Den heliga Birgitta – ett helgon för vår tid?

Det är ingen tvekan – Birgitta Birgersdotter är årets jubilar.Det är väl knappast någon som har undgått att det i år är 700 år sedan den heliga Birgitta föddes.

Under pompa och ståt firade en stor del av landets kyrkliga och politiska etablissemang nyligen Birgittajubileet. T.o.m. påven var inbjuden till Vadstena, men han kunde inte komma av hälsoskäl. I stället infann sig en av de ledande kardinalerna från Vatikanen.

Då kan man fråga sig – varför all denna uppståndelse? Och hur skall vi, som vill stå för en bibeltrogen kristendom, ställa oss till Birgitta?

Birgitta-jubileet ger anledning att fokusera tre frågor:

Hennes liv – betydelse – teologi.

 

Birgittas liv

Det är få svenska medeltidspersonligheter som vi känner till så väl som Birgittas.

Hennes liv var intressant – dramatiskt – storslaget.

Både genom sin börd och sitt gifte tillhörde hon de främsta släkterna i Sverige. Livet igenom hade hon såväl en politisk position som ett ekonomiskt oberoende:

Fadern Birger Petersson var lagman, modern tillhörde Bjälboätten (folkungarna).

När Birgittas mor dött, flyttade hon till sin moster Katarina, gift med lagmannen Knut Jonsson, sedermera riksdrots. Själv gifte sig Birgitta 13 år gammal (”bröllopet på Ulvåsa”) med Ulf Gudmarsson, sedermera riksråd. När Birgitta var i 30-årsåldern blev hon ”rådgivare”, magistra, till drottning Blanka av Namur (känd från barnramsan ”Rida, rida, ranka”!).

I sitt äktenskap, som verkar ha varit mycket lyckligt, födde Birgitta fyra söner och fyra döttrar.

Tillsammans företog Birgitta och Ulf två av de klassiska pilgrimsresorna, som brukligt vid denna tid till fots: De vandrade till Nidaros/Trondheim 1339 och till Santiago de Compostela i Spanien 1341–42. Birgitta blev änka 1343.

Hon reste 1349 till ännu ett pilgrimsmål, Rom, där hon bosatte sig för resten av livet. Hon vallfärdade till Assisi c:a 1353 och till det Heliga landet 1372.

 

Birgittas betydelse

Birgitta är av många orsaker en av de viktigaste gestalterna i svensk medeltid.

Hon spelade en viss roll i den svenska inrikespolitiken. Ett tag stod hon nära kung Magnus Eriksson, men med tiden började hon kritisera hans personlighet och livsstilen vid hovet.

På det religiösa planet blev hon i kraft av sina uppenbarelser en av de viktigaste personerna i 1300-talets Europa. Med skärpa uttalade hon sig i diverse aktuella frågor – om kungafamiljen i Sverige, om att England och Frankrike måste sluta fred (hundraårskriget pågick som bäst), om att påven skulle flytta tillbaka till Rom från Avignon i Frankrike, om att biskopar inte fick köpa sina ämbeten.

Birgitta arbetade frenetiskt för att grunda en ny klosterorden; det första klostret invigdes i Vadstena elva år efter hennes död.

Hon är också, genom sina Uppenbarelser, en av Sveriges främsta medeltida författare.

Birgitta är alltså en mycket intressant och fascinerande personlighet.

Genom tidernas lopp har det funnits många andra kvinnor och män med överraskande och fascinerande levnadslopp. Det som gör henne betydande, inte bara ur ett svenskt perspektiv utan även ur ett nordiskt och europeiskt, är bland annat:

• hennes klosterorden. Trots att hon överlag företrädde ett traditionellt medeltida tänkande framstår hon ibland dessutom som en förelöpare till dagens feminister: Ovanligt nog skulle klostren bestå av både kvinnor och män, till råga på detta styrda av en kvinna, abbedissan!
• hennes religiösa uppenbarelser (revelationes), som väckte uppseende redan under hennes livstid. De har visat sig vara det viktigaste litterära dokumentet från svensk medeltid, även om de är nedtecknade på latin.

 

Birgittas teologi

Som bibeltrogen kristen kan man undra över vissa drag hos Birgitta – hennes fromhetsideal (till skillnad från många andra 1300-talspersonligheter finns det nästan inga element hos henne som förebådar reformationen), hennes vurm för klosterliv trots att hon själv varit lyckligt gift och fött åtta barn, hennes syn på äktenskapet och hennes mariafromhet osv.

I samband med årets jubileum har alla kristna alltså orsak att fundera över hennes teologi. Kan man bejaka den eller finns det skäl att ifrågasätta den?

Just i år har vi fått ett behändigt redskap för denna analys, en välgjord volym med urval ur hennes Uppenbarelser. Översättningen är gjord av Alf Härdelin med kommentarer av Stephan Borgehammar (texten citeras nedan som Uppenbarelser, kommentarerna som Borgehammar). Som allmän kommentar till Birgittas liv och gärning kan man använda volymen Birgitta av Vadstena, redigerad av Per Beskow och Annette Landen (Beskow- Landen).

Uppenbarelserna har varierande uppläggning, men oftast är det jungfru Maria (”Modern”) eller Jesus (”Sonen”) som talar till eller med Birgitta, som ofta kallar sig själv ”Bruden” (se Upp. 22). – Beträffande denna terminologi, se Beskow-Landen, s. 34.

I en av hennes uppenbarelser sade Kristus själv:

Om det är söndag skall predikanterna i denna orden framlägga dagens evangelium och dess utläggningar, Bibeln och dessa mina och min älskade moders och mina helgons ord… (Beskow- Landen, s. 315 f.)

Genom att Birgittiner-orden fäst denna vikt vid Birgittas uppenbarelser och genom hennes ställning som helgon i den romersk-katolska kyrkan (1391 blev hon helgonförklarad, 1999 utnämnde påven henne till ett av Europas tre kvinnliga skyddshelgon), finns det verkligen anledning att granska hennes uppenbarelser.

Man behöver inte läsa särskilt länge för att hitta drag som förefaller märkliga ur ett bibliskt perspektiv.

De stämmer väl överens med traditionell katolsk fromhet under medeltiden, men viktigare är frågan: Stämmer de med Bibeln? Och stämmer de med vad vi i dag vet om situationen i det Heliga landet på Jesu tid?

Några exempel:

Birgitta framställde Maria som syndfri (Uppenbarelser, s. 69). Hon hade varken begått ”förlåtlig” eller ”dödlig synd” (peccatum veniale resp. peccatum mortale; beträffande denna distinktion, se Borgehammar s. 269f.).

Birgitta verkar (s. 101) kasta om ordningsföljden mellan Joh. 11 och 12. Hon framställer det som att Jesus uppväckte Lasarus eftersom Maria ödmjukat sig och tvättat hans fötter, men i Joh. 11–12 kommer uppväckandet före fotatvagningen.

Frågan är också om Birgittas vision av händelserna kring Jesu korsfästelse stämmer med det faktiska skeendet (s. 192–195). Korsfästes Jesus verkligen på ett rest kors och inte på en tvärbjälke som fästes vid den vertikala pålen, alternativt på ett liggande kors? (Då förefaller Sven Danells resonemang mer plausibla; Mannen i svepeduken, 4. uppl., s. 44 ff.) Däremot verkar hennes beskrivning av spikarnas place-ring i händerna att stämma (Danell, s. 53). Hennes beskrivning av vad som hände när spjutet stacks in i Jesu sida avviker från Joh. 19:33f. Frågan är också om Maria höll sin döde son i famnen när han tagits ner från korset. (John Wenham argumenterar i Easter Enigma, s. 62, ganska övertygande utifrån Johannesevangeliet för att Maria inte såg Jesus dö, utan att Johannes förde iväg henne från Golgata medan han fortfarande levde.)

Låt oss även studera några konkreta texter:

 

Uppenbarelser, I. 42 (citerat efter Svensk Pastoraltidskrift, 2002, s. 811)

[Birgitta fick denna uppenbarelse i det Heliga landet] När jag befann mig vid Herrens krubba i Betlehem, såg jag en mycket fager havande jungfru, iklädd vit kappa och en tunn klänning, som tillät mig att klart skönja hennes jungfruliga kropp…

Jungfrun tog skorna av sina fötter, tog av sig den vita mantel hon bar och drog slöjan av huvudet samt lade plaggen bredvid sig. Så hade hon blott klänningen på sig, och hennes underbara, guldglänsande hår var utbrett över skuldrorna. Hon tog fram två små linne- och två ylleplagg som hon hade fört med sig för att linda det väntade barnet i…

Då allt var i ordning, föll jungfrun vördnadsfullt på knä för att bedja… Med upplyfta händer och blicken fästad på himmelen stod hon liksom i betraktelse och hänryckning, berusad av gudomlig ljuvlighet. Medan hon var försjunken i bön på detta sätt, såg jag barnet röra sig i hennes kved, och i samma stund, ja på ett ögonblick, födde hon sin Son, från vilken en så outsäglig strålglans utgick, att solen icke kunde jämföras med den… så hastig och ögonblicklig var denna födsel, att jag ej kunde iakttaga eller urskilja, hur och med vilken kroppsdel jungfrun födde…

När hon kände, att hon hade fött, tillbad hon gossen mycket höviskt och vördnadsfullt med böjt huvud och sammanlagda händer, och hon sade till honom: ”Var välkommen, min Gud, min Herre, min Son!”

Birgittas uppenbarelser om hur det gick till när Jesus föddes har influerat senare kristen konst. Men hela födelsebeskrivningen ger ett märkligt intryck och liknar faktiskt buddhisternas skildring av Buddhas födelse!

Delar Jesus vår mänsklighet fullt ut, är han ”sann människa”, om han inte föddes på vanligt vis?

På mig ger denna text intryck av att vara en projektion: Birgitta har hört olika teologiska framställningar dels om Jesu födelse, dels om Maria som ständig jungfru (semper virgo, jfr s. 85). Detta leder till att hon i sitt inre projicerar fram denna syn.

 

Uppenbarelser, VII. 26 Då jag var i Joshafats dal och bad vid den ärorika Jungfruns grav, uppenbarade sig samma Jungfru för mig med en underbart strålande glans och sade:

…Sedan min son stigit upp till himmelen levde jag under femton år i världen… Sedan låg jag som död i denna grav i femton dagar. Därefter blev jag upptagen till himmelen med oändlig ära och glädje…

Du bör också veta, att i himmelen finns ingen mänsklig kropp – utöver min sons förhärligade kropp och min kropp.

Här hävdar Birgitta att Maria blivit upptagen till himmelen, något som varit en allmän uppfattning i romersk- katolsk folktro sedan medeltiden men först 1950 proklamerades som dogm av påven. Det finns dock inget stöd för denna lära i Bibeln. Dessutom verkar Birgitta mena, att Henok och Elia inte finns i himlen (jfr 1 Mos. 5, 2 Kung. 2; Borgehammar, s. 303).

 

Uppenbarelser, I. 42 [Maria talar]:

…Var och en som ser Gud, ser i honom tre personer, och var och en som ser mig, ser liksom tre personer. Gudomen slöt nämligen in mig med själ och kropp i sig och uppfyllde mig med all kraft, så att det inte finns någon kraft i Gud som inte lyser fram i mig, fastän Gud är Fadern och givaren av all kraft…

Såsom man alltså i en spegel kan se tre personer om de står framför den, så kan man i min renhet se Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu kan man, liksom i en spegel, se honom, Gud och människa, i mig, ty jag har blivit förhärligad.

Här kommer Maria, genom Birgitta, med anspråk som totalt saknar biblisk förankring. Däremot stämmer de väl överens med medeltida mariafromhet.

Enligt 1 Tess. 5:20–22 skall vi pröva allt och behålla det som är gott. Själv finner jag många intressanta detaljer i Birgittas uppenbarelser, och hon är onekligen en av de viktigaste gestalterna i svensk medeltidshistoria.

Ändå finner jag det omöjligt att bejaka hennes uppenbarelser fullt ut. De konkretiserar traditionell medeltida fromhet, men av flera skäl finns det anledning att vara skeptisk:

• de verkar innehålla faktafel (t.ex. hur det gick till vid korsfästelsen)
• ibland förefaller de strida mot klara bibeltexter (t.ex. om Elias himmelsfärd)
• de förutsätter eller understödjer dogmer som lärs av den romersk-katolska kyrkan, men som saknar stöd i Bibeln, särskilt beträffande Maria.

T.o.m. en from romersk-katolik borde, enligt min mening, ha svårigheter med vissa påståenden i Birgittas uppenbarelser. För en lutheran som vill stå på Bibelns grund är det omöjligt att förena åtskilligt i hennes uppenbarelser med Skriften.

För mig är det omöjligt att identifiera Birgitta med Bruden i Upp. 22, en benämning som alltid har tolkats som Kristi kyrka. Frågan blir i stället: om Birgitta inte är Bruden – är hon då inte snarare en falsk profet?

Rune Imberg, rektor på Församlingsfak. i Göteborg

Använd litteratur: Sven Danell, Mannen i svepeduken, 4. uppl., Klippan 1979; Heliga Birgitta, Uppenbarelser, Lund 2003; Per Beskow – Annette Landen (red.), Birgitta av Vadstena, Värnamo 2003; Svensk Pastoraltidskrift, 2002; John Wenham, Easter Enigma, Guernsey 1992.