På Blodsnådens grund. Om Adi Sjöblom och hennes författarskap av Ingvar Dahlbacka. Evangeliföreningens förlag, Finland. C:a 300 sid.
Författarinnan Adi Sjöblom från Österbotten i Finland har med skäl kallats för Evangeliföreningens Lina Sandell. Med sina 965 dikter och hundratals berättelser stod hon i en särklass som medarbetare i Svenska Lutherska Evangeliföreningens olika tidskrifter från 1920- till 1960-talet. Detta dokumenterar och beskriver kyrkohistorikern Ingvar Dahlbacka på ett fängslande sätt i denna bok på c:a 300 sidor.
Men vilket intresse kan en läsare i Sverige ha av denna kvinnas liv och livsverk? Vi har ju bara en dikt av henne i sångboken Lova Herren (nr 766).
Jag fann boken intressant, inte bara för att man får veta hur Gud använde denna kvinna – hon var döv sedan tonåren – som sitt redskap till att sprida evangelium i dikter och berättelser utan också med tanke på beskrivningen av den miljö som hon verkade i.
Adi Sjöbloms författarskap genomsyras av förtröstan på Guds ord och löften, som hon vill förmedla till framför allt ”små vänner” i Evangeliföreningen i alla åldrar. Hon levde i Guds löften under mycket enkla förhållanden och var helt beroende av vännernas hjälp och stöd. Man kunde beskriva förhållandet mellan Adi Sjöblom och Evangeliföreningen som en symbios, där Adi skrev dikter och berättelser som Evangeliföreningen publicerade och understödde. Jag kan tänka mig att denna bok är mycket intressant för alla dem som känt Adi, sjungit hennes sånger eller läst hennes berättelser.
Men den är också intressant och lärorik för en bredare allmänhet, för Ingvar Dahlbacka har gjort en ingående studie om Evangeliföreningen som evangelisk väckelserörelse och som litterär institution, om de evangeliska läsarna och om kvinnorna inom den evangeliska rörelsen. Det är intressant att följa de traditioner som växte fram och i vilka Adi Sjöbloms författarskap var en viktig del.
Du, som är intresserad av att lära känna denna oerhört produktiva kvinna men också av ”läsare” och kyrkohistoria i vårt grannland, har här en mycket innehållsrik och väldokumentad skildring, i vilken man kan finna många likheter med motsvarande tid och med utvecklingen i vårt land. Historien förklarar mycket av varför det är som det är i dag. Göte Hansson
Ha det så bra! En bok om ångest av Sven Reichmann. Församlingsförbundets Förlag AB och UTtrycket.
Hjälp att kunna se behöver vi nog alla. Sen kan det gälla förmågan att se vad som styr oss, vad vi vägrar släppa taget om eller vad vi förlamas av. Och i förlängningen följderna av detta.
På sitt enkla och självklara, sitt träffande och avslöjande men samtidigt grundliga sätt sätter Sven Reichmann fingret på punkt efter punkt där varje modig och ärlig människa känner igen sig själv.
Reichmann reder ut begreppen rädsla och ångest och visar vad de kan leda till. De kan leda till flykt, till att man vill öka kontrollen eller att man byter en rädsla eller ångest mot en annan.
Vad finns det då för alternativ till att förbli bunden i sin rädsla och utlämnad till de här sätten att hantera den på?
Författaren ger oss en del att arbeta med. Det är nödvändigt att acceptera den ångest som inte går att undvika, innan det går att hitta en väg ur den ångest som inte är nödvändig. Be om modet att acceptera den ångest du inte kommer undan. Ett annat råd vi får är att byta vårt självförtroende mot ett Gudsförtroende. Visserligen är ett sunt och gott självförtroende en tillgång, men det är dock en bräcklig grund då stormarna i livet kommer.
I förlängningen av detta gör vi också den vinsten att vi byter vår människofruktan mot en Gudsfruktan.
Författarens genomgång av vad gudsfruktan innebär är viktig och välbehövlig. I Ps. 130:3‒4 står det: ”Om du Herre, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå? Dock, hos dig är förlåtelse, för att man må frukta dig” Först kommer alltså förlåtelsen och sen gudsfruktan som en följd av nåden. Då vi ser detta eller ännu hellre har varit där blir det ganska klart att gudsfruktan inte är detsamma som helvetesskräck.
Har man sett sin missgärning och fått en glimt av vad Guds förlåtelse är, då har man erfarenheten av att Gud är en god Gud. Och det är ju alldeles klart en skillnad när det gäller detta med gudsfruktan jämfört med om min Gud varit en ond Gud. Gudsfruktan i positiv mening väcks till liv genom att man ser två saker: Att Gud är god och att Gud har makt.
Gud har den största makten. Han är den ende som kan förstöra allt. ”Frukta istället honom som kan förstöra både själ och kropp i Gehenna” säger Jesus i Matt. 10:26‒31. Men han gör det inte, för han är god. Ingenting händer p.g.a. Guds likgiltighet eller frånvaro. Han som t.o.m. ser sparven som faller till marken. Guds godhet vore inte av samma värde om han inte hade makten att också fördärva.
Det vi har svårt att acceptera är att Gud inte använder sin makt till att alltid beskydda oss från faran.
I Gudsfruktan ligger också detta att man mer än något annat fruktar att relationen, förhållandet till Gud ska ta skada.
Ytterligare en sida av begreppet gudsfruktan kommer fram i de bibeltexter både från GT och NT som beskriver hur människor som ställs inför Guds härlighet drabbas av skräck: Hesekiel (Hes. 1:28ff), Daniel (Dan. 10:10), de tre på Förklaringsberget (Matt. 17:7).
Det berättas att de alla kastar sig till jorden, men också att de blir uppresta. Kan det vara så att ingen inför Guds majestät ska kunna stå på benen i egen kraft, men att Gud inte vill ha oss liggande i rädsla eller skam?
Hade vi kunnat stå helt för oss själva så skulle det signalerat att vi vore Guds jämlikar. Och det är vi inte och ska inte bli.
Gudsfruktan är alltså också vår villighet att acceptera att han är Gud och vi är människor.
Boken är omfattande, 250 sidor med liten stil, och behandlar mycket mer än vad detta ger en glimt av. Den rekommenderas varmt.
Lena A-Artman