JAG FÖDDES 1973 i byn Fonsho i Herara Mandoyo-
området. Min far heter Tufa Kawo och min mor Lemdare Idiris.
Vi var sammanlagt arton syskon, sex helsyskon och tolv som är barn till min styvmor. Vi var åtta bröder och nio systrar men min äldsta syster dog 1992. Två år efter att min mor dog, 1980, skickade min far mig till den lutherska missionsskolan i Laqi Herara, där undervisning i Bibeln är ett av ämnena. Jag gick där i två år, i klass 2 och 3.
Efter att ha studerat Bibeln och Lilla katekesen döptes jag i juni 1982 av qes (pastor) Wobishet Lema (fader till qes Biruk som nu bor i Stockholm). Fastän jag kom från en muslimsk familj brydde de sig inte om att jag blev kristen, och det av tre skäl: De var på den tiden inte konservativa muslimer, min far var mest intresserad av att jag skulle få utbildning och de trodde att jag skulle återvända till islam efter klass 12.
Men jag förblev kristen för jag förstod att Jesus är vägen, sanningen och livet. I islam finns det ingen frälsning och inget hopp om evigt liv. I dag är flera i min familj också kristna.
Skola och seminarium
I september 1982 fick jag möjlighet att gå klass 4 till 6 i internatskolan i Asella – jag var alltså i Asella i tre år. Under den tiden lärde jag känna Jesus Kristus bättre och vad han har gjort för mig på korset – att han är vår Frälsare och den levande Gudens Son. Jag kom då också med i söndagsskolans kör.
I klass 7 till 12 bodde jag för mig själv inne på det område som hör till den Lutherska kyrkan i Asella. Jag fick lite understöd från missionen genom kyrkans försorg (15–25 birr per månad) och gick så i Chilalo Terara fortsättningsskola (secondary school).
I klass 7 deltog jag i konfirmationsundervisning och konfirmerades av qes Alazar Naemen. Jag blev medlem i kören och tjänstgjorde också som bibelstudie-ledare.
I oktober 1991 började jag så på det Lutherska teologiska seminariet i Asella (LTS). Efter min examen i juli 1993 skickades jag till församlingen i Koffale, eftersom det inte fanns någon tjänare där. Från och med den dagen blev jag tjänare och ledare inom kyrkan.
Min systers barn
Under tiden i Koffale tog jag mig också an tre barn till min syster som dog 1992, medan jag var på seminariet. Det var två flickor och en pojke som av ekonomiska skäl annars inte kunde fortsätta i skolan.
De tre barnen blev kristna och döptes i församlingen i Koffale. Nu är de vuxna och den äldsta arbetar som sjuksköterska i ett projekt som bedrivs av Compassion International, under Ziways lutherska kyrka. Den andra dottern bor i Australien och sonen är på universitetet.
Kallelse och tjänst
Efter att ha tjänstgjort tio år i Koffale fick jag möjlighet att studera på Mekane Yesus-kyrkans Teologiska seminarium i Addis Abeba. Efter examen flyttade jag till Asella för tjänstgöring i församlingen där och för att bli föreståndare för Arsi-synoden.
Under tiden jag förestod synoden där valde dess medlemmar mig och qes Mekonen Geremew att representera Arsi-synoden i EELCs exekutivkommitté. Det var då jag valdes till att bli president för EELC efter Taddese Bogale. Detta skedde i juni 2006, först för ett år, men därefter för ytterligare fyra år.
Jag har som representant för EELC under åren 2007, 2010 och 2011 besökt Sverige och Danmark i olika ärenden. Jag fungerar fortfarande som kyrkans president, församlingsledare och lärare på LTS i Asella.
Vår stora familj
Jag gifte mig i februari 1997 och vi har fått fyra barn, tre pojkar (födda 1997, 1999 och 2004) och en flicka (född 2002). De går nu i klasserna 8, 7, 4 och 1. Vi är nu åtta medlemmar i min familj: jag och min fru Kibre Wakene, mina fyra biologiska barn och en adopterad dotter som förlorade sina föräldrar i en bilolycka. Dessutom bor en dotter till min svåger hos oss och går i skolan här.
Flickan vi adopterat var yngst i sin familj, hon är drygt nio år och har fyra bröder och en syster. Hon heter Besha Dedefo och går i andra klass. Sedan hennes mamma och pappa (en kusin till mig) dött lämnades barnen ensamma med sina fattiga farföräldrar ute på landet.
Jag och min fru diskuterade hur vi skulle göra och tog sen till oss den yngsta dottern. Hon blev alltså vårt barn och de andra älskar henne högt. Men vi kunde inte hjälpa de andra eftersom jag har låg lön och dessutom hjälper mina fattiga föräldrar som bor på landet i låglandet, där det inte regnar tillräckligt.
De flesta av mina bröder och systrar studerar och kan inte bidra ekonomiskt – de behöver själva stöd för att kunna gå i skola och studera. I vår kultur lever vi i en nära familjerelation och hjälper den som behöver stöd. Av oss arton syskon är det bara jag och min yngre bror Samuel som har arbete. De flesta är därför beroende av oss två eftersom familjen är fattig. Men nu i september har två av Beshas bröder kunnat börja internatskolan i Asella eftersom de fått understöd från vänner i Sverige. Så nu är det bara tre av barnen som inte har fått någon hjälp.
Min fru Kibre Wakene undervisar i Lutherska kyrkans skola i Asella – hon har en ettårig examen från Teachers Training Institue (TTI). Men nu tillåter inte regeringen att lärare med så kort utbildning undervisar i skolarna. Därför har hon börjat i en privatskola för att höja sin kompetens, så även till det ska min lön räcka.
DET FINNS SÅ MÅNGA UTMANINGAR i livet, i kyrkans arbete och i samhället. Hela världen är full av prob- lem – men den allsmäktige Guden är med oss alla!
Qes Dawit Tufa, president för EELC