I gärningar sökte han fromhet för Gud,
i sitt nit låg han långt före andra.
För Skrifternas ord och för Sinais bud,
för fädernas stadgar och människobud
– i lydnad han ämnade vandra.
Han städade hårt i den ”avskrädeshög”
som han ärvt ifrån Adam i Eden.
Han trodde han uppnått en renhet som dög
men skrymtade ständigt för mänskor, han ljög
– där främst i de självfromma leden.
I egen rättfärdighet ingen når fram,
ty vår Gud kräver renhet fullkomlig.
Och Andens besegling om nåd i Guds Lamm
för Saulus var okänd, tills han kom på skam
– och insåg sin skuld ofrånkomlig.
I Kristus fick Paulus, sen allting han mist,
Guds rättfärdighet, den som han saknat.
Han hade ännu i sig själv synd och brist,
men var likväl skuldlös och lopp segervisst
– mot himlen, när hoppet uppvaknat.
Lennart Axelsson