En del missionsföreningar upplever motgångar och sjunkande medlemstal. Andra har sista åren haft mer vind i seglen och fått se verksamheten blomstra. Vi besökte Evangelisk Lutherska Föreningen (ELF) som håller till i Kapellet i Kristianstad för att höra om hur de satsat och vuxit.
En del missionsföreningar upplever motgångar och sjunkande medlemstal. Andra har sista åren haft mer vind i seglen och fått se verksamheten blomstra. Vi besökte Evangelisk Lutherska Föreningen (ELF) som håller till i Kapellet i Kristianstad för att höra om hur de satsat och vuxit.
JAG HAR SUTTIT OCH LYSSNAT till rapporteringen från terrorattentaten i Köpenhamn hela resan från Malmö och trillar in i ett kapell med betydligt varmare stämning. Inifrån salen övas sång och några barn hälsar välkomna till BIG – barn i gudstjänsten. För det är vad det är den här söndagen – gemensam gudstjänst för alla åldrar.
Kapellet börjar fyllas med folk och snart kan samlingen börja. Det informeras om stundande årsmöte, en alphakurs som ska dra igång och dagens kollekt som samlas in kontant, genom swish eller kontokort. Maria Ekström leder samlingen och Joachim Borg predikar. Han talar om kärlekens slingriga väg till korset. Den är paradoxal och vi som vill vara Jesus lärjungar får inte alltid ihop bilden. Då får vi ropa till Gud om hjälp. Det som kan kännas omöjligt för oss – ännu mer omöjligt än att få ihop Rubiks kub – är möjligt för honom!
Efter predikan är det barnens tur att sjunga. De har valt en sång på engelska: ”I love you, Jesus, deep down in my heart.” En av dem som sjunger och gör rörelser till är Izabelle Golderyd. Hon går på sång och dans, berättar hon när jag får ett litet snack med henne efter gudstjänsten, men tycker också mycket om att vara i Kapellet. Det är sällan hon missar söndagsskolan eller juniorgruppen Helljus, och hon är också med i Primkören som har sina övningar här. Izabelle och kompisarna har sett Melodifestivalen kvällen innan men inte riktigt imponerats av låtarna den här gången. Nu ser de i stället fram emot sportlovslägret på Breanäs Missionsgård i veckan som kommer.
– Det ska bli väldigt roligt, säger Izabelle. Barnens framträdande följs av applåder och snart får vi sjunga mer tillsammans till komp av saxofon, munspel, trummor och piano. Trots att vi denna söndag tar avstamp mot fastetiden med dess självprövning känns det familjärt och gemytligt att fira gudstjänst tillsammans.
En familj
Under gudstjänsten har jag suttit på samma bänk som Sanna Thufvesson. Hon tycker särskilt om BIG-gudstjänsterna, berättar hon. Sanna följde med några kompisar från högskolans Credogrupp hit till Kapellet 2008 och har sedan dess känt en stor gemenskap här:
– ELF är en andlig familj där många engagerar sig och verkligen brinner för verksamheten. Att det kommer så många unga hit ger liv och nyans åt föreningen.
Denna bild bekräftas när jag vid fikat slår mig ner och samtalar med Ulrica Priebe:
– ELF-kapellet är en oas där man får vila ut tillsammans med kära syskon i tron. Här tankar man upp för en ny vecka, hämtar kraft i undervisning, lovsång, bön och gemenskap.
Ulrica kom med i föreningen tidigt nittiotal när man var en ganska liten krets som träffades i Nosaby respektive i Roseniuskapellet. Sedan dess har det hänt mycket med Kristianstad. Från att ha varit en militärstad, och en ganska stolt sådan, har högskolan växt och allt mer satt sin prägel på samhället. Det har också hänt mycket med ELF-kapellet. Många av studenterna har trivts och stannat kvar i både staden och föreningen. De och deras familjer har i hög grad bidragit till att förnya verksamheten.
Jag frågar Ulrica vilka utmaningar hon ser för ELF.
– Jag tror vi behöver hitta vägar att bli mer utåtriktade och diakonala, säger hon.
Helt utan verksamhet utanför kapellväggarna visar det sig dock inte att föreningen är. De är ute med pannkakskyrkan en del nätter och gör besök på servicehem och på fängelset i förorten Vä. Dessutom arbetar de ekumeniskt för att hjälpa EU-migranter med mat och annat i Östermalmskyrkan, en församling inom pingströrelsen. Själv är Ulrica engagerad i Alpha, en kurs i kristen tro som föreningen erbjuder varje vårtermin. På höstarna bjuder vännerna i Östermalmskyrkan in till kursen. Under de tio år då Ulrica varit engagerad i Alpha har de haft mellan en och nio deltagare per kurs. En del av dem har stannat kvar i föreningen och är med än i dag. Många föreningsmedlemmar engagerar sig i arbetet varje termin och återkommer som bland annat föredragshållare, något som ökar gemenskapen kring kursen.
Förnöjsamhet
Ulrica menar att vi i dag väldigt lätt gör jobbet och hemmet till det viktigaste i livet. Som kristna behöver vi avsätta tid för det som är viktigast av allt. Hon är glad att det är så lätt att få tag i folk till olika uppgifter i Kapellets verksamhet.
– Att delta i församlingen arbete ger väldigt mycket tillbaka.
Jag undrar instinktivt om hon slant på tungan när hon sa församling, men hon säger att det är så hon uppfattar ELF.
– Jag vet att vi inte är en församling i ordets fulla mening. Men jag talar nog för de flesta av oss om jag säger att vi känner oss mer som en församling än en förening.
Jag blir nyfiken på hur det kommit att bli så och letar mig fram till Lars Persson, kassör i ELF och till vardags lantbrukare. Han har suttit i styrelsen i femton år. Lars upplever en stor förnöjsamhet i föreningen och ser ljust på framtiden.
– Att vi är en så homogen grupp här i Kapellet har säkert gjort att vi sluppit en del slitningar. Att fortsätta vara det är förstås inget mål för oss. Tvärtom hoppas vi kunna famna bredare i framtiden och samtidigt behålla den goda stämningen och gemenskapen.
Lars upplever att man genomfört förändringar i föreningens profil på ett mycket förståndigt sätt.
– I dag firar vi mässa här och ibland även dop. En taktfullhet och långsamhet i övergången till sakramentsförvaltande förening gjorde processen friktionsfri. Ingen lämnade, utan förändringen fick växa fram.
Däremot har enskilda medlemmar lämnat av andra skäl och vid olika tidpunkter. Några har föredragit att fira gudstjänst på Gratia Dei eller i Kviinge församling.
– Personligen ser jag det enbart som positivt att människor hittar det sammanhang där de känner sig hemma och kan växa i sin tro. Olika kyrkor tilltalar olika personer. Det är inte märkligare än att någon gillar fotboll och en annan klassisk musik. Vi välsignar varandra, säger Lars.
Utmaningar
Orden harmoni, glädje, förnöjsamhet och engagemang har återkommit i de samtal jag haft i Kristianstad denna förmiddag. Att man som gudstjänstbesökare kan använda sådana ord för att beskriva en kristen gemenskap förvånar mig inte. Men det förvånar mig ändå lite att personer i styrelsen, som vet så mycket om vad som föregår bakom kulisserna i en stor förening, är så uppriktigt och odelat positiva. Jag frågar ungdomssekreteraren Martin Andersson om han delar den nästan rosenskimrande bilden. Det gör han inte helt.
– Vi har sämre krut i bössan nu än vi hade tidigare. Då sporrade vi varandra som predikanter och slöt upp bättre till böneträffarna. Nu är det mer liknöjt.
Martin tycker också att det finns en tendens till engagemang för det som på något sätt berör en själv. Det är först när man själv blir tonårsförälder som man på allvar intresserar sig för hur ungdomsarbetet fungerar. Något annat än att det råder harmoni i föreningen vill Martin Andersson dock inte påstå så jag får snällt fortsätta min oheliga jakt på sprickorna.
Gemensamt fokus
Mer än en av dem jag pratat med har lovordat ordföranden Sven Hammarberg och nu ber jag honom att ge sin bild. Stämmer det verkligen att ELF har goda ekumeniska relationer, att man kunde börja fira nattvard utan inre slitningar och att man i dag upplever en nästan olösligt stark enighet om föreningens riktning och verksamhet?
– Det stämmer att vi har goda ekumeniska relationer, säger Sven. Vi ser att vi kan föra samtal med andra kyrkor om det kristna livet och att vi gemensamt kan arbeta utåt i vissa projekt, genom att stå fasta med fötterna i vår egen tradition. Jag upplever att de andra kyrkorna i staden har stor respekt för vår frimodighet, vår bibeltillit och våra medlemmars insatser. När det gäller vår inre enighet är det ett ständigt böneämne och vi försöker arbeta långsiktigt med hanteringen av vissa svåra frågor. Samtidigt är det nog så att ett gemensamt fokus på att nå ut med evangeliet gör egna åsiktsskillnader mindre viktiga. Efter att stegvis ha insett att vi medlemmar ser Kapellet som vårt andliga hem blev det efter hand naturligt med tanken på nattvardsfirande tillsammans. Vi förstod även att vi behöver ha någon form av samling vid samma tidpunkt varje söndag. Man stänger inte sitt hem för sina barn och inget gjorde mig sorgsnare än fotspår i snön utanför dörren en söndag när vi inte haft gudstjänst. Vi behöver verkligen gudstjänsten som veckans höjdpunkt!
Sven fortsätter med att kommentera medlemmarnas engagemang.
– Visst finns det begränsningar i engagemang och ork. Vi måste vara medvetna om och hantera den ideella verksamhetens svagheter. Men just därför är jag så glad över vilket surr och prat det blir i gemenskapen när man slänger ut en fråga om hur vi ska nå fler med Guds kärlek. Så ska det låta när Gud håller verkstad!
Både ordning och frihet
Jag ska snart gå mig bort till Burger King och prova bygdens nötkött, men hinner innan dess också växla några ord med Rebecka Stridsberg, nyinflyttad förskollärare som i dag firat sin andra gudstjänst i Kapellet. Även om det är pojkvännen som känner lite folk i föreningen och dragit med henne, ska det absolut tolkas som ett gott betyg att hon kommer tillbaka efter besöket veckan innan, säger hon.
– Jag uppskattar att Svenska kyrkan och frikyrkan möts i gudstjänsten här. Bibelns budskap får stå i fokus och man har syndabekännelse och vissa liturgiska moment samtidigt med lovsång och friare former.
JAG KAN BARA HOPPAS att många fler kristianstadbor, likt Rebecka, ska hitta till Kapellet. Här söker man Guds ansikte och här vill man måna om en varm kristen gemenskap. Det går det bara inte att ta fel på.
MARKUS HECTOR, Malmö