Vilan i Gud

Hela mitt lilla jag kan hållas uppe, hjälpas och få kraft genom något som jag har inom räckhåll – Guds ord.

Mormor och morfar får ibland förtroendet att passa barnbarnen. Den här gången hade det gått ganska bra på dagtid. Men så kom momentet att få barnen i sömn. Minstingen på knappt två år märkte nu att det fattades någonting – mor! Vi bar barnet fram och tillbaka i hopp om att det så småningom skulle somna. Men gråten tog bara överhanden. Vi försökte med en så lugn atmosfär som möjligt. Men ingenting hjälpte.

Ytterdörren gick upp. Mor, som fått rycka in på lasarettet, kom in, flåsande efter cykelturen. Hon hade haft sina föraningar. Vilken förändring! Det kära lilla barnet i mors famn. Gråten upphörde. När han fick luta sitt huvud mot mors, slappnade lille Daniel av och somnade snabbt.

Varför är barnet så lugnt i mors famn?

 

Vi har en åker alldeles utanför vår villa. Under sommaren betar en fårhjord på cirka 15 djur där. Åkern är omgärdad med elstängsel. Det vet fåren om. Då och då kommer ägaren till fåren. Har de tillräckligt med bete? Är alla friska? Haltar något av fåren?

Det är intressant att iaktta får. Betar ett får, så betar alla. Vilar ett, så vilar alla. Av naturen är får rädda djur. Deras vila är i högsta grad beroende av att de kan känna sig trygga och lugna.

En dag låg fåren till synes i bästa välmåga och idisslade. Plötsligt fick ett får syn på en katt, som smög längs ett stengärde inom området. Genast reste sig alla fåren. De blev på en gång oroliga och skrämda och kunde inte vila. En katt, som absolut inte kunde göra fåren något illa, hade stört vilan! Och jag kan tänka mig, att om det varit en hare som hoppat fram ur buskaget, skulle fåren ha reagerat likadant.

 

Först när det lilla barnet kände mors närhet, kunde det koppla av helt. De rädda fåren behövde känna trygghet för att kunna vila. Kan dessa exempel lära oss något om vilan i Gud?

Osökt fångar tanken in Augustinus ord: ”Gud, du skapade oss och vårt hjärta är oroligt, till dess att det finner vila i dig.” Och fåraherden Davids ord i Ps. 23: ”Herren låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten, där jag finner ro. Han vederkvicker min själ…”

 

VILAN I GUD – EN NÖDVÄNDIGHET

Låt oss ta en bild från Gamla Testamentet. När israeliterna intagit Kanaans land, fick de av Herren befallning att utse sex fristäder (4 Mos. 35, 5 Mos. 19).

Vi tänker oss en mycket olycklig man. Utan uppsåt eller av misstag har han råkat slå ihjäl en annan man. Nu ser vi den skyldige springa för livet med ett hjärta fyllt av ångest. Hämnaren är efter honom.

– Ska jag hinna fram till fristaden, innan hämnaren når mig?

När han äntligen kommit innanför porten till fristaden, kan han andas ut. Nu kan han vila och vara trygg, för i fristaden får inte hämnaren göra honom något illa. Det har Herren förbjudit.

Till och med vägarna till fristäderna skulle hållas i gott skick. Det tycks som om Herren förutsett, att någon, på grund av att vägen var i dåligt skick, skulle kunna hindras att komma fram. Och detta fick inte ske. Därför säger Herren: ”Du skall rusta upp vägarna till dessa städer” 5 Mos. 19:3.

 

FRISTADEN HETER JESUS

Spejar du efter en fristad för ditt oroliga samvete, så vet att det finns en på närmare håll än du anar! ”Herren är nära” (Fil. 4:5). Du behöver inte med andan i halsen springa så långt. ”Den kortast väg som finns är vägen mellan en syndare och Jesus”, har någon sagt. Ingen står dig så nära som Jesus.

Honom behöver du, för du är en syndare med behov av vila. Ditt samvete säger dig att du har syndat mot Gud, inte bara ouppsåtligt utan också uppsåtligt. Du har gett efter för frestelserna.

Jag vill säga dig att Jesus är till för världens största syndare. Han är den fristad som rymmer alla, och alla får vila där.

Låt oss vara uppriktiga! Oroar din synd dig? Märker du att vanesynderna är svåra att övervinna? Kämpar du med dina syndiga lustar, dina orena tankar, dina fantasier? Försöker du dämma upp utflödet av synd?

Du arbetar på, men det blir som det gamla ordspråket säger: ”Man vet inte hur mycket vatten som finns i bäcken, förrän man börjar dämma.”

Och ditt samvete säger: ”Göm inte undan några synder!” Men du störs av ”katten” eller ”harpalten”. Du får ingen vila. Varje gång du ger dig ut på otillåtet område får du en stöt av ”elstängslet”. Den gode Helige Ande varnar dig.

Vart ska du ta vägen? Ta Jesus på orden, när han säger: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila” (Matt. 11:28). Här är vägen till vila utstakad! Den kortaste väg som finns. Jag behöver inte avbryta mitt arbete, inte ta ledigt, utan får vända mig till min osynlige men alltid närvarande Frälsare.

Låt Jesus ta hand om din syndabörda, och han ska ge dig full visshet om, att hans fullbordade verk är en borgen för att all din synd som skuld inför Gud är försonad.

Detta är den nödvändiga vilan i Gud.

 

VILA TILL BÅDE KROPP OCH SJÄL

”Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens vinning vara ro och trygghet till evig tid. Mitt folk skall bo i fridfulla hem, i trygga boningar och på säkra viloplatser” Jes. 32:17–18.

Rättfärdighetens frukt ger faktiskt nya, friska krafter, som kommer att genomströmma själ och kropp. Det är ett känt fenomen, att kroppen är märkvärdigt beroende av själen, både i sin trötthet och i sin vila.

Österländskt tänkande har börjat sätta sina spår i vårt land. Det är numera inne att kombinera gymnastiska rörelser med andlighet – att meditera. Vi sliter med spänning och stress i onödan, säger man. Sätt dina krafter i rörelse, gör dina rörelser! Ta vara på din inre, andliga kapacitet! Du kan finna vila och harmoni i dig själv.

Gymnastiska rörelser är väldigt nyttiga – det kan jag intyga. Men skiljelinjen mellan gymnastik och andlighet är glasklar. Den inre vilan kom mer från Jesus. Det är fördärvets avgrund i mig som blockerar vilan; arvsynd och verksynd sätter hinder i vägen. I Guds vila kommer vi in, när Ordet om Jesu ställföreträdande lidande, död och segerrika uppståndelse smälter samman med oss genom tron. ”Det är vi som tror som går in i vilan” Hebr. 4:3.

Tack för trons dyra gåva! Jesus är min viloplats.

 

DEN GODE HERDEN GER VILA

Vi återvänder till fåren. Enligt en erfaren fåruppfödare är det en förutsättning för att djuren ska kunna lägga sig ner och vila att de är mätta. Är de bara det, kan de koppla av och sätta i gång med idisslandet. Visst har vi rikligt med föda för våra själar i Guds ord! Guds barn behöver inte leva på svältgränsen. Herren ”mättar ditt begär med sitt goda, så att du blir ung på nytt som en örn” Ps. 103:5.

Vi behöver också ”idissla” Ordet, tugga om det, under det att vi vilar. Då kan vi få uppleva, att vi plötsligt ser nya sidor av en bibelvers, som vi läst flera gånger tidigare: Tänk, detta har jag inte lagt märke till tidigare! Vilken enastående Gud vi har, en Gud med oanade resurser! Hela mitt lilla jag kan hållas uppe, hjälpas och få kraft genom något som jag har inom räckhåll – Guds ord. ”Min son, tag vara på mitt tal, vänd ditt öra till mina ord. Låt dem inte vika från dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup. Ty de är liv för var och en som finner dem och läkedom för hela hans kropp” Ords. 4:20–22.

 

FRIDSTÖRARE

Fårhjorden på åkern utanför vår villa angrips stundtals av flugor och parasiter. När sådana plågoandar irriterar dem, kan fåren inte lägga sig ned och vila. Då är de på benen, stampar i marken, ruskar på huvudet och springer för att komma ifrån fridstörarna.

Våra bekymmer kan vara inkräktare, som vill bita sig fast och ta musten ur oss. Vi oroar oss lätt för sådant som vi tror kommer att drabba oss själva och andra. Vi genomlider saker och ting i tanken. Då blir vi upprörda och oroliga och har svårt att sova om natten. Vi bär på sådant som vi inte behöver bära på.

Vi är som gamla Maria, som hade långt att gå till affären. Det var före bilismens tidevarv. I handelsboden brukade hon köpa så mycket hon orkade bära i en påse på ryggen. En dag blev hon på hemvägen upphunnen av en granne med häst och vagn.

– Jag ser att du har mycket att bära, Maria. Sätt dig upp på vagnen, så får du åka!

Jo då, det passade. Maria steg upp och satte sig på baksätet, medan grannen satt på kuskbocken och körde. Under det att de pratade med varandra, vände sig grannen plötsligt om och fick syn på hur hans passagerare hade det.

– Men kära Maria, sitter du med påsen på ryggen!

– Ja si, jag tyckte det var stort nog att du lät mig åka. Påsen kan jag ju bära själv. Vi tycker gamla Maria var rätt så enfaldig, men gör vi inte ofta på precis samma sätt med våra bekymmer? Vi går där med vår påse proppfull med bekymmer och tycker att det är stort att Gud vill bära oss och befria oss från våra synder, så att vi får känna vila. Men bekymren får vi väl ändå själva ta hand om…

Var står det i Bibeln? Där står tvärtom: ”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allting få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse” Fil. 4:6. Det betyder, att när bekymren kommer, får vi ta Gud på orden och lasta över dem på honom, för han har omsorg om oss.

Vilken vila finns det inte att få hos Herren Gud genom Jesus Kristus! För allt, för hela livet!

Och så ”finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk. Den som har kommit in i hans vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina. Låt oss därför ivrigt sträva efter att komma in i den vilan…” Hebr. 4:9 ff.

Ove Bengtsson, predikant, Örkelljunga