Det kan låta konstigt, men jag blir inte kristen genom ett val. Är jag kristen så beror det på att Gud har gjort mig till en kristen. Han har fått mig att tro att Jesus är min Herre. Den Helige Ande har kallat mig genom att visa mig till Jesus. Till min glädje har jag sett att Gud älskar mig och att Jesus är min Frälsare, som har dött för mina synder.
Den allmänreligiösa tron är annorlunda. Den människa som har en sådan tro har ofta svårt att förklara vad det är hon tror på. Tidsandan avgör vad hon tror på; för henne är Bibeln ingen auktoritet.
Den allmänreligiöse tror på en högre makt. Han kan säga: ”Inte för att jag går i kyrkan, men du ska inte tro att jag är någon hedning. Jag ber aftonbön. Jag firar gudstjänst i naturen. Jag följer mitt samvete.”
Också en kristen vet att Gud finns och att man kan möta Gud i naturen. Den kristne ber och lyssnar till sitt samvete. Både den kristne och den allmänreligiöse säger sig sålunda tro på Gud eller en högre makt. I ett gammalt kristet land som vårt sitter det kvar i det allmänna medvetandet att Gud är god; för hedningen i Indien är det inte självklart. Där vet man vad Guds vrede och straff är.
Men Jesus då? Jesus är med i allmänreligiositeten ungefär som han finns med i islam eller hinduismen.
Allmänreligiositeten är moralisk. Gör det goda, så har du det rätt ställt med Gud! ”Det goda” blir det folk anser att en hederlig människa ska göra. Visst vet man att ingen är fullkomlig, men Gud är ju god och har överseende…
Att någon skulle kunna gå förlorad går inte den allmänreligiöse med på. Det skulle i så fall vara stora förbrytare. För vanligt folk gäller, att man får det bättre när man dör, om det nu finns ett liv efter detta. På den punkten är allmänreligiositeten osäker. En del av dess företrädare har försökt införliva tron på själavandring med sina föreställningar.
Hur passar Jesus in i detta? Jesus är den stora förebilden, som visat oss vad godhet är. Jesus har uppenbarat för oss att Gud är god på det sätt som vi helst vill tänka oss.
Vad är det som är fel i allmänreligiositeten? Den vet inte vad Guds kärlek har kostat Gud. Frälsaren och frälsningen fattas. Mannen på korset förstår sig inte den allmänreligiöse på. För honom betyder det inget att Gud älskar världen så, att han gjorde det orimliga och nödvändiga – offrade sin Son, för att var och en som tror på honom ska slippa att gå förlorad och i stället få evigt liv.
Vad den allmänreligiöse också tappat bort är att det sker mycket som Gud inte vill. Ett av de väsen som hade Gud att tacka för sin tillvaro vände sig mot honom och ville bli sin egen gud. Nu lever vi i en fallen värld. Vi bär inom oss synden, som inte vill det Gud vill och som aldrig kan få en plats i Guds rike.
Den allmänreligiöse sätter värde på en stämningsfull gudstjänst. Han är glad över att få höra något om att Gud är god och gärna också något om det goda vi gör varandra. För att få detta bekräftat räcker det med någon enstaka gudstjänst under året. Han har inte insett hur mycket som fattas oss, hur mycket som skiljer oss från Gud och varför Jesus måste ge sitt liv för oss, varför Jesus ensam är vägen till Gud eller att det finns förlåtelse för allt hos honom – och bara hos honom.
Den allmänreligiöse skiljer inte mellan frälsta och ofrälsta. Alla – även inom andra religioner – blir frälsta på sin tro. Han omtolkar det mesta i kyrkan. Dopet blir namngivning, inte ett inlemmande i Kristus och hans kyrka. Konfirmationstiden blir en beredelse för att ”gå ut i livet”, inte för att gå in i livet med Kristus i hans kyrka. Vigseln blir en lovsång till kärleken, som uppfattas som en känsla, som varar så länge den varar, inte som ett löfte inför Gud om livslång trohet. Begravningsgudstjänsten blir en påminnelse om att den döde nu ”fått det bättre” och ”kommit till himlen” – om det finns någon.
Paulus skriver: ”Men ni har inte lärt känna Kristus så.” Betoningen lägger han på men och ni. Motsatsen till ”ni” är hedningarna. Paulus har just beskrivit det liv hedningarna lever. Slår vi upp tidningen eller sätter på TV:n, ser vi det liv världen lever. Så tänker vi: Det finns något mer – Kristus. Kristet liv är ett liv hos Kristus, med Kristus, i Kristus, där man ständigt på nytt tar emot det som bara han kan ge – syndernas förlåtelse. Jesus kallar oss att följa honom, ta vårt kors på oss och fostras av honom.
Tack, Gud, mitt i allt mörkret glimmar ljuset!
Mats Giselsson, präst, Eket