Kan ingenting
1800-talets predikotraditioner, som alltjämt upprepas på många håll (– – –) tillämpar man alltså en bibeltolkningsprincip som fick ett pregnant uttryck, när en gymnasist skrev en uppsats om Luthers reaktion i ett trängt läge. Han påstod att Luther sade: ”Här står jag och kan ingenting.” Och sedan tillade gymnasisten: ”Detta har sedermera kallats för Confessio Augustana.” Denne gymnasist hade inte så god källkunskap, men han hade tydligen hört åtskilliga predikningar som präglats av en olycklig sammanblandning av Iustitia coram Deo och Iustitia coram hominibus, d.v.s. rättfärdighet inför Gud och rättfärdighet inför människor. Man har inom många predikotraditioner varit så rädd för att människan skulle få någonting att åberopa sig på inför Gud att man berövat henne allt sunt självförtroende också i praktiska frågor. Sådant blir ofta resultatet, när man inte reflekterar över teologiska frågor, utan bara upprepar vad man lärt sig utantill en gång i tiden.
Rune Klingert i SPT 48/98
Om Bibelöversättningen
Bibelöversättningsarbetet har ökat starkt under nittonhundratalet. Fram till år 1948 hade 1 000 folkgrupper tillgång till Bibeln eller någon bibeldel på sitt modersmål. År 1993, eller 45 år senare, var det ytterligare 1 000 grupper som kunde läsa Guds ord på sitt språk. Förra året överlämnades ett Nytt Testamente till en ny språkgrupp var nionde dag! Men vi kan inte slå oss till ro med det. Vi satsar i dag på att nå ytterligare 1 000 språk.
Mildred Fagerström
I Till Alla Folk 4/98