Den viktigaste läropunkten
Om syndernas förlåtelse av Carl Olof Rosenius
Artikeln om Guds nåd, om syndernas förlåtelse, om den eviga rättfärdigheten i Kristus, är den största och viktigaste av alla. Det är egentligen den som gör oss till kristna. Det är den som ger Anden, när den rätt och av hjärtat omfattas, och det är den som gör oss saliga.
Det må vara hur det kan med en människas övriga kristendomskunskap, med hennes övriga artiklar och hennes övriga erfarenheter, har bara denna artikel om Kristi förtjänst, om nåden, om syndernas förlåtelse blivit rätt levande i hennes hjärta, då är hon redan en kristen, redan lycklig, glad och salig, redan av Anden gjord villig och i stånd till alla goda gärningar.
Om hon däremot vet, kan och har allt annat men saknar denna artikel, så är hon ännu inte någon kristen. Hon kan visserligen vara religiös och from men är inte född på nytt. Hon kan väl göra föresatser och kämpa och be för att fullgöra dem, men i allt detta råder död, vanmakt och uselhet. Hon har olust och tröghet till allt.
Men se, när hon fått förvissning om sina synders förlåtelse, hur glad och lycklig, hur angelägen och villig är hon då inte!
En predikant kan vara hur brinnande som helst i sitt nit, predika och varna, ja, driva sina åhörare med Sinais och helvetets hetaste lågor, har han inte gjort Kristus och försoningsnåden till huvudsak, till A och O i sina predikningar, så är allt till slut förgäves. Visserligen är folk undervisade, övertygade och känner sig fördömda, och en del är väckta, men deras hjärtan är oförändrade, hjärtats fördärv är övermäktigt, tillståndet dött, trögt, oandligt och arbetet fruktlöst. Det är precis som det ser ut på en åker, där man brutit och plöjt jorden men aldrig kastat ut säden och dit sol och regn aldrig kommit.
Men när predikanten vänder bladet och förkunnar Kristus och honom korsfäst, predikar syndernas förlåtelse för dem som ligger olyckliga under synder, som de ännu inte övervunnit, då blir det rörelse, då börjar det grönska och knoppas, då kommer alltid några förut hårda hjärtan att smälta, bli böjliga och ödmjuka, glada, kärleksfulla och villiga och skickliga till det goda.
Ja, det är denna artikel som gör oss saliga. Om jag har mina synders förlåtelse, är jag redan lycklig, redan ett Guds barn. Vad högre kan jag bli, vad mer kan jag önska av detta livet? Om jag däremot inte har syndernas förlåtelse, vad har jag då för nytta av allt annat? Hur olycklig är inte den människa som inte har sina synders förlåtelse!
(Avsnitt insänt av Anders Andersson, Visseltofta. Bearbetad.)
Bibeln är Guds ord
Bibeln är inte som andra böcker. I Bibeln har vi den levande Gudens vittnesbörd. (– – –)
Hur många bedrövade har inte blivit tröstade av uppmaningen: ”Kom till mig, ni alla, som arbetar och är betungade, så skall jag ge er ro!” Då man frågade en stackars mördare, som leddes till avrättsplatsen, om han var rädd för att dö, svarade han: ”Jag litar på ett enda bibelspråk. Då jag hörde: ’Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son…’ kände jag Guds armar sluta sig hårt omkring mig och jag blev frälst.” Genom läsningen av Psaltaren, Galaterbrevet och Romarbrevet lyftes Martin Luther upp ur förtvivlans djup och försattes i tacksägelsens och jublets himmel. Medlet till Augustinus’ omvändelse var den vers i Rom. 13 som föll honom i ögonen när han öppnade sin bibel: ”Natten är framskriden, dagen är nära. Låt oss alltså kasta av oss mörkrets gärningar och rusta oss med ljusets vapen.” Hur många judar har inte blivit omvända bara genom att läsa Jes. 53, som Luther kallar för ”det klaraste evangeliet i hela Bibeln”?
Och sedan en människa blivit omvänd, finns det väl i hela världen något annat än Skriftens ord, som kan livnära, styrka, uppmuntra, tillrättavisa henne och i dödens stund ge henne ljus och förtröstan?
Adolf Saphir (Ur Bibelns gudomliga enhet)