”Jakten efter en obegränsad frihet” – så ville en amerikansk tidskrift för ett par decennier sedan beskriva vad som framför allt utmärker 1900-talsmänniskan. Åtskilliga företeelser tycks bekräfta iakttagelsens riktighet.
Den sexuella revolutionens preludier följs nu av homosexorganisationers i kör framförda anspråk på just obegränsad frihet, skamlösa krav, som ärkebiskopen inte ens vid rikshelgedomens port förmått bemöta med kristendomens enastående erbjudande om verklig frihet inom av Gud i Skriften satta gränser.
De flesta samfund har bekymmer med sina 70-talister, som tar sig friheten att söka andliga godbitar lite varstans utan hänsyn till Bibelns förmaning att inte överge de egna sammankomsterna. Har trohet och ansvarstagande blivit hinder i ”postmodernisternas” jakt efter obegränsad frihet?
Kan det vara samma jakt efter en obegränsad frihet som driver även samtidens frikyrkobildare? När man väl fått frågan ”Kan vi?” med ja besvarad, bryr man sig sällan om att också fråga sig: ”Bör vi; tjänar det inte bara vår egen utan också Guds rikes sak?”
På några områden har vi fått obegränsad frihet: vi får be i Jesu namn. Det framgår av Ola Österbackas ”katekesutveckling” på sid. 17‒18. Vi får ännu läsa och samlas omkring Bibeln. Intervjun på sid. 22‒23 vill bl.a. uppmuntra till det. Vi får ge till missionen. Låt missionärernas artiklar på sid. 11‒16 sporra till fortsatt frikostighet! Framför allt, glöm inte att ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse, då han blev en förbannelse för oss” (Gal. 3:13). Läs Seth Erlandssons artikel på sid. 4‒5 till förnyad och fördjupad förståelse av (och helig häpnad inför) det sanna, det eviga evangeliet!
Sam-Arne Nilsson