Vårt påskalamm är också slaktat för oss, nämligen Kristus. 1 Kor. 5:7.
På historiska minnesdagar brukar man sätta värde på att få höra skildringar av det stora som gjort dagen till en bemärkelsedag. I den Heliga Skrift har vi också fått tillförlitliga och utförliga skildringar av händelser, som senare skulle högtidlighållas. I 2 Mos. 12 lämnas en noggrann beskrivning över påskoffret och betydelsen av detta, något som pekar hän på vårt påskalamm – Kristus.
Gud lade synnerlig vikt vid att påskalammet var felfritt. På samma sätt framställer Skriften vårt påskalamm såsom helt och hållet rent. Så vittnar t.ex. aposteln Petrus, att vi har blivit återlösta med Kristi dyra blod, såsom ett felfritt och obesmittat lamms (1 Petr. 1:19). Och i Hebr. 7:26 läser vi: ”En sådan överstepräst var det vi också behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare.”
Men liksom den Heliga Skrift framställer Kristus som den helige och rene, så lägger den också största vikt vid att han framställs ren och oförfalskad för syndare, dvs. sådan han verkligen är. Detta bör vi uppmärksamma, för om och om igen uppträder män och kvinnor, som ömsom förnekar mer eller mindre av Kristi för oss fullbordade verk, ömsom frånkänner honom en eller annan av hans gudomliga egenskaper. Så framkommer det falska Kristusbilder, som blir till förförelse i stället för till frälsning. Låt oss fly undan dem!
Liv måste offras om liv skulle skonas
I berättelsen om påskalammet läser vi också hur det skulle förfaras med det lamm som tagits ut enligt Guds anvisning: det skulle slaktas och stekas. Just detta inträffade med vår Frälsare, såsom texten säger: ”Vårt påskalamm är också slaktat för oss.” Vi finner i båda fallen, hur liv skulle offras, för att liv måtte bli skonat.
Ville ett hus i Israel bli skonat för Herrens mordängel, kunde detta endast ske på ett sätt – genom det slaktade lammet. Hade någon i stället försökt sig på något annat, såsom böner, goda gärningar osv., så skulle han inte därmed att förmått bevara sig. Även denna omständighet bör få ha något att säga oss. Låt oss inte sätta något annat i stället för Kristus, vårt påskalamm! Endast i honom äger vi livet.
Frälsningens grund – utom oss
För Mose hade Gud särskilt tillkännagivit, att när han såg blodet, ville han gå förbi. Detta bör ytterligare klargöra för oss, att inga gärningar från folkets sida var orsak till att det skonades. Herren undersökte endast om blodet strukits enligt hans anvisningar, inte om folket i huset var så eller så beskaffat. Och när han såg blodet gick han förbi.
Inbyggarna i en sådan boning kunde alltså vara trygga på grund av detta löfte. Kanske upplevde de inte alla samma glädje och trygghet för känslan, men därpå berodde inte utgången.
Låt oss tänka oss en israelit, som var glad och jublande, eftersom han och hans hus skulle skonas! Visst hade han orsak att vara glad, och visst var de glada känslorna behagliga för honom, men inte var han därför säkrare bevarad. Hans räddning var uteslutande att söka i blodet på dörrposterna och det därvid fästa löftet.
Föreställer vi oss åter en annan av detta folk, en som var tvehågsen och tänkte: ”Kan jag verkligen vara trygg här?” så var han, detta oaktat, lika säkert bevarad på grund av löftet från Gud. Visst kunde hans tankar och känslor göra honom nedstämd, men inte besöktes hans hus för den skull av mordängeln.
Viktiga påminnelser för oss! Hur böjda är vi inte för att lämna rum för våra tankar, tycken och känslor, då det gäller vår frälsning! Hur lätt har vi inte för att anse att vår sak står bättre inför Gud, i samma mån som våra känslor är av det mera ljuvliga slaget! Låt oss därför komma ihåg att grunden till vår räddning ligger helt och hållet utom oss!
Att äta för att leva
Berättelsen om påskalammet i 2 Mos. 12 visar oss också vikten av att Jesus, vårt påskalamm, blir av oss mottagen i en sann och levande tro. Varje hushåll skulle delta i denna måltid, så var det stadgat. Alla skulle sålunda vara med.
På samma sätt förmanar oss aposteln att var och en hålla påsk. Det är inte nog med att vi vet om den stora seger som vi blir särskilt påminda om under påsken. Inte heller hjälper det oss att bara kunna tala rätt och riktigt om den. ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod”, säger Jesus, ”han har evigt liv”, Joh. 6:54. Detta ätande och drickande framhåller alltså Jesus som villkoret för att få leva. Är detta något vi personligen praktiserar? Låt oss stanna för frågan!
Men du, som väl härtill ditt bifall har gett
och Jesus bekänner, vad tar du till hjärtat av allt vad på korset har skett?
För livet, för döden, vad har du?
Skall Kristus och blodet och korset ej bli dig
mera än endast en skön poesi?
O ve, hur det blodet då ropar!
Här är ännu rum!
I berättelsen föreskrevs vidare att ett visst antal personer tillsammans skulle äta varje påskalamm. Var då ett hushåll för litet till ett lamm, så skulle husfadern och den närmaste grannen ta ett sådant tillsammans. Under sådana omständigheter ålåg det husfadern att bära fram inbjudningen till att fira påsk.
I denna förordning möter vi en påminnelse om vår kallelse såsom kristna. Har vi genom Guds stora nåd börjat att själva hålla påsk, äta av vårt påskalamm, så uppmanas vi även att bjuda in andra att komma och äta. Vår önskan är då också att kunna göra detta. Ty här, i nytestamentlig tid, har de som samlas kring påskalammet ännu inte blivit fulltaliga. Fortfarande heter det: ”Ännu rum!”
Kom, låt oss fira segern!
Påsken var säkert en av Israels barns märkligare minnes- och högtidsdagar. Folket påmindes då om den underbara räddningen från Egypten; hur de som förut suckat under träldomen nu blivit fria, och hur den tidigare mäktige tyrannen rent av blivit angelägen om att få ge denna frihet.
Och dock – hur mycket härligare är inte den gärning som Jesus genom sitt lidande, sin död och sin uppståndelse utförde för oss! Vår fiende är slagen, vi har befriats från fängelset och dessutom fått dubbelt igen av Herrens hand för alla våra synder. Vilket ämne till högtidsfirande möter oss inte här! Det är så stort att det räcker till att göra alla våra dagar till högtidsdagar. Och det är inte bara för en och annan utan för hela världen. Allt vad människa heter var ju indraget i striden på Golgata, och därför går även bjudningen ut till var och en att fira den seger som där vunnits, såsom vi sjunger:
Upp att Kristi seger fira,
frälsta, sälla mänskosläkt.
Ja, denna seger, som också ska bli ämnet för evigheternas lovsång, må den bli föremål för vårt tack och vår glädje!
Denna är den dagen som Herren gör; låt oss på den fröjdas och glädjas.
Per Hulthén
artikeln skriven år 1913, här språkligt bearbetad.
Vem var Per Hulthen?
Per Hulthén, folkskollärare, predikant och redaktör, född 1882 i Andrarum i Skåne, död 1955, var från 1913 till sin bortgång i MBV:s tjänst. Fr.o.m. 1922 ledamot av sällskapets styrelse. Från 1930 missionssekreterare. Han var redaktör för BV:s Missionstidning från dess första årgång 1913 och skrev under åren åtskilliga uppbyggelseartiklar.