Onsdagen i stilla veckan kallas Dymmelonsdag. Namnet har med ”dumb” (=stum) att göra. Som ett tecken på kyrkans djupa sorg i Kristi gemenskap lindades kyrkklockornas kläppar denna dag med halm och hängde ”dumba” från dymmelonsdagen till påsdagsmorgonen. Kyrkan följer Frälsaren på den förnedringens väg vars djupaste punkt markeras med orden ”nederstigen till helvetet”. Där går vägen djupast men den slutar inte där. Orden i trosbekännelsen markerar samtidigt det första steget i Kristi upphöjelse.
Skärtorsdag, Långfredag och Påsklördag (Påskafton) bildar ”de heliga tre dagarna” – Triduum, som liturgiskt framför allt präglas av Frälsarens bittra lidande och död. Dag för dag, ja, nästan timme för timme, får vi följa Jesus i hans lidande och kamp. Av ålder har Triduum hållits högt i helgd, och allt arbete brukade förr ligga nere dessa dagar, en sed som har luckrats upp i vårt avkristnade samhälle.
SKÄRTORSDAGEN
Skärtorsdagen är en botdag men framför allt en glädjedag, eftersom den är den heliga nattvardens stora dag, sedan kyrkans äldsta tider kallad Natalis Calicis (kalkens födelsedag) eller Coena Domini (Herrens måltids dag). Namnet Skärtorsdag kommer av ”skira” eller ”skära”, som betyder rena. Denna dag renade sig botgöraren från sin aska och erhöll absolution (avlösning) och fick för första gången efter sin botgöring nattvarden. Denna ordning är så gammal, att kyrkofadern Augustinus omtalar den såsom vanlig och självklar.
För att markera botkaraktären är det lämpligt att i den enskilda bibelläsningen eller i församlingens gemenskap på Skärtorsdagen läsa de sju botpsalmerna – Ps. 6, 32, 38, 51, 102, 130 och 143.
På Skärtorsdagens kväll bryts dagens allvar. Altaret är klätt i vitt antependium och predikstolen i vitt predikstolskläde. Prästen bär den vita mässhaken. Det är ju en födelsefest som firas – nattvardens födelse.
För att markera att årets största kristna högtid består av två delar – korsfästelsens påsk och uppståndelsens påsk – klär man efter nattvardsmässans slut på skärtorsdagskvällen av altaret, som av ålder betraktats som en symbol för Kristus. Blommor, vaser och andra föremål bärs ut i sakristian. I samband med avklädandet läses Ps. 22, där särskilt orden ”De delar sina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad” anknyter till den pågående liturgiska akten. Ljusen släcks i kyrkan och på altaret, och församlingen får i bibeltexter och meditation följa Jesu bönekamp i Getsemane.
LÅNGFREDAGEN
Långfredagen är årets allvarligaste dag. I Kyrkans heliga år skriver Gustaf Lindberg, att det är en urgammal ordning att inte fira nattvard denna dag. Man har inte eucharisti på Kristi dödsdag.
Beroende på vilken årgång man befinner sig i läses texterna i huvudgudstjänsten ur antingen Matt. 27:32–56, Mark. 15:21–41, Luk. 23:26–49 eller Joh. 19:17–37.
PÅSKAFTON
Dagen kallas Sabbatum Sanctum eller Magnum (den heliga eller stora sabbaten) och har som liturgiskt motiv dels Jesu gravvila, dels hans nedstigande till dödsriket. Påskafton är en tacksägelse för fastan och passionstiden och texterna är hämtade från Rom. 6:3–11 och Joh. 12:24–26.
Dagens predikoämne är ”Nederstigen till dödsriket” främst utifrån orden ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt”.
O, Herre Gud, himmelske Fader, dig lova vi med hela din Kyrka för vår Herre Jesu Kristi heliga och bittra lidande, för hans kors och hans död, för hans försoning och förlossning av oss arma syndare, för hans seger över synden, döden och djävulen, för att han förvärvat åt oss en evig salighet. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
(Bön på Påsklördag av okänd författare.)
Gert Lindell, predikant