Vårt Kosovo

Var kommer ondskan ifrån? Är den en följd av olyckliga omständigheter eller utgör den en grundskada i människans inre, ett fördärv, som vi alla har del i?

Varje dag möter oss nya, fasansfulla avslöjanden om den etniska rensningen på Balkan. Det verkar inte finnas någon gräns för människornas uppfinningsrikedom när det gäller att hitta metoder för att skända och till slut döda sina medmänniskor. Man kan i nyhetsrapporteringen se och höra djupt skakade och förtvivlade människor redogöra för fullständigt makabra händelser under det nu avslutade kriget.

Hur är detta möjligt? Hur kan sådant hända? Och dessutom i vår tid, vår upplysta tid!

De allra flesta står oförstående och frågande inför de omskakande avslöjandena av krigets fasor. Få inser vidden av det destruktiva som hänt, många skakar bara av sig det obehagliga och går vidare. De ser det bara som en ”möjligen lärorik” parentes i utvecklingen, ett tillfälligt bakslag i människans historia.

Men är det bara en helt oförståelig parentes? En isolerad engångsföreteelse?

Det är inte länge sedan alla svenskar fick en inblick i nazisternas grymheter före och under andra världskriget genom boken Om detta må ni berätta. Den är fylld av gripande bilder, som etsar sig fast på näthinnan, och som förhoppningsvis aldrig lämnar oss i fred.

Och i år har Kommunismens svarta bok kommit ut. Den skildrar samma grymheter som nazisternas, bara utförda i namnet av en annan -ism och med ännu större antal mördade.

Vad är det som är fel när sådant kan hända? Vad är det som gör att en människa kan våldta och mörda sin granne, som han levt sida vid sida med under årtionden?

Hurdan är människan egentligen?

 

ONDSKAN – ILLUSION ELLER REALITET?

Jag såg en diskussion i TV mellan Per T. Ohlsson, chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet, och Göran Greider, självutnämnd intellektuell. Den var föranledd av uppropet mot NATOs bomber över Serbien, undertecknat av bland andra Greider. I den debatten påtalade Ohlsson den fruktansvärda ondska i form av etnisk rensning som fått fritt spelrum i Kosovo under en längre tid. Han såg den som en orsak till och på visst sätt ursäkt för bombningarna. Den argumenteringen viftade Greider bort och betecknade talet om ondska som irrelevant. Och det är självklart så, att för en renlärig marxistisk materialist som Greider är ett sådant begrepp som ondska verkligen irrelevant. För honom är människans handlingar bara en produkt av omständigheterna, en nödvändig följd av ett dialektiskt historiskt skeende. Till och med inför den etniska rensningen i Kosovo betecknar Greider talet om ondska på detta sätt!

Här börjar vi nu närma oss problemets kärnpunkt, hur det som hänt verkligen kunde hända. Naturligtvis fanns det många samverkande yttre faktorer som medverkade till detta tragiska resultat. Men var verkligen den etniska rensningen bara en ofrånkomlig följd av en dialektisk historieutveckling? Eller är det rent av så att ondskan inte är någon illusion utan en av orsakerna till kriget på Balkan?

Bibeln ger svaret att ondskan är en realitet! Inte bara som en princip eller ett tillfälligt resultat av olyckliga omständigheter, utan som påtaglig verklighet i människan. I alla människor!

I ett radioprogram för några år sedan intervjuades en fransk journalist och kriminolog. Han hade sysslat mycket med mördares planläggning och utförande av sina illdåd och väckt berättigad uppmärksamhet för detta. Han fick frågan hur han på ett så verklighetstroget sätt kunde beskriva en mördares föreställningar, tankar och tillvägagångssätt. Då gav han det för många säkert överraskande svaret, att han av egen erfarenhet visste vad som rör sig i en vanlig, hygglig människas hjärta.

Osökt kommer orden i 1 Mos. 6:5 i tankarna: ”Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans uppsåt och tankar beständigt var allenast onda.”

Det är så den ende Gode ser på oss människor. Det är så vi upplevs i hans ögon!

Vi ser det inte alltid så, vi ser jämte allt det onda också ofta godhet, kärlek och självuppoffring människor emellan.

Men den sannaste och djupaste bilden av oss inför Guds ögon ser vi i ljuset av hans ord. Och den bilden är inte vacker. Där tonar det fram en människa med en djupgående grundskada, resultatet av ett förödande brott i gudsrelationen redan i början av mänsklighetens historia.

Följderna av detta vi nu ser på Balkan, i de ohyggligheter som uppdagas.

Men ingen av oss går fri från att ha tänkt tankar av i varje fall liknande slag som vi nu sett utförda i handling där nere. Inför Honom som ser allt blir skillnaden mot händelserna på Balkan egentligen en gradskillnad – om än stor – och inte en artskillnad.

Ingen av oss går fri från att ha tänkt tankar av i varje fall liknande slag som vi nu sett utförda i handling där nere.

SYNDAFÖRDÄRVET MÅSTE BEKÄNNAS!

Alla bär vi på det vi kallar syndafördärvet. Ett av uttrycken för detta är den ondska hos oss som får utlopp på varierande sätt. Det finns ingen som bara tänker osjälviska och renhjärtade tankar. Men på något sätt tycks detta inte vara något bekymmer längre. Det är inte många som bär fram sin ondska i hjärtat som synd inför Gud. Och ännu färre bekänner med Paulus:”…det onda som jag inte vill, det gör jag.”

Kanske är det rent av så, att vi i kristna sammanhang har blivit rädda för att tala i klartext om syndafördärvet. Börjar kanhända också vi se människan och hennes situation som en följd av enbart yttre, olyckliga omständigheter? Kanske börjar allt tal om hur värdefull människan är bli en bättre upprättelse och tröst än själva evangeliet.

Visst är människan värdefull! Hon är kronan i skapelsen, det finaste som utgått ur Guds hand. Och detta gäller också efter syndafallet! Men det är just det som gör tragiken i hennes fall bort från gudsgemenskapen så stor! Det är ju stor skillnad om motorn havererar i en fin, dyr bil eller i en gammal rosthög, som ändå inte har något värde.

Och nu har”motorn” i den ”fina bilen” havererat, genom grov misskötsel dessutom! Vi, som var ämnade till något långt bättre, har förlorat själva förmågan till ett liv fritt från inslag av ondska, elakhet, avundsjuka, orena begärelser m.m. Det blev följden av den brutna gudsrelationen.

Vi har inget Kosovo i Sverige, även om segregeringen är påtaglig på många håll. Men vi bär alla på ett Kosovo i miniatyr i våra hjärtan, där tankar tänks och ibland t.o.m. ord formas som inte alls är helt väsensskilda från händelserna i den jugoslaviska delrepubliken.

Vi har inget att förhäva oss över. Men vi får tala om det för Gud. Erkänna det. Och bekänna det som synd. Då, och först då, smakar förlåtelsen.

Det är den enda vägen till verklig upprättelse.

Göran Giselsson predikant, Markaryd