Medan skeppet sjunker
Den kristna kyrkan liknas ofta vid ett skepp. Berättelsen om lärjungarna i stormen på Gennesarets sjö, Mark. 6:45, är ett gott exempel på den saken. (– – –)
Berättelsen i Mark. 6 gäller Kristi kyrka i dess helhet, i dess apostoliska fullhet. Alla tolv apostlarna befann sig i båten. Den gäller däremot inte för delar av Kyrkan, sådana som Svenska kyrkan. Beträffande vårt eget samfund har vi inga garantier för överlevnad.
Om vi vill se på dagens svenska kyrka i biblisk belysning passar det bättre att använda ett annat skepp som symbol, nämligen det skepp som skulle föra den fängslade Paulus till Rom, Apg. 27.
I det skeppet fanns en enda apostel och han var bara medföljande passagerare. Det var andra som bestämde över fartyget. Paulus var underställd en representant för statsmakten, en centurion, en i och för sig välvillig man, som hette Julius. (– – –)
Panik tycks prägla Svenska kyrkans ledning i dag. Hur skall man navigera när kyrkan är så marginaliserad att man tappat tron på kraften i den egna övertygelsen? Att kasta den apostoliska traditionen överbord och driva med vinden är den metod som fartygsbefälet valt.
Navigeringsutrustningen, som man ändå inte kan använda, är då en ballast. Den outtalade tanken bakom kyrkoledningens agerande tycks vara att fartyget, själva institutionen, skall räddas till varje pris. Lasten, alltså det bibliska budskapet, får man lämpa överbord i den mån det blir nödvändigt för kyrkoinstitutionens överlevnad. Man hoppas kunna reda ut krisen genom att omvandla Svenska kyrkan till en Public Service-kyrka.
Problemet är de gammaltroende, som inte accepterar nyorienteringen. De kan inte tillåtas få sabotera denna för kyrkoorganisationen livsviktiga förändring. Till nästan varje pris måste de tystas, helst före år 2000. Därför upplever vi för närvarande en hysterisk McCarthyism inom Svenska kyrkan.
Panikens verkliga orsak är kyrkostatistiken. Sanningen är att en stor del av Svenska kyrkans församlingar inte längre är några församlingar. Många av landets kyrkor saknar en gudstjänstfirande menighet som samlas till gudstjänst varje söndag. De gudstjänstbesökare som ändå redovisas är ofta ströbesökare: dopföljen, konfirmander, sorgehus. (– – –)
När hoppet om räddning tycktes vara ute grep besättningen tag om det sista halmstråt. Sent omsider lyssnade man till honom som bar fram det apostoliska budskapet. Paulus var den ende som behöll lugnet mitt i paniken. Han uppmanade sina medresenärer att vara vid gott mod: ”Ingen av er kommer att förlora livet, bara skeppet skall gå förlorat!”
Detta är Svenska kyrkans situation i dag. Förfallet har gått för långt och står inte att hejda. Skeppet är förlorat. Entropin ökar på riks- och stiftsplan. Organisationen är på väg mot sin undergång. men kyrkan är inte organisation, pengar och byggnader. Den består av människor som vill vara Jesu lärjungar. Dessa kommer att överleva om de håller fast vid det apostoliska Ordet.
Vad hade då Paulus att säga? – Gud hade sagt honom att alla ombord på fartyget skulle hamna på stranden av någon ö. Det var fortfarande natt och mörker men man började förstå att man närmade sig land. Några matroser försökte då rymma och ta sig i land på egen hand, men Paulus stoppade flyktförsöket och betonade hur nödvändigt det var att inte överge fartyget.
Vi som vill hålla fast vid det apostoliska Ordet skall inte lämna Svenska kyrkan, för det är just det som kyrkoledningen vill. Det vore detsamma som att legitimera de krafter som tagit makten i Svenska kyrkan och erkänna deras rätt att byta ut den apostoliska läran mot en piratkopia. Vi skall i stället göra som Paulus. Mitt i mörkret och stormen tog han ett bröd, läste välsignelsen och tackade Gud i allas åsyn, bröt det och började äta. Så länge det är möjligt skall vi samlas kring Herren vid nattvardsbordet. ”Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn.”
Problemet för många är att det inte är möjligt att gå till nattvarden i den egna hemförsamlingen. Därför måste vi lämna territorialförsamlingsbegreppet bakom oss. I dag får många räkna med att resa en stund för att komma till en gudstjänst som man med gott samvete kan delta i. Samåkning i bil anbefalles. Där avstånden blir alltför stora får man samlas till lekmannaledda andakter och försöka få någon präst att komma till nattvardsfirande någon gång ibland, ungefär som i många byar i Afrika. (– – –)
Vi får hjälpa varandra med att hitta en gudstjänstgemenskap. Där det finns församlingar med en gudstjänstfirande menighet får vi tacka för detta, verka för att bevara och bygga vidare på det som finns samt också öppna dessa gemenskaper för vilsna medkristna som inte kan fira gudstjänst i sin hemförsamling. Så får vi hanka oss fram den korta tid som återstår till det definitiva skeppsbrottet. (– – –)
Kh Anders Brogren i Kristet Perspektiv 2/99