Ett par unga Etiopien-missionärer har under hösten -98 gått på språkskola i Addis Abeba för att lära sig amharinja,och en eftermiddag åkte jag de tio kilometrarna tvärs genom stan för att intervjua dem.
Ett par unga Etiopien-missionärer har under hösten -98 gått på språkskola i Addis Abeba för att lära sig amharinja,och en eftermiddag åkte jag de tio kilometrarna tvärs genom stan för att intervjua dem.
Familjen Jan-Åke Johansson bor i en förhyrd lägenhet ute på Joint Language School i det område som kallas Mekanissa. Barnen Jane, Susanne och Pysen, leker i sandlådan och vid gungorna på andra sidan huset, medan lilla Cecilia sover middag. Vi sätter oss ute i skuggan på altanen för
en liten pratstund.
Vill ni först berätta lite om er själva?
Christina: Jag är uppväxt i Närpes i Finland, har växt upp inom Svenska Evangeliföreningen och sjungit med i ungdomskören. Det var så jag kom med ”på vägen”. Min utbildning började med ett år på Folkhögskolan i Vasa och slutade med ett halvt år på Strandhems Bibelskola; däremellan
utbildade jag mig till sjuksköterska och till apoteksbiträde.
Jan-Åke: Markaryd har sett mig växa upp, och efter utbildning har jag arbetat inom sjukvården 1982‒90. Sen har jag jobbat i Stockholm som resesekreterare för MBV i fem år. Strandhems Bibelskola gick jag HT -82 och VT -97.
Hur kom kallelsen till missionär?
Jan-Åke: Den yttre kallelsen kom i febr. -94 strax efter det att tvillingarna fötts men den inre hade funnits länge och jag har alltid varit intresserad av mission.
Detta senare instämmer Christina i. Båda har på privat initiativ besökt Kenya, dock inte samtidigt.
Nu har ni varit i qersa i 3‒4 måna-der. hur har ni upplevt den tiden?
Båda tycker att de känner sig hemma i Qersa och trivs bra. Det är fin natur och trevliga människor, särskilt de som går i kyrkan och som de därför fått mest kontakt med. De nämner den nye prästen qes Abraham, evangelisten Matteus, rektorn ato Hirpo och de gamla trotjänarna på kliniken, fruarna Toabetch och Rahel. Inte minst den senare har varit dem till stor hjälp, eftersom de obehindrat kunnat prata svenska med henne.
Jan-Åke nämner dock att när man bott i en storstad så länge som han gjort, kan man nästan tycka att det blir för tyst ibland i Qersa, där folk håller sig inne på kvällarna och där det inte kör några bilar. Eftersom det inte finns elektriskt ljus längre än till tio, då generatorn stängs av, får man sitta och läsa vid fotogenlampa och det kan kännas jobbigt. Annars saknar de inget materiellt. Ibland längtar de efter att få lyssna till predikan på sitt eget språk. Predikan på kassett kan inte helt ersätta den andliga gemenskapen.
Något de verkligen saknar är material till kliniken, som skulle behöva betydligt mer utrustning om arbetet ska kunna bedrivas riktigt effektivt.
Nu har ni alltså gått i språkskola sen i mitten av augusti. vilka erfarenheter har det gett er?
Christina: Det har varit berikande, inte bara att få lära språket utan också att träffa människor från olika nationer och andra kristna sammanhang.
Jan-Åke: Något som också är värdefullt är att vi har så mycket kulturorientering och får lära oss en hel del om seder och bruk. Studiebesök har vi också varit på, t.ex. i den stora Trinity Cathedral, och vi har haft utflykt till det gamla klostret Debre Libanos.
Båda betonar att språket är svårt, och den uppfattningen lär de inte vara ensamma om, eftersom amharinja uppges vara ett av världens statistiskt sett svåraste språk! (Tänk, vad jag kan vara tacksam som inte behövt lära mig det utan har fått det gratis!) Jan-Åke poängterar att vad de fått under språkkursen egentligen bara är en introduktion och att de får fortsätta att lära sig mer när de kommit tillbaka till Qersa. Qes Abraham har lovat att hjälpa dem, så mycket de nu hinner läsa för arbetets skull.
Barnen har blivit vana att flytta från det ena stället till det andra, så de har också funnit sig till rätta och trivs bra. Christina tillägger att om det är något de fyraåriga tvillingflickorna Jane och Susanne saknar, så är det flick-kompisar, för flickor är hemma och hjälper sina föräldrar i stället för att vara ute och leka, något som barn i Etiopien tidigt får vänja sig vid.
Hur känns det att återvända till Qersa?
Jan-Åke: Det känns bra, för man börjar bli skoltrött och längtar efter att börja jobba och använda språkkunskaperna och se om folk förstår en!
Ni har mötts av problem av olika slag?
Jan-Åke: Vi var nog förberedda på att man skulle kunna bli sjuk, så det kom inte som någon överraskning. Och f.ö. ska man inte åka ut med den föresatsen att man ska åstadkomma storverk, för då bli man besviken.
Christina: Den största frustrationen har varit att inte kunna kommunicera med folk. Man får lära sig tålamod. Ett bibelord som betytt mycket för mig, när jag varit sjuk, är versen ”Min nåd är dig nog, ty min kraft fullkomnas i svaghet”. Man måste bli liten innan Gud kan använda en.
Jan-Åke: Vi är missionärer i en annan tid nu än för 30 år sedan, då missionärerna bestämde allt. Det är så mycket man skulle vilja ändra på! Men även om det kan vara frustrerande, får vi finna oss i, att det nu är någon annan som bär det yttersta ansvaret.
Detta är nog något vi alla brottas med, men vi är överens om att goda råd kan man alltid ge. Och jag tror att när man lärt känna folket närmare och de har börjat få förtroende för missionären, blir de också mer benägna att lyssna och kanske t.o.m. komma och be om råd i olika situationer. Och när de hört något tillräckligt många gånger, kan de acceptera det och t.o.m. komma fram med det som om det vore deras eget förslag. Då först blir det genomförbart!
Jan-Åke påminner till slut om hur missionsbefallningens ord om att göra alla folk till Jesu lärjungar gång på gång blir så levande inför det myller av människor man ser var dag. Den gäller ju Etiopiens alla miljoner! Även om det finns åtskilliga evangeliskt kristna i landet, är det ändå så många som aldrig hört evangelium!
Ansvar för våra medmänniskor har vi alla, var vi än bor. Vi kan inte komma undan det, hur vi än försöker. Vad är det Gud vill att just du ska göra?
Intervju: Hanna-Karin Stark-Hechamo
Missionär, Addis Abeba.