Guds ord till människorna eller människors ord om Gud?
En hel del bibelläsare blev förbryllade när den statliga Bibelkommissionens översättning av Nya testamentet kom ut 1981. Frågan de ställde sig var hur en bibelöversättning kunde innehålla bibelkritik. Lite naivt kanske, eftersom en sekulariserad stat knappast utgår ifrån att Bibeln är vad den utger sig för att vara: Guds ord till människorna. När uppdraget hade gått till universitetsteologerna blev också resultatet därefter. Stilistiskt bra och med många poänger, men med spår av inställningen att Bibeln endast är människors ord om Gud. NT -81 kommer att ingå i Bibel 2000.
Många bibelläsare hade dittills trott att bibelöversättare kan arbeta förutsättningslöst, utan egen värdering av sitt studieobjekt – myten om den neutrale vetenskapsmannen. Men antingen tror man att skrifterna är vad de utger sig för att vara eller så tror man det inte. Denna tro påverkar resultatet på samma sätt som historikernas bedömningar skiljer sig åt beroende på om de tror att ekonomiska faktorer eller människors idéer styr historiska förlopp.
I den vevan, i början av 1980-talet, träffades en grupp entusiaster för att fundera på om det var möjligt att dra igång en bibelöversättning med andra premisser och andra resurser än statens. Att översätta Bibeln som det står, med en uttalad förutsättning att endast använda textkritik – de vetenskapliga metoder som krävs för att granska och jämföra olika handskrifter. Och lämna eventuell bibelkritik till läsaren.
Ur en annons från Svenska Folkbibeln
Ingen hjälp hos de visa och kloka
Nog har debatten (om kyrkans kris på Svenska Dagbladets Brännpunkt-sidor, där bl. a. två biskopar tagit till orda. Reds anm.) ådagalagt Svenska kyrkans kris och andliga vilsenhet. Men några konstruktiva lösningsförslag har inte framkommit, inget som ger hopp om en ny vår för Kristi kyrka i vårt land. Nej, från denna världens visa och kloka är ingen förnyelse att vänta. Den får sökas på annat sätt, hos Herren själv, i ödmjukhet och botfärdig bön och i trohet mot Ordet, Skriftens bokstav och anda. Gud förmår göra mer, ja långt mer än vi kan bedja eller tänka. ”Var därför fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk, eftersom ni vet att ert arbete icke är fåfängt i Herren.”
Einar Lundberg i Göteborgs Stifts-Tidning 34/99
– Du har nämnt begreppet ”en positivistisk förträngning av vetenskapsbegreppet”. Vad menar du?
– Att den historisk-kritiska metoden, eller bibelkritiken, har en inomvärldslig verklighetsuppfattning, vilket är en förutsättning som ofta glöms bort. Man utgår från att om Gud finns, så agerar han som om han inte funnes. Men på Bibelns blad möter man verkligen inget slutet universum!
Seth Erlandsson börjar citera Rudolf Bultmann, den mest tongivande NT-forskaren, som på tal om den historisk-kritiska metoden säger att historien är ett slutet orsakssammanhang där historiska händelser inte kan sprängas genom övernaturliga, utomvärldsliga makter…
Jag frågar vad skillnaden är mellan textkritik som Svenska Folkbibeln använder sig av och bibelkritik som bland andra Bibelkommissionen står för.
– På engelska skiljer man mellan ”lower” och ”higher criticism”. Kritik i betydelsen granskning. ”Lower criticism” eller textkritik är metoden att jämföra handskrifter till exempel för att kunna välja vilken man ska använda när de skiljer sig åt. ”Higher criticism” tar förutom textkritik även med sig vetenskapens världsbild som förutsättning. Det vill säga Bultmans slutna universum. Det resulterar i att man ibland tvingas rekonstruera skeendet i bibelberättelsen. (– – –)
– Men är det så enkelt som att Bibelkommissionen använder sig av bibelkritik och Svenska Folkbibeln av textkritik, undrar jag.
– Jag skulle vilja säga att Svenska Folkbibeln har använt sig av en historisk-grammatisk- biblisk metod. Det är en metod där man, förutom textkritik, även låter den bibliska världsbilden få komma till tals. Det innebär bland annat att man ger akt på det bibliska sammanhanget. (– – –)
Tidigare har jag varit lite störd över Seth Erlandssons polemiska framtoning. För mig har det varit en tumregel att man aldrig kritiserar en konkurrerande produkt. Men det är uppenbart att Seth Erlandsson inte drivs av marknadsmässiga överväganden. Snarare av ett sanningspatos.
Roger Gustavsson i intervju med Seth Erlandsson (Den som vill veta mer om text- resp. bibelkritik rekommenderas att läsa en ny skrift av Seth Erlandsson: ”Hur skall Bibeln översättas?” Den är utgiven av XP Media
Om predikans stora komplement
Jag blir alltid förvånad, när jag möter kristna som försvarar ett luddigt och otydligt budskap i tal och sång. Jag kan förstå, när man målmedvetet använder sångtexter som ska få folk att reflektera och själva dra slutsatser – utan att man lägger svaret i munnen på dem. Men eftersom evangelium enligt Bibeln är det enda frälsande budskapet, måste det vara vår uppgift att i både sång och tal presentera det så fräscht, så omskakande och omskapande som det är. Det kan ibland finnas en konflikt mellan musiken som konstform och som budskapsbärare. Självklart ska en kristen sångare och musiker sträva efter att göra sitt allra bästa musikaliskt vid sitt framträdande i en gudstjänst.
Men det allra viktigaste är, att han/hon når fram med ett evangeliskt budskap. Och det betyder, att den musikaliska presentationen alltid måste vara underordnad det stora ärendet. (–––)
Att budskapet måste dominera den kristne sångaren är lika självklart som att det måste ha predikanten i sitt grepp. Helt naturligt måste en predikant som vill nå fram till sina åhörare reflektera över talekonstens villkor. Han måste arbeta med sitt språk, sina bilder, sitt sätt att framträda för att skapa bästa möjligt åhörarkontakt. Men först och främst måste han mejsla ut själva budskapet och domineras av sitt stora ärende: att föra ut evangelium så att människor kan ta emot den förlåtelse för synd och den upprättelse som det erbjuder oss.
I 1 Kor. 2:1‒5 berättar Paulus, att det ärendet för honom var så viktigt, att han när han kom för att predika i Korint medvetet avstod från att imponera på åhörarna genom sin talekonst för att i stället koncentrera sig på budskapet om den korsfäste Kristus.
Jag är naturligtvis medveten om att både sångare och talare kan fastna i det en gång inlärda, så att de inte på allvar arbetar med frågan, hur man på modernt språk ska nå just vår tids människor med budskapet om Jesus. Men lösningen är inte luddigheten.
Det frälsande budskapet är givet en gång för alla, och uppgiften är inte att förändra det utan att uttrycka det så att det anknyter till människors speciella situation i vår tid. Varje tid har sina speciella skötesynder men också särskilda behov, som förkunnelsen och sången måste möta för att evangelium ska framstå som det stora svaret på människors frågor.
I varje större väckelse har sången varit predikans stora komplement. Det har ofta på ett ännu effektivare sätt än predikan fört ner budskapet i människors hjärtan. Låt oss be om många sådana sångare och musiker som redskap i den väckelse som vi tror står för dörren.
Olof Djurfeldt D
agen den 24 juni 1999
Biskop söker profettjänst
Wadensjö söker profetians plats i den enorma förvaltningsapparat som Svenska kyrkan är och vill uppenbarligen gärna tänka sig en roll åt biskoparna i sammanhanget. Om biskoparna skriver han: ”I och för sig är biskoparnas rösträtt [i kyrkomötet] ingen garanti för en ökad profetisk dimension. Redan på Gamla testamentets tid klagades det på att profetsyner var ovanliga. Biskoparna företräder dock något annat än de valda ledamöterna, en dimension av kallelse, vigning och sändning från kyrkans Herre.”
Vill man inte veta av någon för kyrkan gemensam lära, försvinner grunden för ett läroämbete, vilket annars har ansetts som en väsentlig uppgift för biskopar. Då är det naturligt om en biskop sneglar mot den profetiska funktionen. Men denna kännetecknas av att den inte låter sig institutionaliseras. ”Man kan inte lönegradsplacera profeter”, sade Bo Giertz i en kyrkomötesdebatt. Det hindrar inte att det hör till biskopars uppgift att mitt i förvaltningsbestyren ge sig tid och ro att lyssna efter människor med en kallelse, även sådana kallelser som den enskilde biskopen aldrig får för egen del.
Pressklipp i SPT 36/99 med kommentar till SVD:s debatt