Kullo Konta – eller som folket självt föredrar att säga: Dauro Konta – befinner sig i Lutherska Kyrkans i Etiopien (LCEt) absoluta periferi. För ett decennium sedan kunde området endast nås via flyg från Addis Abeba eller möjligen per mycket osäker och skakig bilfärd, som kunde ta upp till ett helt dygn från Wollaitas huvudort Soddo.
Kullo Konta – eller som folket självt föredrar att säga: Dauro Konta – befinner sig i Lutherska Kyrkans i Etiopien (LCEt) absoluta periferi. För ett decennium sedan kunde området endast nås via flyg från Addis Abeba eller möjligen per mycket osäker och skakig bilfärd, som kunde ta upp till ett helt dygn från Wollaitas huvudort Soddo.
Dessförinnan brukade evangelister och präster vandra till fots under tre–fyra dagar från just Soddo för att utbreda och befästa evangeliet i denna avsides belägna, otroligt vackra och bördiga bergsbygd.
LÄTTARE ATT NÅ
Sedan något år tillbaka har det blivit mycket lättare att nå denna ”bortglömda synod” (man betraktar sig själv som en synod inom LCEt) i sydvästra Etiopien i och med att en ny och bra grusväg anlagts från Soddo via centralorten Waqa till Jimma, huvudstad i kaffeprovinsen Kaffa. Denna ”landvinning” har gjort det möjligt att genom bara några timmars bilkörning nå församlingarna Tartja (som ligger alldeles invid stora vägen c:a 13 mil från Soddo) och Shaba (beläget vid en mindre men för fyrhjulsdrivna fordon fullt farbar väg ytterligare ett antal kilometer upp i de magnifika Daurobergen).
Under de senaste två åren har på grund av det ovan sagda just Tartja och Shaba kunnat begåvas med två besök från centralt (LCEt/MBV-) håll (maj 1998 och februari 1999). Som en jämförelse kan nämnas att de närmast föregåendee resorna från ”centrum” till Kullo Konta företogs i mars 1994 (med bl.a. Carlåke Söderlind) och dessförinnan i december 1988 (med bl.a. Jens Aage Nielsen).
AKUT BEHOV AV EGNA PRÄSTER
När undertecknad i maj 1998 (jfr artikel i Till Liv 7/98) tillsammans med Hanna-Karin och Workneh Hechamo i Shaba träffade ledningen för Dauro Konta-synoden, uttryckte denna bl a starka önskemål om att – i likhet med kyrkorna i Wollaita – från MBV få bidrag till takplåt till de då 12 församlingskyrkorna. (Sedan dess har ytterligare fyra församlingar bildats.) Dessutom påtalades ett akut behov av fortbildning av evangelister samt en önskan om att få egna präster och västerländska gitarrer.
Som en konsekvens av detta besök kunde bara ett par månader senare, i juli–augusti 1998, genom LCEt:s/ MBV:s försorg ett antal evangelister från Dauro Konta delta i en välbehövlig fortbildningskurs för församlingsledare i södra Etiopien (jfr Till Liv 10/98) och drygt ett halvår senare, i februari 1999, kunde takplåt till fyra församlingar samt ett par KUM-gitarrer överlämnas till synodstyrelsen i Shaba (jfr Till Liv 3/99). Det kan också noteras att i skrivande stund tre av de mera erfarna ledarna (Marqos Roba, Paulos Kempeso och Gudebo Gudeto) deltar i en tremånaders prästutbildning vid LTS i Asella. Kursen beräknas pågå till slutet av december, och man planerar att viga synodens första tre präster någon gång alldeles i början av år 2000.
ETT UPPFÖLJNINGSBESÖK
I samråd med LCEt:s generalsekreterare ato Gudeto Bonso och vår missionär Workneh Hechamo, som ansvarar för projekten inom kyrkan, beslutades att vi skulle göra ett ”uppföljningsbesök” i Dauro Konta så fort vi kunde, framför allt för att se hur långt man kommit med de fyra kyrkbyggen som erhållit takplåt.
Eftersom generalsekreteraren p.g.a. alltför stor arbetsbörda inte kunde följa med, blev det ato Marqos, som tillfälligt blivit ledig från sina studier i Asella för att kunna agera ”värd”, ato Dinqu Tadesse, chaufför och snickare, Workneh och undertecknad som tidigt på morgonen en dag i slutet av november gav sig av söderut – med tält och proviant för ett par dagar.
OROLIGHETER I WOLLAITA
Vi hade först tänkt åka den vanliga vägen, via Shashamenne och Soddo vidare till Shaba, men på grund av allvarliga kravaller och sammanstötningar i Wollaita försorsakade av häftiga protester mot att myndigheterna påbjudit införande av ett s.k. ”enhetsspråk” kallat wogagoda (ett byråkratiskt försök att smälta samman de fyra olika men närbesläktade språken wollaitinja, gamo, gofa och dauro), blev vi tvungna att åka till vår destination så att säga ”bakvägen” via Jimma (33 mil från Addis Abeba) till Shaba (c:a 15 mil från Jimma). Landskapet är mycket vackert och omväxlande längs hela denna ganska hoppiga och skakiga väg och alldeles speciellt fascinerande efter Jimma. Där blir vägen också något bättre, men det går inte att hålla någon högre fart eftersom den ringlar sig fram som en smal orm genom de storslagna, mjuka bergen backe upp och backe ner.
ATT SOVA I TÄLT I AFRIKA
Just före skymningen, en 20–25 km från Shaba råkar vi ut för en elakartad punktering, som gör att vi når vår slutdestination långt efter mörkrets inbrott och får sätta upp vårt tält i bilstrålkastarnas sken.
Det är något visst med att sova i tält i Afrika – så praktiskt och rofyllt och så många okända och ovanliga ljud att lyssna till. Över oss välver sig en gnistrande klar stjärnhimmel.
Vi är uppe i gryningen väckta av fågelläten och den snabbt uppstigande solen, tvättar sömnen ur ögonen med några droppar av vårt dyrbara vatten, kokar te på vårt lilla kök, äter en medhavd brödbulle – och tackar Gud för en ny härlig dag fylld av hans omätliga nåd och full av nya möjligheter: vi ska bl a till fots besöka våra kristna bröder och systrar i Gabori.
FANTASTISKT LANDSKAP
Vi vandrar under c:a två timmar längs en jämn och smal väg, vars framdragande bekostats av något västerländskt biståndsprojekt men utförts av traktens befolkning, en utmärkt promenadväg, som i sakta mak för oss fram mot vårt mål genom ett helt fantastiskt landskap – höga, branta men mjukt kupade berg och kullar, yppigt fräsch och synnerligen varierad flora, iögonenfallande blomster och färggranna fåglar – och över alltihop blå himmel, sol, mer sol, ännu mer sol – men tempererad av en härligt uppfriskande bris.
MÖTET I GABORI
Vi kommer helt oanmälda och spontant. Ingen i Gabori har den blekaste aning om vår ankomst. Men ju närmare vi kommer gräskyrkan, som ligger allra högst uppe på en ståtlig kulle, desto fler vänligt leende daurobor kommer välkomnande emot oss och slår följe med oss, så att vi till slut är en ganska ansenlig liten skara som går genom den låga öppningen in i den svala och mycket vackert flätade kyrkhyddan med estetiskt synnerligen tilltalande grästak.
Vi anmodas att slå oss ner på låga, väggfasta bänkar, täckta med flätade mattor, som liksom löper runt hela kyrkan, med undantag för de båda öppningarna.
Medan jag andäktigt beundrar det vackra och harmoniska kyrkorummet och Workneh och Dinqu pratar plåttak och spik med några av ”de äldste”, som visar sig vara män i 25–30-årsåldern, skrider den ena församlingsmedlemmen efter den andra in, tyst och stilla, värdigt och lite högtidligt – kvinnor, ungdomar, äldre män, yngre män, barn.
Inom loppet av någon timme har de långa bänkarna längs med ytterväggen fyllts, och folk tvingas sätta sig på utbredda bastmattor på jordgolvet. Plötsligt reser sig en av de äldre männen, harklar sig ett par gånger och säger något. Som på en given signal faller varenda en av de närvarande, stora som små, ner på sina knän med ansiktet mot marken, och ”mötesledaren” börjar be innerligt och enträget på folkets språk – dauro.
DEN HELIGE ANDES NÄRVARO
Förmodligen tackar och prisar han vår himmelske Far för både ett och annat. Kanske ber han också om att även församlingen i Gabori ska få tillgång till takplåt och gitarrer. Men alldeles säkert ber han till Herren Gud om den Helige Andes närvaro under vår samvaro – och jag är alldeles förvissad om att han blir bönhörd!
Efter denna inledande bön får vi lyssna till ett par sånger framförda av Gaboris ungdomskör till ackompanjemang av traditionell gitarr, och därefter blir vi gäster så att säga ”på stubben” anmodade att ”framföra budskapet”. Och Workneh får ett utmärkt tillfälle att, å våra vägnar på amharinja tolkad av ato Marqos, redogöra för varför vi kommit på besök. Framför allt får han möjligheten att lyfta fram och betona det stora och viktiga som förenar oss – antingen vi kommer från Sverige eller lever i Dauro Konta – att vi genom Jesus Kristus äger syndernas förlåtelse och därmed är rättfärdiggjorda inför Gud, så att vi kan komma till honom precis sådana som vi är och genom Kristus bli hans barn och att vi därmed också äger det eviga livet. Bl.a. citeras följande underbara vers: ” Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” Ett faktum som gäller i Sverige, i Addis Abeba, i Gabori, ja, överallt.
UTSPISNING OCH FOTOGRAFERING
Efter tal och bön av Marqos Roba, undfägnas hela församlingen med bananer, rostad majs och qottcho, ett slags syrliga kakor gjorda på innanmätet av s.k. falsk banan eller enset – en mycket vanlig föda på dessa sydligare breddgrader i Etiopien. Till detta serveras hett tukke, kaffe med salt och smör. Det hela smakar faktiskt inte alls så illa.
Efter utspisning och därefter fotograferingsuppställning framför kyrkhyddan, är det dags för oss att ta farväl av våra systrar och bröder i Gabori. Vi eskorteras tillbaka mot Shaba av några av de äldste längs samma underbara väg som vi kommit och får vara med om ytterligare en härligt uppiggande och betagande tvåtimmarspromenad genom Herrens skapelse.
INTE PRESSA PÅ VÅRA VÄRDERINGAR
Väl framkomna till Shaba stannar vi till ett par timmar vid gräshyddan som fortfarande tjänstgör som kyrka i denna församling. Äldste har väntat på oss hela dagen – de har hört och sett att vi kommit – och de vill genast bjuda på tukke och qottcho. Vi tackar artigt ja och beser därefter platsen som röjts och iordningställts för att man på denna så småningom ska kunna uppföra sin nya och tidsenliga fyrkantiga kyrka med plåttak. Vi noterar också att man samlat ihop och lagrat en hel del virke för samma ändamål.
I Wollaita byggs stora kyrkor i rasande fart, men här har man enligt uppgift – trots att fyra församlingar fått både plåt och takspik för nästan tio månader sedan – ännu inte börjat bygga någonstans.
Workneh och jag är till att börja med lite besvikna över att våra daurovänner inte kunnat åstadkomma mer på denna, med västerländska mått mätt, oändligt väl tillmätta tid. Men vid närmare eftertanke enas vi om att det får ta sin tid. Det viktiga är att de får göra det på sitt sätt och i sin takt. Vi ska inte pressa på dem våra värderingar.
DET VIKTIGASTE: MAN HAR NÅTTS AV EVANGELIET
Senare på kvällen när vi – efter att ha beskådat den allra vidunderligaste solnedgång, intagit vårt enkla kvällsmål och suttit ute i det ljumma fullmåneskenet och lyssnat till syrsornas och cikadornas kvällsmusik – har krupit in i vårt tält och fysiskt utmattade men psykiskt nöjda sagt god natt till varandra, kan jag inte låta bli att känna ett visst vemod över att Dauro Konta håller på att på allvar nås av den s k ”civilisationen” med allt vad denna kommer att ha i sitt släptåg. Snart kommer det att även här finnas mängder med skramlande bilar, hus med plåttak, elledningar, Coca Cola-reklam och kanske t.o.m. parabolantenner.
Det är en oundviklig utveckling – som en obotlig romantiker (som dessutom i vardagslag har alla moderna bekvämligheter omkring sig!) tycker är lite trist.
Men hur det nu än förhåller sig med detta, det väsentliga är ändå att Dauro Konta har nåtts av det viktigaste av allt – det livgivande glädjebudskapet om Herren Jesus Kristus. Att där finns så många kristna bröder och systrar som kan sprida ”ljuset” vidare. Pris och ära ske Gud!
Nästa dag gör vi en något annorlunda tvåtimmars marsch, delvis i glödhet, stillastående luft – genom vad som skulle kunna betecknas som ”dödsskuggans dal” – från Shaba till Bobbi. På denna plats beser vi den äldsta lutherska kyrkan i Dauro Konta, som trots sitt tak av plåt inte ser särskilt mycket ut för världen, innan vi via ytterligare en strapatsrik vandring på tre timmar, med ett timslångt uppehåll i gräskyrkan i Woyde längs vägen, når vår lägerplats i Shaba. Men denna dags upplevelser är en annan historia.
Per-Martin Hjort Missionssekreterare, MBV