Nytt liv till en hel familj

En helt vanlig tisdag träffar jag Teresia och hennes tre döttrar, tillsammans med Elizabeth, husmor på Bethesda och Sofia Nilsson som foto­graf. När vi knackar på dörren sitter de två yngsta, Wairimu och Njere, i soffan och väntar på att vi ska komma. De hoppar till av knackningen, sen rusar de fram och kramar om oss.

”Inte en dag då jag var lycklig”
Det är svårt att tänka sig att Teresia levt på gatan. Hon sprudlar av glädje och skrattar mycket. Teresia födde sina barn på gatan. Under hela sin uppväxt hade hon det svårt. Hennes styvpappa misskötte henne och mamman var feg, hon såg vad som hände men låtsades som att inget var fel. En dag började styvpappan att utnyttja Teresia sexuellt, då blev det nog för Teresia. Hon flydde från sitt hem och hamnade på gatan i Nakuru. Hon var då 14 år.
– Det fanns inte en dag då jag var lycklig som barn, säger Teresia med allvarlig röst. Jag stod inte ut längre, och vart skulle jag gå? Jag hamnade på gatan och började använda droger, röka bangi (marijuana) och sniffa lim. Det fick mig att slappna av och jag glömde bort allt det svåra i mitt liv. Det gjorde också mig mer frimodig och jag var inte rädd för att tigga.

Hittade till Bethesda
Under denna tid mötte Teresia sin man som också är pappa till alla tre flickorna. Efter tag var Teresia gravid. Hon födde en dotter, Nyawira. Två år efter fick hon en dotter till, Wairimu, och sen kom Njere ett år senare.
– När jag fick barn började jag tänka mer på hur jag egentligen levde, berättar Teresia. Var detta ett värdigt liv för mina barn? Hur skulle jag kunna ta hand om tre barn på gatan? Jag ville ge dem chansen att få ett bättre liv än vad jag hade fått.
– Jag kom i kontakt med Bethesda år 2002, fortsätter Teresia. De delade ut mat och jag brukade gå dit, inte bara för att få mat utan också få tillfället att prata med någon. Efterhand som tiden gick blev jag erbjuden att komma till
Bethesda på dagarna.

Från apatisk till levande
Bethesda fokuserar främst på pojkar mellan 7 och 14 år, men man har även haft kontakt med en del gatutjejer genom under åren.
Jag kommer ihåg Teresia, hon kom till Bethesda samma år som jag åkte ut till Kenya, 2006. Vi var båda nya här. Wairimu var ett år då, hennes blick var tom och det gick inte att få kontakt med henne. Hon fick bäras runt, hennes ben och armar var som förlamade. Jag tror det var många av oss på Bethesda som såg Wairimu som hjälplös och frånvarande – men hon förändrades. Från att ha varit helt apatisk började den lilla flickan få mer och mer liv. Det var helt fantastiskt att se henne springa runt och leka, precis så som barn ska göra. Wairimu fick en speciell plats i mitt hjärta från förs­ta dagen jag träffade henne.
– Men det var svårt att lämna gatan, fortsätter Teresia. Beroendet av drogerna hade satt sig djupt och många gånger ville jag bara ge upp och lämna Bethesda.
Detta var första gången i sitt liv som Teresia upplevde att det fanns människor som brydde sig om henne. Tänk att slitas mellan hopp och förtvivlan och att kastas mellan känslorna att vara älskad och inte! Det blev en stor kamp för Teresia, men hon vann. Det finns en stolthet hos henne som är härlig att se.
– Gud gav mig livet tillbaka, säger hon och ler stort. Och jag vet att det var många som bad för mig redan när jag var på gatan. Bethesda har gett mig så mycket, särskilt omtanke och omsorg. De har lärt mig hur jag kan ta hand om mina barn på bästa sätt och gett pengar så att barnen har möjlighet att gå i skolan.

Förebilder och framtidsplaner
– En förebild jag har är Elizabeth; hon har visat mig hur en god mor kan vara, fortsätter Teresia. Elizabeth har alltid lyssnat på mig och jag har känt mig fri att berätta om mina problem för henne. Hon har hjälpt mig mycket, hon är klok och har gett mig många goda råd.
Ett stort skratt bryter ut i huset. Elizabeth blev nog förvånad över att Teresia såg henne som en förebild. Jag sneglar på Elizabeth och jag ser hur hon sträcker på sig, hon blev glad och jag tänker igen på hur mycket Bethesda har fått betyda, inte bara för Teresia och hennes barn utan också för pojkarna och deras familjer.
Innan vi avslutar intervjun frågar jag om Teresias framtidsplaner och hon säger att det viktigaste för henne är att barnen ska få bra utbildningar och att Gud alltid ska finnas vid hennes sida. Jag frågar flickorna vad de skulle vilja bli när de bli stora. Nyawira säger direkt att hon vill bli pilot. Wairimu som är mer allvarlig och eftertänksam säger till slut att hon vill bli läkare. När vi frågar Njere säger hon att hon vill gå i skolan och att hon vill hjälpa till att diska. Vi skrattar lite och frågar igen vad hon vill bli när hon blir stor:
– Jag vill diska, säger hon gulligt.

En trygg och glad familj
Det är underbart att få träffa och se denna familj. I mina ögon ser det ut som att de är ganska fattiga med tanke på det lilla rummet de bor i med två sängar, en soffa utan dynor och några kastruller i ena hörnet av rummet. Men Teresia och hennes barn har fått något mycket mer värdefullt i sina liv, de har hittat glädjen och tryggheten. Vi har än en gång fått se hur Guds kärlek har fått tränga in i människors hjärtan och förändra det hopplösa. Guds kärlek helar från topp till tå, den träffar stora som små och den ger förtröstan och glädje i livet. När jag går säger Wairimu och Njere samtidigt ”Hej då” – och jag böjer mig ner en sista gång, kramar om dem och säger:
– Hej då, hoppas vi ses i kyrkan på söndag!

Lina Jämstorp, missionär, Kenya