I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Han skapade människan till sin avbild, och synden fanns inte i världen. Det dröjde inte länge, förrän ”den gamle ormen” förledde Eva och Adam till att bryta mot Guds bud. Synden kom in i människosläktet, och alla Adams barn utan undantag är sedan dess obotliga syndare. På tidigt stadium konstaterade Gud ”att människornas ondska var stor på jorden, och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt var allenast onda” (1 Mos. 6:5). Det finns inte hos någon enda människa ”något gott innerst inne”. Många inbillar sig det och hoppas på en fortgående bättring, som till slut skall ge liv och salighet, men sanningen är att det inte ens finns växtmöjligheter för det goda i vår natur. ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller” (Rom. 8:7). Det är därför som en ny skapelse måste äga rum, en födelse av vatten och Ande (Joh. 3).
LÄR KÄNNA FALLETS FÖLJDER!
Åtskilliga förkunnare predikar mot enskilda synder men är omedvetna om själva synden. Man tror att det kristna livet består i att undfly syndiga gärningar såsom lögn, otukt, äktenskapsbrott, hat m.fl. När människan så tror sig ha övervunnit de enskilda synderna, inbillar hon sig att förhållandet till Gud är gott. Sedan fortsätter hon att dyrka Gud med den gamla, opånyttfödda naturen. Men sanningen är att människan i själva verket har lust till att synda och begär till det som hon vet är synd. Domaren ska en dag säga till de egenrättfärdiga: ”Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa” (Matt. 7:23).
Gud vill genom sin heliga lag föra människan dithän att hon förlorar tron på sig själv. Det är en befriande upplevelse, där det får ske. Jag förlorar definitivt tron på att kunna åstadkomma någon förbättring av min medfödda, syndiga natur.
Guds frälsningsväg är nämligen en helt annan. Just för att jag är sådan jag är, har Gud gett mig Kristus, och jag får ta emot frälsningen av oförskylld nåd. När det äger rum, blir jag omvänd till Gud och kommer i förening med honom. Så länge jag tror på mig själv är jag oemottaglig för all predikan om Kristus.
RÄTTFÄRDIGHETEN FRÅN GUD
När aposteln Paulus förlorat tron på sig själv och insett att han är en oförbätterlig syndare, skriver han: ”För att jag ska vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron” (Fil. 3:9). Men han är ”en förebild för dem som skulle komma till tro” (1 Tim. 1:16), och han förlitar sig i fortsättningen på nåden allena. ”Den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet” (Rom. 4:5). ”Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem” (Rom. 3:21).
FÖRNUFTETS RÄTTFÄRDIGGÖRELSELÄRA
Reformatorn Martin Luther kämpade hela sitt liv mot all gärningslära och lyfte fram den bibliska rättfärdiggörelseläran. I sina skrifter angriper han hårt den romersk-katolska tron. Låt oss läsa ett stycke ur utläggningen över Gal. 2.
”Beviset är, att Paulus här så tydligt säger, att människan inte blir rättfärdig genom lagens gärningar, de må gå före nåden (dem gäller det här) eller följa på den. Därav framgår att den kristna rättfärdigheten inte är någon hos människan befintlig egenskap (inhaerens forma), för att använda deras uttryckssätt. De säger nämligen: När människan gör någon god gärning, godtar Gud den och ingjuter för den goda gärningens skull kärleken. Denna ingjutna kärlek anser de vara en i hjärtat befintlig egenskap (qualitas haerens in corde) och kallar den inneboende rättfärdighet (formalis justitia). Och det värsta man kan säga dem är, att denna egenskap, som ger hjärtat dess beskaffenhet och karaktär, liksom vit färg ger en vägg ett visst utseende – att den inte är rättfärdighet.
De kan inte komma högre än till denna det mänskliga förnuftets tanke: Människan är rättfärdig genom den rättfärdighet, som är en egenskap hos henne, genom den nåd, som gör henne täck för Gud, och denna nåd är kärleken. Så anser de att denna böjelse, denna själen tillkommande egenskap, dvs. kärleken, som är en gärning och en gåva i enlighet med lagen, är människans inneboende rättfärdighet, förtjänst av det eviga livet. Och den som har denna rättfärdighet säger de vara i sig själv rättfärdig (formaliter justus) och dessutom rättfärdig i sitt handlande, eftersom han gör goda gärningar, som Gud är skyldig att belöna med det eviga livet. Detta är sofisternas mening, till på köpet de bästa sofisternas.” (Sofism = spetsfundighet. Grek. sofos, vis.)
INGJUTEN ELLER TILLRÄKNAD RÄTTFÄRDIGHET
Rättfärdiggörelse genom tron allena är reformationens nyckelord. Den innebär att vi förklaras rättfärdiga och blir frälsta utan gärningar. Den romersk-katolska kyrkan har alltid byggt frälsningen på tro och gärningar – tro på Kristus jämte mänskliga gärningar. Konciliet i Trident (1545– 1563) förkastade eftertryckligt läran om rättfärdiggörelsen av tron allena. Formuleringen är skarp: ”Vilken som försäkrar att människan blir rättfärdig endast genom att Kristi rättfärdighet tillräknas henne och att hon därigenom får syndernas förlåtelse – han vare förbannad (alltså bannlyst).”
Katolikerna har lärt att den rättfärdiggjorda människan i realiteten inte har någon synd men möter olika frestelser här i världen. Rättfärdiggörelse och helgelse har sammanblandats.
Skulle den romersk-katolska kyrkan efter 400 års kyrkostrid plötsligt ha radikalt förändrat sin rättfärdiggörelselära? Så sent som vid Andra Vatikankonciliet deklarerade påven Johannes XXIII: ”Det kan aldrig bli tal om att ändra den katolska kyrkans lära.”
”Att bli frälst genom tron allena, allenast för Jesu fullbordade verks skull, det är Bibelns klara budskap. Romarkyrkans lära om Marias och helgonens förbön och goda gärningar, mässoffer och dylikt, finns inte i Bibeln men förkunnas nu som förr av romarkyrkan. Folk skall få intrycket att vi kommer varandra allt närmare trots att ingen förändring har inträtt i det som är viktigast av allt” (Carl Fr. Wislöff).
”En tillräknad rättfärdighet, som inte bor i hjärtat, är en dröm”, så har man lärt i Rom. Men Skriften lär att Gud kastade allas våra missgärningar på ställföreträdaren Kristus. Han blev räknad bland ogärningsmän. ”Så prisar ju också David den människa salig som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar” (Rom. 4:6).
Enligt Luther är människan ”simul justus et peccator”, på en gång rättfärdig och syndare. Så hade Paulus det. Hans hjärta ”renades” inte men hans onda natur korsfästes och dödades. Hur kunde han annars, om hans hjärta höll på att successivt ”renas”, skriva: ”Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar det gör jag…Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott” (Rom. 7:14f).
Rättfärdiggörelsen är inte en förvandlingsprocess, som äger rum genom Guds nåd i människan. Rättfärdigheten ingjuts inte i oss, den tillräknas oss av nåd för Kristi skull. Gud tillräknar syndaren Jesu rättfärdighet.
Om rättfärdiggörelsen i Kristus skriver Paulus: ”Er har han nu försonat med sig, när han i sin jordiska kropp led döden. Han vill låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga” (Kol. 1:22). Men så leder han de rättfärdiggjorda till helgelse (vilket är en annan sak) och säger: ”Låt nu inte synden vara väldig i er dödliga kropp, så att ni efterföljer den i hennes begär.”
Rättfärdiggörelse genom tron allena är reformationens nyckelord.
Den innebär att vi förklaras rättfärdiga och blir frälsta utan gärningar.
”ETT ANNAT EVANGELIUM”
När Vatikanen nyligen skulle godkänna det s.k. försoningsdokumentet, hade man starka reservationer. Man preciserade i ett tillägg att rättfärdiggörelsen är en förändring i människan, och att denna förändring också innebär att människan samarbetar med Guds nåd.
En katolsk formulering i ett annat sammanhang gällande hedningarna är avslöjande: ”Om de strävar under nådens inflytande att vara trogna den sanning, som de ser, och att leva i enlighet med sitt moraliska samvete, är de sannerligen på frälsningens väg.” – Man skulle alltså kunna bli frälst t.o.m. utan att känna Kristus, bara man lever ”ett gott liv” här på jorden! Detta är ”ett annat evangelium”, som också leder till en ny missionsstrategi. Den gamle ormens list framskymtar åter igen. Han har från begynnelsen velat förneka, att ”Jesus är Kristus, som har kommit i köttet” (2 Joh.7). Men Kristus, Guds Son, har genom sin död och uppståndelse åstadkommit att ”de många skall stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad” (Rom. 5:19).
Lennart Axelsson
predikant, Bjärnum