälsning!

Carmen begravdes redan påföljande dags eftermiddag. En timme före utsatt tid hade vi burit kistan och bänkarna till gudstjänstlokalen. Mycket folk hade samlats, de flesta mycket enkelt klädda, många barfota. De trängde ihop sig på enkla träbänkar. Ändå fick många stå i dörröppningen och ännu fler utanför dörren. Där kunde man nog inte uppfatta mycket av det som sades, men sången gick förstås fram.

Paul förrättade begravningen med textläsning särskilt från Psaltaren, som varit en kär bibelbok för Carmen.

Fem minuter före den beställda tidpunkten för transport till begravningsplatsen försökte begravningsentreprenören avbryta gudstjänsten för att han skulle kunna hålla sitt tidsschema. Men Paul ville inte låta sig avbrytas innan bönen var avslutad.

Efter begravningsakten ropade flera gäster ut sin sorg högt och tydligt och kastade sig över kistan för att hindra att den bars ut. De motades bort av andra. Gemensam transport med minibussar och lastbilar med öppna flak hade ordnats för att deltagarna skulle kunna färdas i procession till begravningsplatsen.

Begravningar vill alla delta i. De döda spelar en viktig roll i den peruanska kulturen. De finns med i alla möjliga sammanhang, och därför anses det viktigt att hålla sig väl med de döda.

Begravningsplatserna i Peru är uppbyggda av cementlådor, där kistorna placeras. De är indelade i sektioner med fyra – fem våningar. De dyraste platserna är längst ned och de billigaste högst upp. Carmens kista placerades högst upp. När den väl kommit på plats murade man för ett lock. Först när detta arbete avslutats började folket gå hem.

Dessa dagar gav en unik möjlighet att evangelisera. Främst vände vi oss till Carmens barn. Ingen av dem är kristen. Nu påmindes de upprepade gånger och uttryckligen om vikten av att ta emot Jesus medan det är möjligt.

Håkan Ekström