En svensk, luthersk teolog som bor och arbetar i Skottland reflekterar över likheter och skillnader mellan reformert och luthersk tro.
Som så många gånger förut går jag förbi den ståtliga kyrkan vid foten av gatan där jag bor i Aberdeen i norra Skottland. I denna kyrka predikade en gång den kände missionären, pastorn och teologen Thomas F. Torrance (1913–2007) och människor strömmade till från alla håll.
Nu har kyrkan varit stängd i tre år. Den är såld och ska byggas om till lägenheter, men just i dag hörs orgelmusik, för sista gången, innan orgeln bärs bort. I grannkyrkan längre ner på gatan har en tandläkare öppnat mottagning, i en annan ett kontor, i en tredje nattklubb. Det här var en gång en kyrksam plats med väckelse och missionsiver, men nu har hittills sammantaget ett trettiotal kyrkor sålts bara inom Church of Scotland, bara i regionen kring Aberdeen, Europas oljehuvudstad. Har Gud puttats ut i takt med att pengar strömmat in?
Church of Scotland är en calvinsk, eller reformert, kyrka. Liksom den lutherska kyrkan i Sverige brottas den med sekularisering och nedläggning, men finns det fler likheter? Schismer i fråga om homosexuella pastorer, javisst. En annan likhet är kanske omedvetenheten om ursprunget. Lutheraner vet kanske inte så mycket om Luther. Calvinister vet kanske inte så mycket om Calvin. När jag letar efter en kyrka i Skottland, finner jag att precis som i Sverige går skiljelinjerna rakt igenom samfunden.
Jag tänker utgå från mina egna erfarenheter av ett par grundläggande frågor: Hur firar man gudstjänst och vem kommer till himlen?
Hur firar man gudstjänst?
Bibeln och liturgin. Lutheraner, reformerta och evangelikala kristna delar traditionellt tilltron till Bibeln som Guds ord (2 Tim. 3:16). Med ”evangelikala” menar jag protestanter från olika traditioner som betonar frälsningen i Kristus endast genom tron, Bibelns auktoritet/ofelbarhet och predikan (ofta) i motsats till liturgi. Ofta är reformerta och evangelikala kristna mer angelägna om att i detalj skriva, tala om och försvara Bibelns auktoritet och inspiration jämfört med många lutheraner.
I reformert/evangelikal tradition förväntas kyrkobesökarna inte sällan ha med sin egen Bibel till gudstjänsten (om biblar inte redan finns i kyrkbänkarna). Bibeln är viktig. Många använder sig av fornkyrkans lectio continua (kontinuerlig läsning av en bibelbok i taget) och läser på det sättet ofta igenom stora delar av Bibeln i gudstjänsten över några år – något som sällan sker i lutherska samfund, där man vanligtvis läser korta, bestämda textavsnitt.
Predikan – som ofta varar 30–40 minuter – utgör centrum i gudstjänsten. Man kan sakna den konkreta (höga) synen på ämbetet och den liturgiska ramen från Svenska kyrkan. Det enda tydligt liturgiska elementet i de skotska reformerta församlingar jag varit i är läsningen av Fader vår. Det jag som svensk lutheran saknar mest är syndabekännelse och avlösning i början av gudstjänsten, och, naturligtvis, det lutherska nattvardsfirandet. Jag tänker på en ofta förbisedd kyrkoordning från den apostoliska tiden, den s.k. Didache (ca 100 e. Kr.), som uppmanar alla som samlas till eukaristin att först bekänna sin synd (Didache 14). Som ett inlägg i nutida baptistisk gudstjänstpraxis påminner denna tidiga skrift också om att ingen som inte är döpt får delta i Herrens måltid (Didache 9).
Nattvardssynen. Precis som Martin Luther (1483–1546) menade Jean Calvin (1509–1564) att Kristus är närvarande i brödet och vinet. De reformerta kyrkorna är emellertid något delade på den här punkten. Några följer en annan av de reformerta teologerna, Huldrych Zwingli (1484–1531), som såg nattvarden som symbolisk, genom vilken vi kommer ihåg Kristi lidande (Jesu ord ”detta är min kropp” i Matt. 26:26 förstås därmed symboliskt – något som Luther starkt motsatte sig).
De flesta reformerta kyrkorna ansluter sig dock mer till Calvin än till Zwingli på den här punkten. Calvin förstår inte Kristi närvaro i bröd och vin materiellt, som Luther, utan andligt: Kristus är endast andligt närvarande; hans kropp och blod är alltså inte materiellt närvarande i brödet och vinet. (Kristi uppståndelsekropp är inte allestädes närvarande, utan är ’lokaliserad’ till himlen.)
Utöver den andliga gemenskapen med Kristus i nattvarden betonar emellertid lutheraner Jesu instiftelseord och hans löfte om en kroppslig närvaro i brödet och vinet: förutom trons delaktighet med Kristus sker också ett övernaturligt mottagande av Kristi kropp och blod med munnen.
För många lutheraner kommer Guds mysterium särskilt till uttryck i Herrens måltid. I calvinska sammanhang kommer det mysteriösa i gudstjänsten mer till uttryck genom fokus på Guds ära som alltings ändamål och på alltings förutbestämmelse.
Vem kommer till himlen?
Predestinationsläran. Hos calvinister finns ett drag representerat som lutheraner i regel tar avstånd från. Guds delvis fördolda plan sägs innebära att Gud i förväg bestämt eller predestinerat inte bara vissa människor till evig salighet (Rom. 8:28ff.; Ef. 1:4f.), utan också andra till evig fördömelse (och dessa bidrar då på ett för oss fördolt sätt till att öka Guds ära). Det här är en viktig läroskillnad mellan lutheraner och många klassiska calvinister.1
Calvin själv skriver om den dubbla predestinationen: ”Vad vi kallar förutbestämmelsen är Guds eviga rådslut, varigenom han har bestämt vad han ville göra med varje människa. Ty han har inte skapat dem alla under samma villkor, utan bestämt somliga till det eviga livet, andra till den eviga fördömelsen. Sålunda: alltefter det slutmål, för vilket människan är skapad, säger vi, att hon är förutbestämd till döden eller till livet.”2
Guds oemotståndliga nåd är alltså knuten till förutbestämmelsen, liksom läran om de heligas ståndaktighet. De av Gud utkorade blir med säkerhet omvända, och ingen sant omvänd person kan falla ur nåden, det vill säga förlora tron. Är det då möjligt att predika om den förlorade sonen med ett strikt reformert synsätt?
Den begränsade försoningen. En annan skiljepunkt som har att göra med predestinationen är den traditionella calvinismens lära – som Calvin möjligtvis inte själv omfattade – om den begränsade försoningen, enligt vilken Jesus har dött endast för de utvalda. Gud vill enligt denna lära inte att alla enskilda människor ska bli frälsta.
För evangelisk-lutherska kristna är det däremot självklart att Gud i Kristus vill alla människors frälsning (1 Tim. 2:4). Fokus är inte den fördolde Gudens outgrundliga beslut (som Luther avråder kristna att uppehålla sig vid), utan den i Kristus uppenbarade Guden, som söker det förlorade
(Luk. 15), och som med oändlig kärlek inte upphör att förlåta (Joh. 3:16).
Viktiga skillnader och likheter mellan olika protestantiska traditioner upplevs ofta inte längre som så angelägna. De går kanske ändå djupare än vi är medvetna om. Dessutom färgar grundsynen lätt helheten. Den viktigaste likheten historiskt sett är den gemensamma protestantiska synen på frågan om rättfärdiggörelsen genom tron allena samt på den grundläggande nödvändigheten att rätt åtskilja lag och evangelium. Under och efter reformationen hävdade de reformerta att de var trogna lutheranerna på den här punkten. I vår egen tid varierar det dock. Helgelse genom gärningar predikas ofta här. En del reformerta/evangelikaler menar att lag/evangelium-distinktionen är luthersk och inte reformert, medan andra helhjärtat omfattar den som själva nyckeln till Skriften och som skillnaden mellan kristendom och allting annat.3
Likheterna och olikheterna mellan olika trossyskon innebär en värdefull möjlighet att fördjupa den egna förståelsen av tron, gärna i levande dialog med andra.
Tomas Bokedal, teol. dr och lektor i NT
vid universitetet i Aberdeen, Skottland
1. Till skillnad från senare lutherdom företräder Luther i Om den trälbundna viljan en variant av den s.k. dubbla predestinationsläran, som (i motsats till Calvins lära) ger utrymme åt tanken på Guds universella frälsningsvilja.
2. Översättn. Bengt Hägglund.
3. Jag tackar Brannon Ellis för denna synpunkt.