Axplock

Ur: Mitt testamente av Bo Giertz.

Fäderna brukade ge dem som kom efter dem något minnesord ur Skriften. Jag skall försöka göra detsamma. Alltså:

Håll fast det du har!

Inget kyrkosamfund kan väl berömma sig av att ha tagit vara på allt som Kristus har att ge. Men vår svenska kyrka kan räknas till dem som fått mest av det arv, som den allmänneliga Kyrkan förvaltar.

Vi har arvet från fornkyrkan, från apostlarna, från kyrkofäderna och de stora koncilierna. Från dem har vi fått nådemedlen, evangeliet och den rätta bekännelsen till Jesus Kristus, sann Gud och sann människa – ett arv som lever också i mässan och liturgien, i kyrkoåret och i hymner och böner, som vi alltjämt brukar.

Och vi har arvet från reformationen, den djupa insikten i Kristi verk som Frälsare och Försonare, den som burit våra synder och dött för oss. Vi som aldrig blir färdiga med det vi borde göra och vara, kan ändå leva som Guds trygga och lyckliga barn, när vi tror på honom och håller oss till honom.

Slutligen har vi också arvet från de stora kyrkväckelserna, som gjorde denna tro på Kristus levande och angelägen, något som inte bara blev accepterat som sant därför att andra trodde så, utan blev det mest personliga av allt, något som man inte kunde vara utan.

– – –

I mörka stunder undrar jag, om någonsin en kyrka, som fått ett så rikt arv, handskats så vårdslöst med det. Mina gamla ögon har hunnit se så mycket av något som i det långa loppet betyder en sjukdom till döds för kyrkan. jag menar tvivlet på att vi äger en uppenbarelse, en sanning som – rör att tala med Skriften – en gång för alla blivit anförtrodd åt de heliga (Jud. 3). Alltså detta att Kristus är Frälsaren, att han är vägen, sanningen och livet, att det inte finns någon annan väg till Fadern, att Kristus med sin Ande lett sina apostlar fram till hela sanningen och givit sin kyrka en grund som aldrig kan ändras. Himmel och jord skall förgås, allt annat är underkastat förändringens lag, men hans ord skall bestå – och för oss gäller det att hålla fast vid det, ståndaktiga intill änden. Den tron kolliderar hårt med några av vår tids älsklingsdogmer: tron på alltings relativitet, på en ständigt fortgående förändring, som samtidigt betyder ett framåtskridande, också mot nya trosföreställningar och förändrade moralbegrepp.

Det stora trosprovet i vår tid är att våga säga vad Kristus säger, även om det går stick i stäv mot en mäktig folkopinion. Det är här som kyrkan så ofta har svikit. När opinionens tryck har blivit för starkt, har man vikit undan. Man har tröstat sig med att det bara gällde tolkningsfrågor, att man inte så noga kan veta, vad Jesus menat eller vad han faktiskt sagt. Man har retirerat steg för steg under försäkran att man dock ville hålla fast vid det väsentliga – medan man uppgett just det väsentliga: Kristi absoluta suveränitet över alla mänskliga tankar och önskemål. Vad man i början förklarade ouppgivligt, det kunde man tjugo år senare tumma på. Tills vi nu kommit så långt, att man ifrågasätter kyrkans rätt att lära, att det är genom tron på Kristus som vi människor blir frälsta.

– – –

Detta är min djupaste oro: att den svenska kyrkan, i vilken jag blev döpt och som förmedlat till mig det bästa livet har haft att ge – att hon, som i tusen år stått fast, nu skulle svika – kanske just i elfte timmen före sin Herres återkomst – och så förlora sin krona.

Nu kanske någon säger som judarna på pingstdagen: Bröder, vad skall vi göra? (Apg. 2:37)

Jag svarar: Inte något nytt och märkvärdigt. Vi skall ta vara på det vi har, hämta fram det och låta det verka. Vi skall göra det i glädjen över att ha en sådan rikedom att ösa ur. Och vi skall akta oss för att renodla. Vi måste lära oss att se, att detta som vi vant oss att kalla för ”riktningar” – högkyrkliga, gammalkyrkliga, lågkyrkliga, ungkyrkliga – har del i ett och samma arv. Överallt där Kristus, Frälsaren, blir älskad och ärad, förkunnad och mottagen, där kan en kristen vara med. Kanske vi trivs bäst i ett visst sammanhang och med en viss typ av gudstjänst, lovsång och bön. Men är Kristus för oss den stora hjärtesaken, då kan vi möta honom också hos andra riktningar.

Det hör till de gladaste och djupaste erfarenheterna i mitt liv, att den levande Kyrkan har plats för så många olika slag av Guds barn och att man kan glädjas åt syskonskapet med dem alla. Men villkoret är, att vi alla har Kristus till Herre och gör allvar av det.

Den förnyelse av våra församlingar som måste komma är alltså inte nödvändigtvis bunden vid nya former och arbetsmetoder. Det är en fråga om en förnyelse av våra hjärtan, vår tro och vår kärlek, den förnyelse som bara Gud kan skapa och som han skapar genom sin Ande och sitt Ord.

För prästen gäller det alltså ”bara” att vara herde och lärare, att ”predika ordet, att vara redo i tid och otid, att avslöja, tillrättavisa, med mycket tålamod och grundlig undervisning” (2 Tim. 4:2). Och för lekfolket (”gudsfolket” som ordet egentligen betyder!) gäller det att ta Kristus på allvar, att inte gilla honom därför att han tycker som vi tycker att han borde tycka, utan att sluta upp att tycka själva och i stället fråga: Vad tänker Kristus om mig? Vad vill han med mig? Vad Kristus vill ha är verkliga lärjungar, som på allvar lyssnar till det han har att säga och ger honom rätt i allt. Det är med sådana han bygger sin Kyrka, den byggnad, där vi skall vara de levande stenarna och han den grund, som en gång för alla blivit lagd.

Därför kan min sista önskan till Svenska Kyrkans medlemmar, till alla dem som skulle vara ”de heliga i Sverige”, Guds egendomsfolk och Kristi lärjungar, hans vittnen och hans vänner inte bli något annat än detta: Håll fast det du har, så att ingen tager din krona!

Artikeln ursprungligen publicerad i Växjö stifts hembygdskalender 1986